Evan Sayets fyra lagar för modern vänsterpolitik

Tagna från The Kindergarden of Eden. Se Evan Sayets tal här.

Översättning från engelskan av Fredrik Östman.

1. Urskillningslösheten – det totala avvisandet av den intellektuella processen – är ett absolut moraliskt imperativ.

2. Urskillningslöshet i tanken leder inte till urskillninglöshet i politiken, utan i stället till att man uteslutande och alltid tar det sämres sida gentemot det bättre, det felaktigas sida gentemot det riktiga och det ondas sida gentemot det goda.

3. Modern vänsterpolitik utövas i tandem. Varje ansträngning för det sämres skull matchas med en jämbördig motsatt kampanj emot det bättre.

4. Den moderna vänsterns representanter tillskriver det bättre de negativa kvaliteter som förknippas med det sämre, samtidigt som de tillskriver det sämre de positiva kvaliteter som återfinns i det bättre.

Följdsatserna

1. En representant för den moderna vänstern kan ha privata moraliska principer, men han måste förneka dem och bekämpa deras användning och var och en som tillämpar dem i den offentliga sfären.

2. En representant för den moderna vänstern försöker inte och kan inte försöka förbättra sig själv eller samhället. I stället måste han sänka andra och hela samhället ned till sin egen nivå.

3. En representant för den moderna vänstern har sekundär politik som bara är till för att mildra det större lidande som hans primära politik har skapat eller förvärrat.

(Evan Sayet representerar själv inte den moderna vänstern.)

Se även

Dr Jordan B Petersons tolvpunktsprogram för framgångsrik konservatism på tvåtusentalet

Advertisements

PARIS-DEKLARATIONEN

Ett Europa vi kan tro på (och i)

Översättning av Fredrik Östman

1. Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat. Det överstiger vår förmåga att förklara anledningarna till vår uppskattning av Europa eller att motivera vår lojalitet. Det handlar om delad historia, förhoppning och kärlek. Det handlar om etablerade vanor, om stunder av sentiment och smärta. Det handlar om inspirerande upplevelser av försoning och om löftet om en gemensam framtid. Vardagliga landskap och händelser har en särskild betydelse — för oss, men inte för andra. Ett hem är en plats där saker och ting är bekanta och där vi är känns igen oavsett hur långt vi har vandrat. Detta är det sanna Europa, vår värdefulla och oersättliga civilisation och kultur.

Europa är vårt hem.

2. Europa, i all sin rikedom och storhet, hotas av en falsk självförståelse. Detta falska Europa betraktar sig självt som kulminationen av vår civilisation, men i själva verket hotar det att konfiskera vår hembygd. Det lockar med överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder, men är blint för sina egna fel och brister. Det slänger sig självbelåtet med ensidiga karikatyrer av vår historia: Detta falska Europa är fundamentalt fördomsfullt mot det förflutna. Dess förespråkare är frivilligt föräldralösa, och de inbillar sig att det är ett ädelt mål att sträva efter att göra sig föräldralös — att göra sig hemlös. På detta sätt berömmer sig det falska Europa för att vara vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle.

Det falska Europa hotar oss.

3. Det falska Europas skyddspatroner är förtrollade av en vidskeplig tro på en oundviklig utveckling till det bättre. De tror att de har historien på sin sida, och denna tro gör dem högfärdiga och föraktfulla, oförmögna att erkänna bristerna i den postnationella och postkulturella värld de bygger. Dessutom är de okunniga om det faktiska ursprunget till den humana anständighet som de, liksom vi, håller kär. De bortser ifrån, till och med förnekar, Europas kristna rötter. Samtidigt är de mycket noga med att inte kränka muslimer, som de föreställer sig med glädje kommer att instämma i deras sekulära, mångkulturella åsikter. Försjunket i fördomar, vidskepelse och okunnighet, förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter. Detta görs naturligtvis i frihetens och toleransens namn.

Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt.

