Förord till Igor Sjafarevitjs Det socialistiska fenomenet

Aleksandr Solzjenitsyn

översättning av Fredrik Östman

från William Tjalsmas engelska översättning

Det förefaller som om vissa saker i denna värld helt enkelt inte kan upptäckas utan omfattande erfarenhet, om den så är personlig eller kollektiv. Detta gäller för den föreliggande boken med dess nyskapande och avslöjande perspektiv på socialismens tusenåriga utveckling. Även om den bygger på en omfattande litteratur som är välkänd för specialister i hela världen, ligger det ett oförneklig logik bakom det faktum att den har sprungit från det land som har genomgått (och ännu undergår) det grymmaste och långvarigaste socialistiska experimentet i modern historia. Inte heller är det alls motsägelsefullt att denna bok inom detta land inte skulle skapas av en humanist, för lärde i humaniora har varit det allra mest metodiskt krossade av alla sociala skikt i Sovjetunionen ända sedan Oktoberrevolutionen. Den skrevs av en världsberömd matematiker: i den kommunistiska världen måste de exakta vetenskapernas utövare vikariera för sina förintade bröder.

Men detta förhållande har sina fördelar. Det erbjuder oss med en sällsynt möjlighet att erhålla en systematisk analys av socialismens teori och praktik skriven av en enastående matematisk tänkare som är väl bekant med denna vetenskaps rigorösa metodik. (Man kan sätta särskild tillit, till exempel, till hans bedömning att Marxismen inte uppvisar ens klimatet som tillhör en vetenskaplig undersökning.)

Världssocialismen som helhet, och alla personer som förknippas med den, är höljd i legender; dess motsägelser är glömda eller dolda; den reagerar inte på argument, utan ignorerar dem konsekvent — allt detta härstammar ur den dimma av irrationalitet som omger socialismen och från dess instinktiva aversion mot vetenskaplig analys, attribut som denna volyms författare pekar ut om och om igen i olika sammanhang. Socialismens doktriner sjuder av motsägelser, dess teorier går ständigt emot dess praktik, likväl står dessa motsägelser, tack vare en kraftfull instinkt som också den friläggs av författaren, inte på något sätt i vägen för socialismens ändlösa propaganda. Faktum är att ingen exakt, distinkt socialism ens existerar; i stället har vi bara en vag, rosig föreställning om något ädelt och gott, om jämlikhet, gemensamt ägande och rättvisa: när dessa saker en gång kommer till oss kommer de att föra med sig eufori och en social ordning bortom varje kritik.

Nittonhundratalet markerar en höjdpunkt för socialismens framgångar och samtidigt också för dess motbjudande praktiska manifestationer. Likväl, på grund av samma passionerade irrationalitet, avvisas alla försök att undersöka dessa resultat: antingen ignoreras de fullkomligt eller så bortförklaras de utan trovärdighet i termer av vissa ”asiatiska” eller ”ryska” avvikelser eller en viss diktators personlighet eller också tillskrivs de ”statskapitalismen”. Den föreliggande boken omfattar mycket långa tider och mycket vida rymder. Genom att han noggrant beskriver och analyserar dussintals socialistiska doktriner och många stater byggda enligt socialistiska principer lämnar författaren inget utrymme för avledande argument baserade på så kallade ”obetydliga undantag” (som föregives inte ha någon likhet med den ärorika framtiden). Vare sig det rör sig om Kinas centralisering under det första årtusendet före Kristus, de blodiga européiska experimenten under reformationen, européiska tänkares  isande (om än universellt uppskattade) utopier, Marx och Engels intriger eller Leninperiodens radikala kommunistiska åtgärder (inte ett dyft mer humana än Stalins hårdhänta metoder) — författaren påvisar i alla sina dussintals exempel den behårda konsekventheten i det studerade fenomenet.

Sjafarevitj har identifierat socialismens konstanter, dess fundamentala och oföränderliga element, som beror varken på tid eller plats och som, tyvärr, hotande höjer sig över dagens bräckliga värld. I en betraktelse av människans historia i dess helhet kan socialismen uppvisa längre överlevnad och motståndskraft, vidare spridning och styre av större människomassor än den samtida västliga civilisationen kan. Det är därför svårt att skaka av sig dystra aningar när man tänker på det gap som vi alla — innan seklet är slut — kan störta ned i: den ”asiatiska formation” som Marx var snabb att kringgå i sin klassifikation och inför vilken samtida marxistiskt tänkande står stumt efter att ha känt igen sitt eget avskyvärda ansikte i årtusendenas spegel. Det kan kanske sägas att flertalet av historiens stater har varit ”socialistiska”. Men det är också sant att dessa stater på inget sätt representerar tid eller ort för mänsklig lycka eller kreativitet.

