Livets vatten

Det är förlockande att tänka sig att den allvarliga situation som Sverige, och i varierande grad hela Västvärlden, befinner sig i är en ny och okänd siutation, som inte låter sig beskrivas med etablerade begrepp, som inte går att analysera enligt kända mönster. Denna förlockelse är emellertid av precis samma typ som de förlockelser som har orsakat problemen. Historier som inte bara beskriver Sveriges svårigheter utan också hur man kan hantera dem och växa av krisen är kända och upptecknade om och om igen sedan skriften först uppfanns, och antagligen berättades de långt, långt innan dess. Jag talar inte om de enskilda detaljerna i situationen och hur de yttrar sig i vardagen, utan om den typ av samhälleliga misslyckanden som de i en rationell och övergripande analys representerar.

”Den (nödvändiga) begränsning av [saker och situationers möjliga] betydelse [1] som är typisk för en given kultur är en följd av den enhetlighet i beteendet gentemot saker och situationer som denna kultur fordrar. Tendensen till enhetlighet är ett primärt kännetecken för det ’patriarkala’ tillståndet (eftersom alla som agerar på samma situationsspecifika sätt har gjorts bekvämt ’förutsägbara’). Tillståndet blir emellertid alltmer tyranniskt när trycket för enhetlighet ökar. När strävan till likhet blir extrem, blir alla ’samma’ person — det vill säga: imitationen av det förflutna blir total [2]. All beteendemässig och konceptuell variabilitet tvingas därmed bort från det politiska rummet. Tillståndet blir då verkligen statiskt: paralyserat eller dött — på mytologiskt språk: förstenat. Brist på variabilitet i handling och idéutformning gör samhället — och de individer som bildar det — alltmer sårbart för plötsliga impulser från ’miljön’ (det vill säga för en ofrivillig tillströmning av ’kaotiska’ förändringar [3]). Det är möjligt att framkalla en komplett social kollaps [4] genom att ständigt motsätta sig inkrementell förändring. Det är på detta sätt gudarna blir missnöjda med sin skapelse, människan — och hans uppsåtliga dumhet [5] — och spolar bort världen. Nödvändigheten av informationsutbyte mellan ’det kända’ och ’det okända’ innebär att samhället riskerar sin egen död om det kräver ett överflöd av enhetlighet. Denna risk ges ofta den narrativa representationen ’den gamla kungens ålderdom och svaghet’ eller ’kungens dödliga sjukdom’ som orsakats av brist på ’vatten’ (vilket är ’prekosmogoniskt kaos’ i dess positiva aspekt). Dessa ’idéer’ är väl illustrerade i bröderna Grimms saga Livets vatten.”

Citatet är hämtat från Jordan B. Petersons bok Maps of Meaning: The Architecture of Belief från 19991. Detta skrevs alltså långt innan någon flyktingkris i eller omfattande islamisering av Västvärlden uppenbarat sig. Det skrevs i stället med utgångspunkt i uråldriga religiösa myter och i det mänskliga psykets evolutionära historia. Likväl återfinner vi utan vidare aktuella fenomen som åsiktskorridoren [1], insisterandet på en uttalad värdegrund som ersättning för träning i sanningssökande [2], strömmarna eller floderna av immigranter [3], samhällskollapsen [4] och till och med det som har kallats den banala godheten [5].

Det är måhända svårt att säga om det är trösterikt eller beklämmande att Sverige följer ett sedan förhistoriska tider etablerat schema för sin undergång. Vi är inte de första och kommer inte att bli de sista — om vi inte finner livets vatten, om vi inte återgår till att söka och respektera sanningen.


1. Boken var när denna artikel skrevs ännu tillgänglig för nedladdning i PDF-format.

Advertisements

Ett bra partis valmanifest för riksdagsvalet tvåtusenarton

Ett bra parti är ett rationellt alternativ till de ideologiskt baserade partier och politiker som för närvarande sitter i Riksdagen. Partier och politiker vars irrationalitet dag för dag tar sig allt absurdare former. Partier och politiker som genom handling och underlåtenhet idag och sedan länge hotar rikets överlevnad som stat och folkets överlevnad som nation.