4. Vi har hamnat i en återvändsgränd. Det största hotet mot Europas framtid är varken rysk äventyrlighet eller muslimsk invandring. Det sanna Europa är i fara på grund av det järngrepp som det falska Europa har fattat om våra idéer. Våra nationer och vår gemensamma kultur urholkas av illusioner och självbedrägerier om vad Europa är och borde vara. Vi lovar att sätta oss till värn emot detta hot mot vår framtid. Vi kommer att försvara, bevara och ställa upp för det sanna Europa, det Europa som vi alla sannerligen tillhör.

Vi måste försvara det sanna Europa.

5. Det sanna Europa förväntar sig och främjar aktivt deltagande i det gemensamma politiska och kulturella projektet. Det europeiska idealet är ett solidariskt ideal baserat på samtycke till en lag som gäller för alla, men är begränsad i sina krav. Samtycket har inte alltid tagit den representativa demokratins form. Men vår traditionella medborgerliga lojalitet återspeglar ett grundläggande samtycke till våra politiska och kulturella traditioner oavsett deras former. Forna tiders européer kämpade för att öppna sina politiska system för folkligt deltagande, och vi är berättigade att vara stolta över denna historia. Men i och med att de gjorde detta, ibland i öppet uppror, bekräftade de att denna kontinents och dess folks traditioner, trots orättvisor, fel och brister, ändå är våra. Ett sådant engagemang för reformer har gjort Europa till en plats som strävar efter allt större rättvisa. Denna framstegsanda är född ur vår kärlek till och lojalitet mot vår hembygd.

Solidaritet och medborgerlig lojalitet främjar aktivt deltagande.

6. En europeisk samhörighetsanda gör det möjligt för oss att känna oss trygga och säkra på gator och torg, även bland obekanta. De offentliga parkerna, stortorgen och de breda boulevarderna i europeiska städer uttrycker den europeiska politiska andan: Vi delar vårt gemensamma liv och res publica. Vi utgår ifrån att det är vår plikt att ta ansvar för våra samhällens framtid. Vi är inte passiva undersåtar dominerade av despotiska krafter, vare de religiösa eller sekulära. Inte heller resignerar vi inför historiska krafters orubblighet. Att vara europé är att medverka i politiken och i historien. Vi är själva författare till vårt gemensamma öde.

Vi är inte passiva undersåtar.

7. Det sanna Europa är en gemenskap av nationer. Vi har våra egna språk, traditioner och gränser. Ändå har vi alltid erkänt ett släktskap med varandra, även när vi har varit oense eller till och med i krig. Denna enhetlighet i mångfalden förefaller oss självklar. Ändå är det anmärkningsvärt och värdefullt, för det är varken självklart eller oundvikligt. Den vanligaste politiska formen av enighet i mångfald är imperiet, vilket europeiska krigarkungar efter det romerska rikets fall i århundraden försökte återskapa. Imperiets förlockelser må leva kvar, men det var nationalstaten som bestod — det statsskick som förenar folklig identitet med politisk suveränitet. Nationalstaten blev därigenom den europeiska civilisationens kännetecken.

Nationalstaten är Europas kännetecken.

8. En nationell gemenskap är stolt över att styra sig själv efter eget skön, skryter ofta med sina stora nationella framsteg inom konst och vetenskap och konkurrerar med andra nationer, ibland på slagfältet. Detta har skadat Europa, ibland allvarligt, men det har aldrig äventyrat vår kulturella enhet. I själva verket har motsatsen varit fallet. Allt eftersom Europas nationalstater blev mer etablerade och tydliga, blev den gemensamma europeiska identiteten starkare. I efterdyningarna av världskrigens fruktansvärda blodsutgjutelse under första hälften av 1900-talet steg vi med ännu större beslutsamhet fram för att hedra vårt gemensamma arv. Detta vittnar om djupet och kraften i Europa som en civilisation, som i sann bemärkelse är kosmopolitisk. Vi eftersträvar inte ett imperiums påtvingade enhet. Tvärtom är den europeiska kosmopolitiska öppenheten oupplösligt förbunden med erkännandet av patriotism och medborgerlig lojalitet.

