​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi del 1 – Politiskt självmedvetande

DET GODA SAMHÄLLET

Inte sällan har vi på senare tid kunnat höra att den traditionella vänster-högerskalan inte längre är användbar för att beskriva de aktuella politiska motsättningarna och fraktionsbildningarna. Andra klassifikationsgrunder har föreslagits, till exempel GAL-TAN-skalan och olika två- eller flerdimensionella indelningar såsom den politiska kompassen där GAL-TAN kompletteras med ”ekonomiskt vänster” och ”ekonomiskt höger”. En annan förslagen indelning är ”globalism-nationalism”.

Den traditionella vänster-högerskalan skapades för att beskriva fraktionsbildningen i den franska Nationalförsamlingen i samband med revolutionen i Frankrike 1789, där de radikala revolutionärerna satte sig till vänster och moderatare krafter och lojalister till höger. På detta sätt kom först liberalismen och sedan socialismen att förknippas med vänster medan först rojalism och lojalism och senare motupplysningens tänkare och deras läror, konservatismen i vid mening, förknippades med höger. Så småningom placerades liberalismen gärna i mitten, speciellt under Kalla kriget när liberaler och konservativa allierade sig mot Andra världens kommunism, som därmed blev extremvänster.

Min…

View original post 915 more words

Advertisements

​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi del 3 – Kaktusmodellen

DET GODA SAMHÄLLET

Jag har nyligen föreslagit en politisk indelning efter associerad självmedvetandegrad som ser ut så här:

liberalism/låg – socialism/normal – konservatism/hög

Det är inte de respektive förespråkarnas individuella självmedvetande som kännetecknas av dessa olika nivåer, utan den allmänna självmedvetandenivå som respektive lära menar skall ligga till grund för statens insats av hot, tvång och våld i samhället, alltså politiken.

Liberalismen menar att vi inte skall tillåtas att offentligt låtsas om att vi är ängsliga inför det okända, utan skall, som barn och djur på en lägre utvecklingsnivå, urskillningslöst acceptera allt som kommer till oss under antagandet att nettoeffekten dock är god och att var och en inom de ramar den överordnade principen sätter skall träffa sitt eget val. En viss känslighet för survivorship bias (ofta oegentligt betecknad socialdarwinism) kan skönjas hos liberaler med naturligt lågt självmedvetande: den som drabbas av olycka har sig själv att skylla medan den som skonas är…

View original post 801 more words

​Gästskribent Fredrik Östman: En ny knappologi 2 – Politisk indelning efter medvetandegrad

DET GODA SAMHÄLLET

I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en…

View original post 986 more words

Kort om konservatismen

Konservatismen kan definieras på många likabetydande sätt. Ett är detta: ”Politiken skall inte påverkas av metafysiska uppfattningar (annat än denna uppfattning själv).” Vulgärt: tro skall du göra i kyrkan (inte i regeringskansliet).

Det kan synas självklart för en hederlig och empatisk person att statens våldsapparat inte skall användas för att genomdriva metafysiskt (”från gud”) överlämnade uppfattningar mot andras vilja, eftersom, enligt humanismen, varje människa, varje individ, har samma transcendentala förmåga och en eventuell gud har samma möjlighet att plantera in dessa uppfattningar i var och en utan hjälp av statens våldsapparat. Kort sagt säger humanismen att det inte finns några politiska profeter. Guds straff delar gud själv ut, och han gör det inte genom andra människors våldshandlingar. Det är det axiala tänkandet: Statens ledare är inte en inkarnation av gud, och vice versa, utan i stället en vanlig människa i en ovanlig roll, medan eventuella inkarnationer av gud (Jesus, Buddha, Konfucius) är lärare och inspiratörer som verkar endast genom övertygande, övertalning och logiska resonemang. Detta är en nödvändig grund för högre civilisationer. Detta skiljer Hankina, Romarriket, antikens Grekland och Perserriket från tidigare försök som Babylon och Egypten.

Allt annat följer av detta. Hyllandet av traditioner är t.ex. en nödvändig följd av den sokratiska principen att man inget vet utom det att man inget vet: en rationell epistemologi till skillnad från ideologiernas metafysiska epistemologi eller gnosticism, som leder till hybris och förstörelselusta. Vi vet bara vad som har visat sig hittills fungera. Detta är dyrbar kunskap. När det inte längre fungerar måste det repareras. Därför är konservatismen inriktad på reformer, men inte förändring. Reparationen måste inskränkas till det som är trasigt. Politiken har inget ansvar för samhällets eller livet övergripande utformning, som är sublim. Inför livet själv står vi med hängande haka och blängande blick. Konservatismen är inte radikal och inte heller reaktionär. Man måste springa så fort man kan för att stå still. Mer än så kan man inte uppnå. Mindre än så är ett uppgivet svek.

Det finns ingen annan progressivism än konservatismen.