Progressiv politik

Ett bra parti för progressiv politik. Progressiv politik drivs av en strävan att förbättra samhället på ett bestående sätt, så att det förbättrade framtida samhället kan ligga till grund för ytterligare förbättringar. Termen progressiv har ofta missbrukats av politiska rörelser som inte har haft viljan eller förmågan att hålla sig till de rationella metoder och den disciplin och ödmjukhet som krävs för att reformer verkligen skall medföra förbättringar och inte bara vara meningslösa förändringar. De har fört en aggressiv eller i bästa fall digressiv politik som bara har avlett uppmärksamheten från de verkliga problemen till inbillade, nyskapade och/eller olösbara problem. Politikens främsta uppgift är inte aggression och inte avledande manöver, underhållning eller självförhävande predikningar. Politikens främsta uppgift är att prioritera realistiska, uppbyggliga åtgärder som förbättrar samhället i små, små steg.

Ett bra parti som bedriver progressiv politik förkastar inga framsteg som gjorts under historiens gång och förnekar inte att framsteg har gjorts. Ett progressivt parti bygger vidare och går framåt. Ett progressivt parti måste alltid hylla bestående kultur, historia och tradition. Endast om man vet varifrån man kommer kan man staka ut en väg in i framtiden.

Positiv politik

Ett bra parti för positiv politik. Positiv politik följer principen att inga politiska åtgärder skall vidtas som inte på goda grunder och med hänvisning till klara och tydliga förklaringar, modeller och teorier kan förväntas

  • att uppnå den avsedda effekten
  • att inte ha några andra effekter alls, varken bra eller dåliga

En handling som har andra verkningar än de förväntade är irrationell. En åtgärd som har omfattande okända eller oavsedda verkningar kan inte diskuteras och beslutas i sann demokratisk anda. Den viktigaste klassen av odemokratiska och irrationella åtgärder är de som i efterhand motiveras med hänvisning till illa definierade s.k. mänskliga rättigheter. Effekten är att minska de demokratiska politiska institutionernas makt till odemokratiska organisationers fromma. Politiken måste återta den politiska makten från rättsväsen, media, myndigheter, välgörenhetsorganisationer och aktivister. Politiken måste återta makten från gatans parlament. Det är ett demokratiskt grundkrav.

Solidarisk politik

Ett bra parti för solidarisk politik. Solidarisk politik behandlar alla medborgare lika. Solidarisk politik följer principen en för alla, alla för en inom varje fullständigt kollektiv. Det är inte solidariskt att tilldela privilegier till vissa grupper eller sammanslutningar. Det är inte solidariskt att låta bara vissa kategorier bära kostnaderna för tjänster som vi alla, eller någon annan, utnyttjar. Därför är det viktigt att hävda likheten inför lagen och även likheten under lagen, en princip som också kallas rule of law.

Valmanifest

Ett bra parti vill under mandatperioden starta och driva tre överordnade program som motsvarar dessa tre grundprinciper. Alla statens departement och myndigheter skall involveras i dessa tre program, vars mål överordnas och ersätter alla andra policymål. Vart och ett av dessa program får en ledare med direkt förankring i Regeringen. Han eller hon överordnas alla myndighetschefer.

Frågan som återstår är vilket detta bra parti är. Kommer något av de redan kända pretendenterna på att vara ett bra parti att ta upp detta program eller delar av det? Endast i den mån ett parti ansluter sig till detta program är det ett bra parti.

Ett bra parti tar principen i grundlagen att makten över staten utgår från folket på allvar. Ett bra parti tjänar ingen högre eller främmande makt, inget övermänskligt eller universellt ideal utan endast svenska folkets intressen. Ett bra parti hyllar hjälteprincipen att göra det bästa av den situation man befinner sig och inte vare sig skönmåla eller dra sig tillbaka i defaitism. Vi svenskar tar vårt öde i egna händer. Vi ger aldrig upp. Vi klarar det! Vi klarar allt!

Dessa tre program presenteras närmare i de tre följande artiklarna i kategorin Svensk vår.

Förord till Igor Sjafarevitjs Det socialistiska fenomenet

Aleksandr Solzjenitsyn

översättning av Fredrik Östman

från William Tjalsmas engelska översättning

Det förefaller som om vissa saker i denna värld helt enkelt inte kan upptäckas utan omfattande erfarenhet, om den så är personlig eller kollektiv. Detta gäller för den föreliggande boken med dess nyskapande och avslöjande perspektiv på socialismens tusenåriga utveckling. Även om den bygger på en omfattande litteratur som är välkänd för specialister i hela världen, ligger det ett oförneklig logik bakom det faktum att den har sprungit från det land som har genomgått (och ännu undergår) det grymmaste och långvarigaste socialistiska experimentet i modern historia. Inte heller är det alls motsägelsefullt att denna bok inom detta land inte skulle skapas av en humanist, för lärde i humaniora har varit det allra mest metodiskt krossade av alla sociala skikt i Sovjetunionen ända sedan Oktoberrevolutionen. Den skrevs av en världsberömd matematiker: i den kommunistiska världen måste de exakta vetenskapernas utövare vikariera för sina förintade bröder.