Vi understöder ingen anbefallen och påtvingad enighet.

9. Det sanna Europa har präglats av kristendomen. Kyrkans universella andliga imperium skapade kulturell enhet i Europa, men gjorde det utan politiskt imperium. Detta har gjort det möjligt för medborgerlig lojalitet att blomstra inom en gemensam europeisk kultur. Autonomin för det som vi kallar det civila samhället har kommit att känneteckna det europeiska livet. Dessutom föreskriver oss det kristna evangeliet inget fullständigt system av lagar med gudomligt ursprung. Därför kan mångfalden i nationernas sekulära lagar upprätthållas och respekteras utan att hota vår europeiska enhet. Det är ingen tillfällighet att den kristna trons nedgång i Europa har åtföljts av förnyade ansträngningar för att upprätta en politisk enhet — ett imperium av pengar och förordningar, prytt av universalistiska pseudo-religiösa sentiment, byggt av Europeiska unionen.

Kristendomen har möjliggjort den kulturella enheten.

10. Det sanna Europa bekräftar varje persons lika värdighet, oavsett kön, rang eller nationalitet. Även detta härrör från våra kristna rötter. Våra blida dygder är obestridligt kopplade till vårt kristna arv: opartiskhet, medkänsla, barmhärtighet, försoning, kamp för fred, välgörenhet. Kristendomen revolutionerade förhållandet mellan män och kvinnor genom att värdera kärlek och ömsesidig trohet på ett aldrig tidigare skådat sätt. Äktenskapsbandet tillåter både män och kvinnor att blomstra i gemenskap. Av de uppoffringar vi gör, gör vi de flesta för våra makars och barns skull. Denna självuppoffrande inställning av är ännu ett kristet bidrag till det Europa vi älskar.

De kristna rötterna främjar Europa.

11. Det sanna Europa är inspirerat av den klassiska traditionen. Vi känner igen oss i litteraturen från antikens Grekland och Rom. Som européer strävar vi efter storhet, de klassiska dygdernas krona. Ibland har detta lett till våldsam kamp för dominans. Men i bästa fall kan strävan efter excellens inspirera Europas kvinnor och män att skapa musikaliska och konstnärliga verk av oöverträffad skönhet och att göra extraordinära genombrott inom vetenskap och teknik. De disciplinerade romarnas allvarssamma dygder och grekernas stolthet över det medborgerliga medbestämmandet och deras anda av filosofiskt tvivel har aldrig glömts i det sanna Europa. Dessa arv är också våra.

Klassiska rötter uppmuntrar till excellens.

12. Det sanna Europa har aldrig varit perfekt. Det falska Europas förfäktare gör inte fel i att söka utveckling och reform, och det finns mycket som har uppnåtts sedan 1945 och 1989 som vi bör vårda och hedra. Vårt gemensamma liv är ett pågående projekt, inte ett förstenat arv. Men Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är. Europa började inte med upplysningen. Vår älskade hembygd fulländas inte av den Europeiska unionen. Det sanna Europa är och kommer alltid att vara en gemenskap av nationer som ibland må vara isolerade men likväl alltid är förenade av ett intellektuellt arv som de tillsammans diskuterar, utvecklar, delar och älskar.

Europa är ett gemensamt projekt.

13. Det sanna Europa är i fara. Landvinningar som den nationella suveräniteten, förkastandet av imperialismen, en kosmopolitisk inställning i samklang med medborgerligt engagemang, den kristna uppfattningen om ett mänskligt och värdigt liv, det levande engagemanget i vårt klassiska arv — allt detta glider oss ur händerna. Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig.

Vi förlorar vår hemort på jorden.

