Evan Sayets fyra lagar för modern vänsterpolitik

Tagna från The Kindergarden of Eden. Se Evan Sayets tal här.

Översättning från engelskan av Fredrik Östman.

1. Urskillningslösheten – det totala avvisandet av den intellektuella processen – är ett absolut moraliskt imperativ.

2. Urskillningslöshet i tanken leder inte till urskillninglöshet i politiken, utan i stället till att man uteslutande och alltid tar det sämres sida gentemot det bättre, det felaktigas sida gentemot det riktiga och det ondas sida gentemot det goda.

3. Modern vänsterpolitik utövas i tandem. Varje ansträngning för det sämres skull matchas med en jämbördig motsatt kampanj emot det bättre.

4. Den moderna vänsterns representanter tillskriver det bättre de negativa kvaliteter som förknippas med det sämre, samtidigt som de tillskriver det sämre de positiva kvaliteter som återfinns i det bättre.

Följdsatserna

1. En representant för den moderna vänstern kan ha privata moraliska principer, men han måste förneka dem och bekämpa deras användning och var och en som tillämpar dem i den offentliga sfären.

2. En representant för den moderna vänstern försöker inte och kan inte försöka förbättra sig själv eller samhället. I stället måste han sänka andra och hela samhället ned till sin egen nivå.

3. En representant för den moderna vänstern har sekundär politik som bara är till för att mildra det större lidande som hans primära politik har skapat eller förvärrat.

(Evan Sayet representerar själv inte den moderna vänstern.)

Se även

Dr Jordan B Petersons tolvpunktsprogram för framgångsrik konservatism på tvåtusentalet

Advertisements

Evan Sayet’s Four Laws of Modern Liberalism

Taken from The Kindergarden of Eden. See Evan Sayet’s speech here.

Läs denna text på svenska här.

1. Indiscriminateness—the total rejection of the intellectual process—is an absolute moral imperative.

2. Indiscriminateness of thought does not lead to indiscriminateness of policies. It leads to siding only and always with the lesser over the better, the wrong over the right, and the evil over the good.

3. Modern Liberal policies occur in tandem. Each effort on behalf of the lesser is met with an equal and opposite campaign against the better.

4. The Modern Liberal will ascribe to the better the negative qualities associated with the lesser while concurrently ascribing to the lesser the positive qualities found in the better.

The Corollaries

1. The Modern Liberal may have personal standards but he must deny them and militate against their use and those who use them in the public arena.

2. The Modern Liberal does not and cannot seek to better himself or society. Instead he must lower others and society to his level.

3. The Modern Liberal has secondary policies that are meant only to somewhat mitigate the greater suffering that his primary policies created or exacerbated.

(Evan Sayet is himself not a Modern Liberal.)

See Also

Dr. Jordan B. Peterson’s Twelve Tenets of a Viable 21st Century Conservatism

S.O.D. #8: Jean Asselborn: Neoteny No News

In a childish and ill-informed statement on the eve of the German general elections, Jean Asselborn, Luxembourg’s minister for foreign affairs, displays his total inadequacy not only intellectually and scholarly, but also professionally.  In the elections, the somewhat conservative party Alternative für Deutschland or AfD, which has risen to fill the void left on the law-and-order side in politics by Chancellor Merkel moving her CDU ever further towards repressive socialism, received 13% of the votes. Commenting the result of the elections, Mr. Asselborn told the Tageblatt Letzebuerg:

“Again, we now have neo-nazis in the Bundestag. That 70 years after the war ended. In the Reichstag in Berlin, once more will ideas of the extreme right be preached.”