Men detta förhållande har sina fördelar. Det erbjuder oss med en sällsynt möjlighet att erhålla en systematisk analys av socialismens teori och praktik skriven av en enastående matematisk tänkare som är väl bekant med denna vetenskaps rigorösa metodik. (Man kan sätta särskild tillit, till exempel, till hans bedömning att Marxismen inte uppvisar ens klimatet som tillhör en vetenskaplig undersökning.)

Världssocialismen som helhet, och alla personer som förknippas med den, är höljd i legender; dess motsägelser är glömda eller dolda; den reagerar inte på argument, utan ignorerar dem konsekvent — allt detta härstammar ur den dimma av irrationalitet som omger socialismen och från dess instinktiva aversion mot vetenskaplig analys, attribut som denna volyms författare pekar ut om och om igen i olika sammanhang. Socialismens doktriner sjuder av motsägelser, dess teorier går ständigt emot dess praktik, likväl står dessa motsägelser, tack vare en kraftfull instinkt som också den friläggs av författaren, inte på något sätt i vägen för socialismens ändlösa propaganda. Faktum är att ingen exakt, distinkt socialism ens existerar; i stället har vi bara en vag, rosig föreställning om något ädelt och gott, om jämlikhet, gemensamt ägande och rättvisa: när dessa saker en gång kommer till oss kommer de att föra med sig eufori och en social ordning bortom varje kritik.

Nittonhundratalet markerar en höjdpunkt för socialismens framgångar och samtidigt också för dess motbjudande praktiska manifestationer. Likväl, på grund av samma passionerade irrationalitet, avvisas alla försök att undersöka dessa resultat: antingen ignoreras de fullkomligt eller så bortförklaras de utan trovärdighet i termer av vissa ”asiatiska” eller ”ryska” avvikelser eller en viss diktators personlighet eller också tillskrivs de ”statskapitalismen”. Den föreliggande boken omfattar mycket långa tider och mycket vida rymder. Genom att han noggrant beskriver och analyserar dussintals socialistiska doktriner och många stater byggda enligt socialistiska principer lämnar författaren inget utrymme för avledande argument baserade på så kallade ”obetydliga undantag” (som föregives inte ha någon likhet med den ärorika framtiden). Vare sig det rör sig om Kinas centralisering under det första årtusendet före Kristus, de blodiga européiska experimenten under reformationen, européiska tänkares  isande (om än universellt uppskattade) utopier, Marx och Engels intriger eller Leninperiodens radikala kommunistiska åtgärder (inte ett dyft mer humana än Stalins hårdhänta metoder) — författaren påvisar i alla sina dussintals exempel den behårda konsekventheten i det studerade fenomenet.

Sjafarevitj har identifierat socialismens konstanter, dess fundamentala och oföränderliga element, som beror varken på tid eller plats och som, tyvärr, hotande höjer sig över dagens bräckliga värld. I en betraktelse av människans historia i dess helhet kan socialismen uppvisa längre överlevnad och motståndskraft, vidare spridning och styre av större människomassor än den samtida västliga civilisationen kan. Det är därför svårt att skaka av sig dystra aningar när man tänker på det gap som vi alla — innan seklet är slut — kan störta ned i: den ”asiatiska formation” som Marx var snabb att kringgå i sin klassifikation och inför vilken samtida marxistiskt tänkande står stumt efter att ha känt igen sitt eget avskyvärda ansikte i årtusendenas spegel. Det kan kanske sägas att flertalet av historiens stater har varit ”socialistiska”. Men det är också sant att dessa stater på inget sätt representerar tid eller ort för mänsklig lycka eller kreativitet.