14. Det falska Europa skryter över ett aldrig tidigare skådat engagemang för mänsklig frihet. Denna frihet är dock mycket ensidig. Den säljer sig som befrielse från alla begränsningar: Sexuell frihet, frihet för självuttryck, frihet att ”vara sig själv”. 68-generationen betraktar dessa friheter som värdefulla segrar över en en gång allsmäktig och förtryckande kulturregim. De ser sig själva som stora befriare, och sina överträdelser hyllar de som ädla moraliska prestationer, för vilka hela världen borde vara tacksam.

En falsk frihet råder.

15. För Europas yngre generationer ser dock verkligheten mycket mindre glansfull ut. Utvävningar och hedonism leder mest till tristess och en känsla av värdelöshet. Äktenskapsbandet har försvagats. På den sexuella frihetens böljande vågor frustreras ofta de ungas djupa önskan att gifta sig och bilda familj. En frihet som förhindrar vårt hjärtas djupaste längtan blir till en förbannelse. Våra samhällen verkar falla sönder i individualism, isolering och mållöshet. Istället för att tillåtas att åtnjuta sann frihet hänvisas vi till en konsumtions- och mediedriven kulturs tomma konformitet. Det är vår plikt att säga som det är: 68-generationen har rivit ner, men inte byggt upp. Den gröpte ut ett hålrum som sedan fylldes av sociala medier, lågpristurism och pornografi.

Individualism, isolering och mållöshet breder ut sig.

16. Medan vi hör skrävel om oöverträffad frihet blir livet i Europa hårdare och hårdare reglerat. Regler — ofta utformade av ansiktslösa byråkrater i maskopi med starka egenintressen — styr våra arbetsrelationer, våra affärsbeslut, våra pedagogiska kvalifikationer, våra nyhets- och underhållningsmedier. Och Europa strävar nu efter att strama upp befintliga bestämmelser om yttrandefrihet — en ursprunglig europeisk frihet, samvetsfrihetens manifestation. Målet för dessa restriktioner är inte obscenitet eller andra angrepp på anständighet i det offentliga livet. I stället vill Europas styrande klasser begränsa uttryckligen politiska uttalanden. Politiska ledare som ger röst åt obekvämda sanningar om islam och invandring släpas inför skranket. Politisk korrekthet skapar tabun som gör varje utmaning av status quo till en oacceptabel kränkning. Det falska Europa uppmuntrar inte en verklig frihetskultur. Det främjar en kultur av marknadsdriven homogenitet och politiskt genomförd konformitet.

Vi är reglerade och styrda.

17. Det falska Europa skryter också med ett oöverträffat engagemang för jämställdhet. Det påstår sig främja icke-diskriminering och säger sig omfatta alla rasar, religioner och identiteter. Här har visserligen framsteg gjorts, men en utopisk frikoppling från verkligheten har också etablerat sig. Under den senaste generationen har Europa drivit ett gigantiskt multikulturprojekt. Att kräva eller ens främja muslimska nykomlingars assimilering till våra sätt och seder, än mindre till vår religion, har ansetts vara grovt orättvist. Vårt engagemang för jämlikhet, får vi höra, kräver att vi avsvär oss varje antydan till att tro att vår kultur är bättre. Paradoxalt nog bygger Europas multikulturprojekt, samtidigt som det förnekar Europas kristna rötter, direkt på det kristna idealet om universell välgörenhet, om än i en överdriven och inte upprätthållbar form. Det kräver av de europeiska folken en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull — en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas.

Multikultur fungerar inte.