I will point out only the most obvious and alarming errors Mr. Asselborn manages to commit in these few words:

  1. National socialism has very little in common with the political right and much more, as the name correctly says, with socialism and the political left, Asselborn’s own political home
  2. The national socialists in the German Reichstag in 1945 were no neo-nazis, but rather of the original kind, obviously
  3. Alternative für Deutschland is not a national socialist party, be it neo or paleo. Indeed, Mr. Asselborn’s own party, the (Luxembourg) Socialist Workers’ Party, has much more in common ideologically with the historical National Socialist German Workers’ Party than does Alternative für Deutschland with its democratic call for the re-institution of free speech and the rule of law in Germany.
  4. A somewhat covertly communist party, The Left, reached almost the same popularity as did AfD, and it has been reaching this level for many years, without Mr. Asselborn reacting in a similary unseemly and erratic manner
  5. Calling the Bundestag in Berlin “Reichstag” is a base insult to that institution, the carrier of German democracy, to all parties to that institution and to the German Federal Republic as well as to the whole German people. It is not a mature sign of European brotherhood at a level which must be expected in a political union

For a foreign minister and presumably a member of Cabinet, it is somewhat unusual and unexpected to polemically misrepresent the political system of a neighbour country, question its democratic purity on the ground that more than one alternative were presented to the country in the general elections and use rank racist insults while doing so. Especially if this neighbour country is a member of the same ever-closer political union.

Luxembourg has once again proven that it has some of the stupidest, most tasteless and most inapt policitians in all of Europe. That is quite an achievement!

 

Parasitiskt strutssyndrom

Denna diagnos formulerades av Dr. Gad Saad.

Översättning från engelskan av Fredrik Östman.

Denna sjukdom får en person att avvisa realiteter som annars är lika uppenbara som gravitationens existens. Den som lider av PSS tror inte sina egna ljugande ögon. Han skapar sig en alternativ verklighet som kallas Unicornia. I en sådan värld förnekas samfällt: vetenskap, förnuft, kausalitetsregler, tröskelvärden för bevisföring, en nästan oändlig mängd data, dataanalytiska förfaranden, inferentiell statistik, den vetenskapliga metodens inneboende epistemologiska regler, logikens regler, historiska mönster, dagliga mönster och sunt förnuft. I stället baserar den som lider av PPS sitt bländverkspladder på illusoriska korrelationer, obefintliga orsakssamband och progressiva plattityder avsedda att få avsändaren att känna sig bra. Strutslogik levereras alltid ur en högmodig attityd av moralisk överlägsenhet. Två komorbida indikatorer är en otäck form av Dunning-Kruger-effekten, nämligen en arrogant och självsäker [ovetskap] om ens egen idioti, och en introspektiv blindhet, nämligen en oförmåga att någonsin inse att man har drabbas av PPS. Dessa komorbida faktorer gör, när de uppträder med PPS, en meningsfull dialog omöjlig.

Förnuftets soldater! Låt oss arbeta med samma iver som tidigare generationer av virusjägare så som, till exempel, dr Jonas Salks insatser mot polio, och utrota denna fruktansvärda sjukdom!


P. S. En liknande diagnos är Global Patologisk Altruism.

Ostrich Parasitic Syndrome

This diagnosis was formulated by Dr. Gad Saad.

Läs denna text på svenska här.

This disorder causes a person to reject realities that are otherwise as clear as the existence of gravity. Sufferers of OPS do not believe their lying eyes. They construct an alternative reality known as Unicornia. In such a world, science, reason, rules of causality, evidentiary thresholds, a near infinite amount of data, data-analytic procedures, inferential statistics, the epistemological rules inherent to the scientific method, rules of logic, historical patterns, daily patterns, and common sense are all rejected. Instead, the delusional ramblings of an OPS sufferer are rooted in illusory correlations, non-existent causal links, and feel-good, progressive platitudes. Ostrich logic is always delivered via an air of haughty moral superiority. Two tell-tale signs of comorbidity include a nasty form of the Dunning–Kruger effect, namely an arrogant and self-assured [ignorance] about one’s idiocy, and an introspective blindness, namely an inability to ever know that you are afflicted with OPS. These comorbid factors, when coupled with OPS, render meaningful dialog impossible.