Sjafarevitj pekar med stor precision ut både orsaken till och uppkomsten av de första socialistiska doktrinerna, som han karakteriserar som reaktioner: Platon som reaktion på den grekiska kulturen och gnostikerna som reaktion på kristendomen. De försökte motverka den mänskliga andens strävan att stå upprätt och stred för en återgång till antikens primitiva staters jordbundna existens. Författaren demonstrerar också övertygande den diametrala motsatsen mellan religionens och socialismens uppfattning om människan. Socialismen försöker reducera människans personlighet till dess primitivaste nivå och utrota de högsta, komplexaste och ”gudalika” aspekterna av mänsklig individualitet. Och till och med jämlikheten själv, denna kraftfulla vädjan, detta storartade löfte som socialister i alla tider avgett, visar sig innebära inte lika rättigheter, möjligheter eller yttre förhållanden, utan jämlikhet som identitet, jämlikhet betraktad som mångfaldens rörelse mot enhetlighet.

Även om, som denna bok påvisar, socialismen alltid framgångsrikt har undgått en vetenskaplig analys av sin essens, uppfordrar Sjafarevitjs studie dagens socialismteoretiker att framhålla sina argument i en målinriktad öppen diskussion.

ALEKSANDR I. SOLZJENITSYN

Ett förslag i all försynthet

DET GODA SAMHÄLLET

logo­DGSDetta brev snappades enligt uppgift nyligen upp ur den ryska diplomatiska posten.

Kamrat Vladimir Vladimirovitj, käre president Putin!

Under de senaste åren har flera planer upprättats på en militär operation för att snabbt säkra nödvändiga baser för patriotiska stridskrafter på den svenska Östersjö-ön Gotland ifall Moderlandet akut skulle behöva skyddas mot luft- eller vattenburna Nato-angrepp på den baltiska kusten.

View original post 1,281 more words

Utvecklingsläran

DET GODA SAMHÄLLET

logo­DGSEnligt Utvecklingsläran blir allting med tiden bättre: samhällets institutioner, de mänskliga rättigheterna, miljön, bildningen, moralen, människors utseende, modet och matens smak och textur. Ibland och på vissa orter går utvecklingen snabbare och på andra långsammare, men det går alltid framåt sånär som på enstaka av illvilja och sabotage orsakade smärre bakslag. Från urtiden över de tidiga civilisationerna och resten av historien går en rak linje till dagens svenska Moraliska Stormakt, just i färd med att svinga sig till nya höjder med ännu rättare och ännu mänskligare rättigheter.

View original post 968 more words

Globalisering, motglobalisering och central konsensus

Efter Kalla krigets slut har liberaliserad internationell handel lett till ökad konkurrens om framför allt lågkvalificerat lönearbete, så kallad globalisering. Denna har lett till en mycket snabb ekonomisk tillväxt. Samtidigt har trögrörligare, geografiskt begränsade delar av näringslivet tillsammans med statsförvaltingarna i Västvärlden genomdrivit lagar och system för vad vi kan kalla motglobalisering: en massiv invandring från fattiga länder till rika åtföljd av kraftigt utökade sociala understödssystem. Genom statsförvaltningarnas omfattande köp av varor och tjänster i samband med detta har välfärdsindustriella komplex vuxit fram, som livnär sig på de ovant höga vinsterna från den globala handeln via de extremt höga skatter på just handel, inklusive löneinkomster, som hade etablerats redan före globaliseringen. På så sätt har det lokala näringslivets, och dessas traditionella politiska företrädares, intresse vunnits för motglobaliseringen. Båda dessa tendenser innebär var och en för sig belastningar för den industriella arbetarklassen i de rika länderna: en grupp som i takt med den tekniska och samhälleliga utvecklingen har åldrats och krympt i storlek, och som redan äger de flesta vanliga konsumtionsvarorna och därför är svårflörtade kunder för standardiserade industriprodukter. Den har därmed förlorat sin maktpolitiska bas och sin särställning som kundkategori på massmarknaden och därmed hela maktelitens intresse.

Om det inom globaliseringen handlar om ekonomisk effektivisering och hårt arbete, om minskning av näringslivets kostnader, så handlar det inom motglobaliseringen framför allt om såväl statlig som privat konsumtion på hemmaplan och ökning av det nationella näringslivets intäkter och marknadsomfång och därmed statens intäkter och omfång. Argumenten för motglobaliseringen omfattar hänvisningar framför allt till den nationella arbetsmarknadens, den nationella statsbudgetens och de nationella pensionssystemens behov såväl som till det åtråvärda i en höjd bruttonationalprodukt, en i geopolitisk målsättning. Att alla dessa referenser är nationella och/eller geopolitiska visar på lämpligheten i termen motglobalisering. Motglobaliseringens höga kostnader förklarar att många västerländska länder, till skillnad från sina nyindustrialiserade handelspartner, inte har blivit rikare i takt med sina framgångar på de växande globala marknaderna.