18. Det ligger också mycken illistighet bakom detta tänkande, eftersom de flesta medlemmar av våra politiska klasser utan tvivel utgår ifrån att den europeiska kulturen såsom ”de mänskliga rättigheternas moder” på något sätt dock är överlägsen — men detta kan inte sägas offentligt, eftersom det skulle kunna kränka invandrare. Eliten tar antagligen på grund av denna förmodade överlägsenhet för givet att assimilationen oundvikligen kommer infinna sig av sig själv, och att detta kommer att ske snabbt. I en närmast ironisk omvändning av det gamla Europas imperialistiska sätt att tänka antar de politiska beslutsfattarna att ”de” nödvändigtvis, på något sätt, genom naturens lagar eller historia, kommer att bli som ”vi” — och det verkar för dem otänkbart att motsatsen kunde vara fallet. Tills detta har skett är den officiella mångkulturalismens uppgift att terapeutiskt hantera de olyckliga, men bara ”tillfälliga”, kulturella spänningarna.

Illistigheten växer.

19. Här verkar även en annan illistighet av ett mörkare slag. Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet. Det blir allt tydligare att det ”demokratiska underskottet” inom EU-institutionerna inte är bara ett tekniskt problem som kan lösas tekniskt. Underskottet bygger på en grundläggande övertygelse som försvaras med blind iver. Såväl när de drivs av förment ekonomisk nödvändighet som när de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar monopoliserar EU-institutionernas överstatliga mandariner Europas politiska liv. De besvarar varje ifrågasättande med samma teknokratiska formel: Det finns inget alternativ. Detta är den mjuka men allt påtagligare tyranni vi står inför.

Det teknokratiska tyranniet ökar.

20. Det falska Europas hybris blir alltmer uppenbart, trots dess anhängares stora ansträngningar för att upprätthålla de bekväma illusionerna. Framförallt är det falska Europa svagare än någon kunde ha föreställt sig. Populärunderhållning och masskonsumtion kan inte upprätthålla det civila livet. Våra samhällen har nu, berövade högre ideal och förhindrade av den multikulturella ideologin att uttrycka patriotisk stolthet, stora svårigheter att uppbåda viljan att försvara sig. Dessutom kan medborgerlig tillit och social sammanhållning inte ersättas av vare sig inkluderande retorik eller en bekännelse till ett opersonligt ekonomiskt system som domineras av multinationella företag. Det måste sägas som det är: Europas samhällen fragmenteras. Den som bara öppnar sina ögon ser en aldrig tidigare skådad utbredning av statlig intervention, av ideologisk styrning av samhällslivet och av indoktrinering i utbildningssystemet. Det är inte den islamiska terrorn som placerar tungt beväpnade soldater på våra gator. Polisen behövs för att stoppa protester mot etablissemanget och för att få horder av berusade fotbollsfans under kontroll. Fanatism, som den uttrycks i passionen för våra fotbollslag, är ett desperat uttryck för den djupa mänskliga viljan till solidaritet, en solidaritet som i det falska Europa annars inte får något utlopp.

Det falska Europa är bräckligt och maktlöst.

21. Många europeiska intellektuella hör dessvärre till chefskonstruktörerna av det falska Europas grundvalar. Utan tvekan är våra universitet en av den europeiska kulturens främsta landvinningar. Men där man tidigare har försökt att förmedla den yngre generationen äldre tiders vishet finns nu bara så kallat ”kritiskt tänkande”, som framför allt består i ett enfaldigt förkastande av det förflutna. En gång var den rigorösa disciplin som yttrar sig i intellektuell ärlighet och objektivitet en ledstjärna för den europeiska andan. Men detta ideal har under de senaste årtiondena nötts ner. Den intellektuella askes som försökte befria sinnet från den rådande uppfattningens tyranni har förvandlats till en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet; ett lika billigt som falskt sätt att bevisa sin egen förmåga till ”kritik”. Under en generation framfördes denna tro så ofta i seminarierum att den blev till doktrin och dogm, och slutligen likställdes fullständigt med begreppet ”upplysning”. Resultatet är att våra universitet numera aktivt förstör vår kultur.

En förnekelsekultur har fått fäste.

22. Våra styrande klasser utvecklar de mänskliga rättigheterna. De bekämpar klimatförändringen. De konstruerar en mer globalt integrerad marknadsekonomi och harmoniserar skattepolitiken. De övervakar framstegen mot ökad jämställdhet. De gör så mycket för oss! Vad spelar det för roll vilka mekanismer som gav dem detta jobb? Vad spelar det för roll att de europeiska folken blir mer och mer skeptiska till hur de styrs?