Soldiers of Reason! Let us work with the same alacrity as earlier generations of virus hunters, such as, say, Dr. Jonas Salk’s efforts against polio, and eradicate this dreadful disorder!


P. S. See how the Ostrich Parasitic Syndrome is influenced by Daylight Saving Time!

A similar diagnosis is Global Pathological Altruism (in Swedish).

Om politisk korrekthet

Det socialistiska fenomentets djupaste grundval är en missuppfattning av axial religion.

Det axiala tänkandet — kristendom, grekisk filosofi, buddhism, konfucianism etc.– baseras på sökandet efter sanningen, logos. Denna sanning kallar vi gud: sanningen är Gud. Kättarna — socialisterna, vänstern — har missförstått sambandet och trott att Gud godtyckligt framställer sanningen: Gud påbjuder sanningen. Denna tendens förstärktes i takt med att mer och mer sanning upptäcktes och sorterades in i samhällsstrukturerna.

Gud förefaller för kättaren säga: Det ena är sant, det andra är falskt. Det ena är halal, det andra är haram. Därför ledde för kättarna, för vänstern, Nietsches massmord på filosofin till att Gud försvann ur ekvationen, men den godtyckligt framställda sanningen blev kvar. Detta är politisk korrekthet. PK är ett direkt resultat av socialismens, vänsterns, kätteriets grundval tillsammans med den samhällsutveckling som baseras på icke-vänsterns sanningssökande och samhällsbyggande.

Vi andra söker ännu sanningen och låter oss inte förvirras av nihilism och nykommunism. Men vi måste göra rågången till kätteriet tydligare. Vi behöver en ny inkvisition som kastar ut alla falska profeter från skolor och universitet.

Förord till Igor Sjafarevitjs Det socialistiska fenomenet

Aleksandr Solzjenitsyn

översättning av Fredrik Östman

från William Tjalsmas engelska översättning

Det förefaller som om vissa saker i denna värld helt enkelt inte kan upptäckas utan omfattande erfarenhet, om den så är personlig eller kollektiv. Detta gäller för den föreliggande boken med dess nyskapande och avslöjande perspektiv på socialismens tusenåriga utveckling. Även om den bygger på en omfattande litteratur som är välkänd för specialister i hela världen, ligger det ett oförneklig logik bakom det faktum att den har sprungit från det land som har genomgått (och ännu undergår) det grymmaste och långvarigaste socialistiska experimentet i modern historia. Inte heller är det alls motsägelsefullt att denna bok inom detta land inte skulle skapas av en humanist, för lärde i humaniora har varit det allra mest metodiskt krossade av alla sociala skikt i Sovjetunionen ända sedan Oktoberrevolutionen. Den skrevs av en världsberömd matematiker: i den kommunistiska världen måste de exakta vetenskapernas utövare vikariera för sina förintade bröder.

Men detta förhållande har sina fördelar. Det erbjuder oss med en sällsynt möjlighet att erhålla en systematisk analys av socialismens teori och praktik skriven av en enastående matematisk tänkare som är väl bekant med denna vetenskaps rigorösa metodik. (Man kan sätta särskild tillit, till exempel, till hans bedömning att Marxismen inte uppvisar ens klimatet som tillhör en vetenskaplig undersökning.)

Världssocialismen som helhet, och alla personer som förknippas med den, är höljd i legender; dess motsägelser är glömda eller dolda; den reagerar inte på argument, utan ignorerar dem konsekvent — allt detta härstammar ur den dimma av irrationalitet som omger socialismen och från dess instinktiva aversion mot vetenskaplig analys, attribut som denna volyms författare pekar ut om och om igen i olika sammanhang. Socialismens doktriner sjuder av motsägelser, dess teorier går ständigt emot dess praktik, likväl står dessa motsägelser, tack vare en kraftfull instinkt som också den friläggs av författaren, inte på något sätt i vägen för socialismens ändlösa propaganda. Faktum är att ingen exakt, distinkt socialism ens existerar; i stället har vi bara en vag, rosig föreställning om något ädelt och gott, om jämlikhet, gemensamt ägande och rättvisa: när dessa saker en gång kommer till oss kommer de att föra med sig eufori och en social ordning bortom varje kritik.