Tidigare var de nationella arbetarklasserna omsvärmade objekt för två motstridiga ekonomiskt-politiska strävanden: fri företagsamhet och keynesianism, från höger respektive vänster, inom varje land eller region. Men de har nu i båda fallen i denna roll ersatts eller åtminstone utvidgats med utländska fattiga i utlandet respektive på hemmaplan. Populistiska — i bemärkelsen företrädande folkliga intressen — marknadsliberaler och socialdemokrater har därmed haft möjlighet att, utan att som tidigare råka i konflikt med varandra, i det globala senindustriella samhället fortsätta och vidareföra sina respektive projekt från det nationella industriella samhället. De har därmed båda i egna ögon fått bekräftelse på att de hela tiden har haft rätt och att tidigare politiska strider var onödiga och antagligen orsakade av andra politiska aktörers negativa inflytande.

Eftersom deras respektive strävanden genom rumslig åtskillnad till skillnad från tidigare har blivit oberoende eller rent av varandra understödjande fenomen, har populistiska marknadsliberaler och socialdemokrater i samförstånd givit varandra fria tyglar att gå vidare med globalisering och motglobalisering utan tanke på konsekvenserna på andra områden än just frihandel respektive välfärdsindustri. Där tidigare höger och vänster stred ideologiskt, avbytte varandra vid makten och i viss mån höll varandra i schack, har en central maktpolitisk konsensus — en ny helig allians där förmenta vänsterpolitiker försvarar det förmenta högerinslaget och vice versa — bildats, kännetecknad av de nya termerna mitten-vänster och mitten-höger, där den gamla högern och åtminstone delar av den gamla vänstern lämnats utanför. Den tidigare borgerliga högeralliansen mellan marknadsliberaler och konservativa har lösts upp, liksom den nära förbindelsen mellan de lokala inhemska arbetarklasserna och de socialdemokratiska partierna.

Inom den centrala konsensusen gäller uppfattningen att globalisering och motglobalisering, som de beskrivits ovan, i själva verket är två sidor av samma mynt, en odelbar enhet, take it or leave it. Det är ett axiom att fri handel med varor och tjänster å ena sidan och fri migration — i själva verket pådriven med massiva subventioner och privilegier betalade med intäkter från globaliseringens vinster — är uttryck för samma strävande och är ömsesidigt nödvändiga. Delvis har denna tendens förstärkts av att den Européiska Unionen haft båda punkterna, oberoende av varandra, på sitt program. I själva verket är det inget annat än den centrala konsensusens politiska enhet man på detta sätt vill skydda. Den är den centrala konsensusen vi inte skall få splittra eller komma runt. Den har gjorts till överideologi. De traditionella medierna har på bred front slutit upp bakom denna överideologi och har visat sig beredda att gå den centrala konsensusens ärenden även med hjälp av oärliga metoder. På så sätt har dess maktpolitiska bas blivit mycket bred.

All opposition till den centrala konsensusen avfärdas av dennas företrädare som omoralisk, destruktiv, extremistisk och i högsta grad onödig, osaklig och oönskad. Politisk opposition, men på samma grund även yttre hot, har definierats bort och ignorerats. Historien har nått sin slutpunkt. Ingen ny politik behövs. Kritik avfärdas med hänvisning till illa definierade grundvärden, till historisk determinism eller till icke existerande krigshot. Det är den enda vägens politik. Opposition förknippas med forna tiders ineffektiva och onödiga politiska motsättningar, och ingen konceptuell skillad görs därvidlag mellan välordnad politisk maktväxel till oppositionen, geopolitiska motsättningar och kalla krig eller till och med med förödande världskrig och dessas bakomliggande intressen och ideologier. Konflikt som konflikt. Det är därmed inte att undra på att invektiv som rasist, fascist och populist — i bemärkelsen folkuppviglare eller -förförare — så lättsinnigt och så ofta kommer till användning i detta sammanhang, och inte heller att diktaturen i Kina lovprisas för sin stabilitet.