Sjafarevitj pekar med stor precision ut både orsaken till och uppkomsten av de första socialistiska doktrinerna, som han karakteriserar som reaktioner: Platon som reaktion på den grekiska kulturen och gnostikerna som reaktion på kristendomen. De försökte motverka den mänskliga andens strävan att stå upprätt och stred för en återgång till antikens primitiva staters jordbundna existens. Författaren demonstrerar också övertygande den diametrala motsatsen mellan religionens och socialismens uppfattning om människan. Socialismen försöker reducera människans personlighet till dess primitivaste nivå och utrota de högsta, komplexaste och ”gudalika” aspekterna av mänsklig individualitet. Och till och med jämlikheten själv, denna kraftfulla vädjan, detta storartade löfte som socialister i alla tider avgett, visar sig innebära inte lika rättigheter, möjligheter eller yttre förhållanden, utan jämlikhet som identitet, jämlikhet betraktad som mångfaldens rörelse mot enhetlighet.

Även om, som denna bok påvisar, socialismen alltid framgångsrikt har undgått en vetenskaplig analys av sin essens, uppfordrar Sjafarevitjs studie dagens socialismteoretiker att framhålla sina argument i en målinriktad öppen diskussion.

ALEKSANDR I. SOLZJENITSYN

Advertisements

S.O.D. #4: Tillbaka till framtiden med Fredric Karén

Svenska Digest1 ger exempel på fem artiklar ur dess arkiv, som påstås vara pressetiska klaverklamp. Men ingenting tyder på att detta skulle vara sant. Tvärtom har man medvetet valt artiklar som när de publicerades var fullkomligt normala, alldagliga och etiskt acceptabla:

”ett exempel på det […] språkbruk som fanns i svensk press vid den här tiden”

”på 1890-talet var detta inte fullt så uppseendeväckande”

”Hur märkligt det än kan låta i dagens moderna samhälle ansågs ordet […] vara helt okontroversiellt i Sverige”

Det Svenska Digest i stället gör är att falla i anakronismens fälla och etiskt bedöma texter från andra tider med vår tids etik. Om det bara hade handlat om ett litet misstag i historiskt sammanhang hade saken kanske kunnat passera. Men det är värre än så.

För det första bygger den anakronism som här tillämpas på att dagens etiska regler på något sätt är bättre än och överlägsna den tidens etiska regler, och detta på ett allmängiltigt, högre plan. Men vad tyder på att inga idealister var verksamma i pressen och samhället år 1970, 1905 eller 1890? Hur kommer det sig att de inte redan då hade delgivits insikt i den högre ordningens moral, så att de redan på den tiden kunde fördöma dessa usla, ondsinta och eländiga texter? Ger oss inte denna förmenta svaghet hos den tidens idealister en stark indikation på att dagens idealister även de måste antagas vara behäftade med minst lika stora luckor i sin moraliska bildning och om fyrtiosex, hundraelva eller hundratjugosex år kommer att kunna hängas ut till allmänt åtlöje, androm till varnagel? Detta fel brukar vi kalla hybris, självgodhet, dumdryghet eller helt enkelt idealism.

För det andra måste vi misstänka att Svenska Digest med denna publicering, och vidhängande uppmaning till läsarna att leta efter fler texter i arkivet, som kan behandlas lika orättvist och med lika förfelade metoder, försöker åstadkomma något, har ett mål i sikte. Det är rimligt att antaga att det här rör sig om så kallad agendasättande journalistik, d.v.s. journalistik som inte avser att förmedla sanningen, utan lögnen, på det att lögnen skall stärka en viss politisk uppfattning eller fraktion.

De pressetiska regler som framförs som alltings rätta mått är nämligen en samling mycket kontroversiella regler som på senare tid kraftigt förändrats genom inflytande från politisk korrekthet och identitetspolitik — inflytande från den allra uslaste avgrundsvänstern, vars ideologi och praktik ligger bakom flera hundra miljoner människors onda och i bästa fall bråda död under nittonhundratalet. Politisk korrekthet är nämligen som bekant ett utslag för den marxistiska eller kommunistiska socialismen från tiden efter förlusten i Kalla kriget, medan identitetspolitiken härstammar från Centraleuropas national-socialister under mellankrigstiden och sedermera ledde direkt till Auschwitz’ gaskamrar. Dessa extremistiska politiska ståndpunkter är som väl är inte allmänt anammade i befolkningen. Denna pressetik speglar inte den allmänna etiken i Sverige.

Men Svenska Digest har uppenbarligen satt sig i hågen att se till att ändra på det!


1. En rättvisande benämning på Svenska Dagbladet sedan den år tvåtusen krympte i alla hänseenden