MOHAMED OMAR: Den siste atenaren. Viktor Rydberg om ”progression” och ”reaktion”

Minnesgoda läsare känner igen denna artikel från gårdagens produktion på Det goda samhället. Jag fann den särskilt intressant och ompostar den därför här i dag. Jag skrev ju också en av två kommentarer till den; den andra var en Whig-historisk skapelse av Ulf-ulvfot, som väl länge hette Hovs hällar.

Mitt intresse grundar sig på att vi här har möjlighet att studera det Moderna projektets upprinnelse. Det vill säga Viktor Rydberg (1828 – 1895) verkade förstås inte under revolutionen i Frankrike och var ingen upplysningsman. I stället verkade han under det sena adertonhundratalet under den tid då tankarna och principerna från Revolutionen åter började vinna anklang och styrka efter att efter Wienkongressen ha varit undertryckta, särskilt av den Heliga Alliansen och allmänt av reaktionen på jakobinismen och napoleonismen.

Mohamed Omar inleder sin artikel med att hävda att Viktor Rydbergs roman Den siste atenaren ”har bidragit till att forma vårt moderna, sekulära samhälle.” Detta är ju precis det brott mot mänskligheten som vi i vårt lilla detektivkotteri dagligen utreder och förundersöker. Hur bestämde sig Västvärlden för att slänga sitt humanistiskt kristna framgångskoncept på sophögen och i stället ägna de närmaste hundrafemtio åren åt massmord, folkmord, erövringskrig, förstörelse, terror, diktatur, kommandoplaneekonomi, tortyr, medicinska experiment, förtryck och elände och åt att bygga fula hus, komponera vidrig musik och skapa värdelös konst? Hur kan en person som har varit med om att förorsaka denna brottslighet hyllas som stor författare?

Stenbrott mot mänskligheten mitt i Wien

I artikeln ser vi referat av texten som visar vilken illvillig polemik som där kommer till användning för att driva på det Moderna projektets genomförande. En tvåveckors bebis motsätter sig dopet med våld, vilket är ett argument för — eller var det emot? — vuxendop, vilket i sin tur är ett argument mot — eller var det för? — kristendomen. Vilket trams!

Att kristendomen kallas ”reaktionen” är väl förståeligt i den tidens historiska perspektiv, eftersom reaktionen mot Revolutionen grundade sig just på kristendomen, precis som Revolutionen huvudsakligen hade handlat om att mörda präster och slå sönder kyrkor. Men vilket vansinne låg inte bakom att man förknippade sitt Moderna framstegsprojekt, ”progressionen”, med Grekland och hellenismen! Rydberg skriver:

”Den hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens. Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan, föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet. Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan detta är deras bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat än uppfyllandet av denna bestämmelse.”

Känner vi här inte en unken doft av en vulgärtolkad Nietzsche? Gymnasistens sammanfattning på femtio lättlästa sidor. Det är förstås en löjeväckande lögn att hellenismen uppträdde 1789, när vi vet att det var renässansen trehundra år tidigare som var denna händelses skådeplats. Men det är en lögn som återupprepas med en dåres envishet än i denna dag av det Moderna projektets förespråkare, inte minst i Det goda samhällets kommentarspalt. Och Utvecklingen! Sätt inte igång min upphakade skiva om Utvecklingen! Vi vet vad som menas med detta kodord: Whig-historia, eskatologism, milleniarism, utopism — raka motsatsen till renässansen och dess hellenism, raka motsatsen till kristendomen och konservatismen och deras magiska egenskap att stegvis förbättra samhället genom att bygga vidare på det som redan har uppnåtts.

Thomas Mores Utopia var avsett som sarkasm över svaga hjärnors fantasier och pratgladhet, men när samma svaga hjärnor läste boken och tolkade den blev den till en hyllning av dessa fantasier och denna pratgladhet! Den sociala konstruktionen — varseblivningen genom skvaller — var född! Är det inte så att vi under det Moderna projektets förlopp ständigt har undlåtit att riktigt styra halvbommeriet? Thomas More och Erasmus var naiva, de var oansvariga! De satte blanka vapen i händerna på barnsoldater. De kunde på sin tid inte föreställa sig borgerskapets tillväxt och maktövertagande. Men Viktor Jävla Rydberg, han visste betydligt bättre vilka krafter han lekte med. Vilken tomte!

DET GODA SAMHÄLLET

Viktor Rydbergs roman Den siste atenaren kom ut 1859, och, liksom en annan bok som kom ut samma år, Darwins Om arternas uppkomst, känns den fortfarande angelägen. Romanen hade en stor betydelse för sin tids intellektuella liv har bidragit till att forma vårt moderna, sekulära samhälle.


View original post 995 more words

Var de bästa sämst för oss?

Efterkrigstiden och dess världsordning, som etablerades huvudsakligen av de två kommunisterna Franklin Delano Roosevelt och Josef Stalin och deras likaledes kommunistiska respektive rådgivare och handgångne män, har inneburit en ömsom snabbare, ömsom långsammare programmatisk nedgång för Västerlandet och den kristna västliga civilisationen (och en mycket, mycket snabbare och hutlösare nedgång för den östliga, en undergång … Continue reading Var de bästa sämst för oss?

SERPENTZA: What’s Really Happening in South Africa?

Den här videon är över två timmar lång, men det räcker att titta på de första 40 minuterna. Resten består av svar och tack till superchats. Jag har tidigare sett många av den här youtuberns filmer om hans liv i Kina. Han är mycket skärpt, fokuserad, ärlig och sympatisk. Han har sedermera flyttat med sin … Continue reading SERPENTZA: What’s Really Happening in South Africa?

KURT SAMUELSSON 1985: Ekonomerna — maktens lakejer?

Johan Lönnroth — stimulerar fler motsägelser än instämmanden. Denna artikel i mitt gamla pappersarkiv är en understreckare av Kurt Samuelsson (1921–2005) som handlar om Johan Lönnroth (f. 1937) och hans bok Minervas uggla. Innan vi går in på innehållet i artikeln kan vi ju göra en metaanalys. Kurt Samuelsson hade gjort följande karriär: 1948 medarbetare … Continue reading KURT SAMUELSSON 1985: Ekonomerna — maktens lakejer?