Intresset hos den centrala konsensusens maktelit har alltså fokuserats på utländska fattiga, antingen på hemmaplan som välfärdsklienter, väljare och konsumenter eller på bortaplan som billiga arbetare och konsumenter. I båda fallen antages dessa konsumenter till skillnad från det postindustriella samhällets egna invånare vara lätthanterliga och ha otillfredställda basala behov liknande dem vi känner från våra inhemska befolkningar. Helst skall de leva i förment demokratiska samhällen som genom anslutning till den centrala konsensusen utökar såväl globaliseringens som motglobaliseringens omfång. På denna smala bas står den centrala konsensusens utrikespolitik.

Den centrala konsensusens maktpolitik beskrivs ofta med termen triangulering, som påstås vara en metod att ta väljare från tidigare motståndare, men som i det perspektiv som skisserats ovan snarare handlar om att flytta den maktpolitiska tyngdpunkten inom respektive parti mot mitten. Partiernas kärngrupperingar har ruckats åt den politiska mitten genom att den politiska gärningen givits ett fokus på ett teknokratiskt och opportunistiskt tilltal av förmodade fixa gruppintressen i stället för på debatt och politisk opinionsbildning, som ju genom sin blotta existens skulle ifrågasätta den grundläggande konsensusen om historiens slut. Inom vänstern har de delar som direkt motsätter sig global frihandel förlorat i inflytande till delar som definierar det välfärdsindustriella komplexets retorik och politik i termer av politisk korrekthet och identitetspolitik. Inom högern har konservativa och traditionellt borgerliga yttringar tystats eller lämnats utanför makt och inflytande.

I tyskspråkiga länder företräds den centrala konsensusen av så kallade stora koalitioner föregångna av alltmer sammanfallande program för socialdemokrater och kristdemokrater, inte minst inom ramen för den Européiska Unionen. Liknande tendenser kan observeras i andra EU-länder. Den centrala konsensusen är starkast i länder med en stark exportindustri och därmed stabila skatteintäkter som Tyskland, Sverige, Österrike och Nederländerna. Varje år meddelar den tyska finansministern att skatteintäkterna överträffar alla förväntningar, men trots detta ökar även den tyska statens samlade skulder. En tydlig borgerlig opposition som kräver sänkta skatteskalor och återhållsamhet med utgifterna saknas eller hålls undertryckt. I USA har båda partierna rört sig mot en teknokratisk mitten representerad av Clinton-klanen inom Demokraterna och neo-cons, populistiska marknadsliberaler, inom Republikanerna. Reaktionära delar av det senare partiet, den s.k. Tea party-rörelsen, har på detta sätt fått ett gradvis förstärkt inflytande sedan de konservativa krafterna liksom i Europa har fångats i den centrala konsensusens logik och därmed givit upp sitt inflytande. Endast i England har de konservativa haft en ställning stark nog att delvis stå emot mittens lockelser, med splittring av det Konservativa partiet som följd. Denna splittring, intern och externt, betecknas med inställningen till medlemskapet i den Européiska Unionen, men har djupare rötter än så.

Efter tjugofem framgångsrika år vid makten har på senare tid problemen börjat att hopa sig för den centrala konsensusen. För det första har det maktpolitiska vacuum som den centrala konsensusens vacklande utrikespolitik skapat i världen börjat att fyllas upp av mer realistiskt inriktade politiker i länder som Kina, Ryssland och Turkiet, som genom globaliseringen kunnat både berika och beväpna sig, men som på grund av sin historia helt saknar förutsättningarna för att intressera sig för motglobalisering. Den centrala konsensusens ledare har, efter att länge under täckmanteln soft power ha försökt muta sig ur problemen, tvingats att gripa tillbaka på gamla tiders värden och reaktionsmönster och på så sätt försvaga sin legitimitet som så starkt bygger på att avfärda dessa.

Ett andra problemområde för den centrala konsensusen utgör dess förbindelse med islam. De dysfunktionella muslimska samhällena i Afrika och Mellanöstern har inte kunnat hävda sig framgångsrikt i globaliseringen. I stället har deras resurser i form av arbetskraft och råvaror exporterats i oförädlad form. Muslimska befolkningar har därigenom kommit att utgöra lejonparten av de migranter som motglobaliseringen behöver. Schariaism, uppväckt av de allt intimare kontakter mellan muslimska och andra befolkningsgrupper som motglobaliseringen har skapat, har lett till skärpta sociala och kulturella motsättningar överallt där muslimska migranter placerats. Den centrala konsensusen måste även i detta fall tillgripa metoder och mönster som det i årtionden fördömt, med förlorad legitimitet såväl internt som externt som följd. Typexempel på detta är förbud som införts mot vissa sorters muslimsk predikan och klädsel och en hårdnande inställning till muslimers kulturellt betingade brott mot kvinnor, en inställning som i vissa fall delvis försiktigt närmar sig en tillämpning av gällande lag. Detta har lett till konflikter och motsättningar inte minst internt i den centrala konsensusen. Men i den centrala konsensusens världsbild existerar inga legitima konflikter och motsättningar.