Nittonhundratalet markerar en höjdpunkt för socialismens framgångar och samtidigt också för dess motbjudande praktiska manifestationer. Likväl, på grund av samma passionerade irrationalitet, avvisas alla försök att undersöka dessa resultat: antingen ignoreras de fullkomligt eller så bortförklaras de utan trovärdighet i termer av vissa ”asiatiska” eller ”ryska” avvikelser eller en viss diktators personlighet eller också tillskrivs de ”statskapitalismen”. Den föreliggande boken omfattar mycket långa tider och mycket vida rymder. Genom att han noggrant beskriver och analyserar dussintals socialistiska doktriner och många stater byggda enligt socialistiska principer lämnar författaren inget utrymme för avledande argument baserade på så kallade ”obetydliga undantag” (som föregives inte ha någon likhet med den ärorika framtiden). Vare sig det rör sig om Kinas centralisering under det första årtusendet före Kristus, de blodiga européiska experimenten under reformationen, européiska tänkares  isande (om än universellt uppskattade) utopier, Marx och Engels intriger eller Leninperiodens radikala kommunistiska åtgärder (inte ett dyft mer humana än Stalins hårdhänta metoder) — författaren påvisar i alla sina dussintals exempel den behårda konsekventheten i det studerade fenomenet.

Sjafarevitj har identifierat socialismens konstanter, dess fundamentala och oföränderliga element, som beror varken på tid eller plats och som, tyvärr, hotande höjer sig över dagens bräckliga värld. I en betraktelse av människans historia i dess helhet kan socialismen uppvisa längre överlevnad och motståndskraft, vidare spridning och styre av större människomassor än den samtida västliga civilisationen kan. Det är därför svårt att skaka av sig dystra aningar när man tänker på det gap som vi alla — innan seklet är slut — kan störta ned i: den ”asiatiska formation” som Marx var snabb att kringgå i sin klassifikation och inför vilken samtida marxistiskt tänkande står stumt efter att ha känt igen sitt eget avskyvärda ansikte i årtusendenas spegel. Det kan kanske sägas att flertalet av historiens stater har varit ”socialistiska”. Men det är också sant att dessa stater på inget sätt representerar tid eller ort för mänsklig lycka eller kreativitet.

Sjafarevitj pekar med stor precision ut både orsaken till och uppkomsten av de första socialistiska doktrinerna, som han karakteriserar som reaktioner: Platon som reaktion på den grekiska kulturen och gnostikerna som reaktion på kristendomen. De försökte motverka den mänskliga andens strävan att stå upprätt och stred för en återgång till antikens primitiva staters jordbundna existens. Författaren demonstrerar också övertygande den diametrala motsatsen mellan religionens och socialismens uppfattning om människan. Socialismen försöker reducera människans personlighet till dess primitivaste nivå och utrota de högsta, komplexaste och ”gudalika” aspekterna av mänsklig individualitet. Och till och med jämlikheten själv, denna kraftfulla vädjan, detta storartade löfte som socialister i alla tider avgett, visar sig innebära inte lika rättigheter, möjligheter eller yttre förhållanden, utan jämlikhet som identitet, jämlikhet betraktad som mångfaldens rörelse mot enhetlighet.

Även om, som denna bok påvisar, socialismen alltid framgångsrikt har undgått en vetenskaplig analys av sin essens, uppfordrar Sjafarevitjs studie dagens socialismteoretiker att framhålla sina argument i en målinriktad öppen diskussion.

ALEKSANDR I. SOLZJENITSYN