För det tredje stiger tidvis kostnaderna för motglobaliseringen snabbare än skatteintäkterna från globaliseringen. Särskilt tydligt var detta i samband med den okontrollerade massimmigrationen till motglobaliseringens kärnländer i Europa under hösten 2015. Ingen mekanism har etablerats eller ens beskrivits för hur kostnaden för motglobalisering skall matchas mot stigande skatteintäkter. Inte bara skatteintäkternas begränsade tillväxt sätter käppar i hjulen, utan de lokala marknadernas kapacitet, framför allt bostadsmarknadernas och arbetsmarknadernas, begränsar även de möjligheterna till ohämmad motglobalisering. Också här har hoten länge och med högtravande retorik ignorerats och den centrala konsensusen så småningom tvingats att kompromissa med sina grundläggande principer och motvilligt använda traditionella medel för att säkra sin existens bl.a. genom skärpta gränskontroller och sänkta subsidier. Också här diskuteras på båda sidor om Atlanten möjligheten att delvis börja tillämpa gällande lag.

För det fjärde fungerar samlevnaden mellan migranter och inhemska invånare sämre än förväntat och populariteten hos de nationella trygghets- och transfereringssystemen minskar i takt med att dessa styrs om till att gynna migranter på den inhemska befolkningens bekostnad. Den inhemska befolkningen samlar sig för att återkräva sin maktpolitiska ställning och hävda sina intressen. De kulturradikala excesser som kunnat växa till sig i den centrala konsensusens hägn, från queer- och genusteorier till aktiv förstörelse av nationella kulturarv i talibanernas efterföljd, möter en växande opposition.

Den centrala konsensusen har dominerat Västvärlden i ett kvartssekel kännetecknat av kraftig ekonomisk tillväxt och förbättrade ekonomiska möjligheter för många miljoner fattiga, framför allt utanför Västvärlden. Men dess fasta grepp om samhällsutvecklingen har brutits. Den har tvingats att agera i strid med sin egen retorik, den har fastnat i sina egna paradoxer och kan vara på väg att förlora sin politiska maktbas av indoktrinerade och indolenta väljare. Antagandena att inget annat än frihandel och välfärdsindustri spelar någon roll i politiken, och att båda i samma grad är önskvärda eller ofrånkomliga, har visat sig vara naiva och otillräckliga.

Den centrala konsensusen sitter ännu vid makten. Den känner sig hotad, men är beredd att kämpa för sin fortlevnad och sin status. I ett försvar av den centrala konsensusen våren 2016 utmanade den tyska presidenten Joachim Gauck utan omskrivning, och antagligen utan att alls inse det, demokratins själva grundvalar: “Eliterna inte inte alls problemet. Befolkningarna är för närvarande problemet.” Början till en folklig opposition kan skönjas och har redan firat flera framgångar i folkomröstningar, förval och val, om än ingen alternativ enande kraft eller idé har kunnat identifieras. Oppositionen spretar. De välfärdsindustriella komplex som har etablerats där exportintäkterna har räckt till och den politiska grogrunden existerat är en viktig lokal maktfaktor som inte ser ut att kunna hotas ens av nya politiska makthavare. Schariaismen breder ut sig och hotar i hela Västvärlden såväl demokrati och etablerad lag och ordning som kulturella mönster och individuella friheter. Nya och gamla stormakter etablerar ständigt nya geopolitiska anspråk. Framtiden förefaller ytterst osäker.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att den centrala konsensusens dagar i den form vi hittills känt den är räknade och att vi kommer att lida under följderna av dess illdåd under lång tid framöver.

Tillägg 14/11/16: John Kay gör en liknande analys.

Tillägg 22/2/17: ”Since 2000, what might have been seen as irrational and abnormal has become institutionalized and commonplace: […] a gradual symbiosis between the two parties, both of which ignored the working classes as either demographically doomed or as a spent force of deplorables and irredeemables (or both).” — Victor Davis Hanson