Eliterna stoltserar arrogant med sin dygd.

23. Denna växande skepsis är helt berättigad. Idag domineras Europa av en meningslös materialism som inte kan övertyga män och kvinnor att bilda familj. Förnekelsekulturen berövar de uppväxande generationerna känslan att ha en identitet. Vissa av våra länder har områden där muslimer lever i informell autonomi gentemot lokala lagar, som om de var kolonialister snarare än deltagare i våra existerande samhällen. Individualism isolerar oss från varandra. Globaliseringen förändrar framtidsutsikterna för miljontals människor. När dessa realiteter ifrågasätts hävdar våra styrande klasser att de bara gör sitt bästa för att anpassa sig till det oundvikliga, anpassa sig till obevekliga nödvändigheter. Det finns inga andra möjligheter, och att stå emot skulle vara irrationellt! De som protesterar sägs lida av nostalgi — för vilken de förtjänar moralisk fördömelse som rasister eller fascister. Allteftersom social splittring och brist på förtroende för institutioner blir mer uppenbara, kännetecknas det politiska livet i Europa alltmer av ilska och hat, och ingen vet vart det kommer att leda. Vi får inte fortsätta på den här vägen. Vi måste avvisa det falska Europas tyranni. Det finns ett alternativ.

Det finns ett alternativ.

24. Förnyelsearbetet börjar med teologisk självkännedom. Det falska Europas universalistiska och universaliserande föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut, komplett med trosbekännelse och kyrka. Detta är det starka opium som förlamar Europa som politisk enhet. Vi måste insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken eller den offentliga förvaltningen. För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa.

Vi måste avvisa pseudoreligionen.

25. Detta kommer att kräva att vi avvisar det förljugna språkbruk som undanröjer ansvar och främjar ideologisk manipulation. Talet om mångfald, integration och multikulturalism är tomt. Ofta används detta språk för att framställa våra misslyckanden som prestationer: Upplösningen av social solidaritet är då ”egentligen” ett tecken på välkomnande, tolerans och inkludering. Detta är marknadsföringsspråk, ett språk som syftar till att dölja snarare än att belysa verkligheten. Vi måste återfå respekten för verkligheten. Språket är ett känsligt instrument som trubbas när det används som knölpåk. Vi borde vara förkämpar för ett anständigt språk. Det myckna tillgripandet av kraftiga avståndstaganden är ett tecken på vår tids dekadens. Vi får inte tolerera verbal skrämseltaktik, än mindre dödshot. Vi måste stödja dem som talar förnuftigt, även om vi tycker att deras åsikter är felaktiga. Europas framtid måste vara liberal i bästa bemärkelse, vilket innebär att man förpliktar sig till en stark offentlig diskussion fri från alla hot om våld och tvång.

Vi måste återskapa den sanna liberalismen.

26. För att bryta det falska Europas förtrollning stoppa och dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld måste vi främja en ny typ av statsmannaskap och en ny slags statsman. Bra politiska ledare förvaltar ett folks gemenskap. Bra statsmän ser vårt gemensamma europeiska arv och våra typiska nationella traditioner som fantastiska och livgivande, men också bräckliga, gåvor. De avvisar inte det här arvet, inte heller riskerar de det för att uppfylla sina egna utopiska drömmar. Sådana politiker är värdiga den uppgift som deras medborgare har tilldelat dem. De söker inte godkännande av ”det internationella samfundet”, som inte är något annat än ett oligarkins PR-instrument.

Vi behöver ansvarskännande statsmän.

27. Eftersom vi känner oss trygga i de europeiska ländernas unika och kristna karaktär behöver vi inte rädas multikulturalisternas lögner. Invandring utan assimilering är kolonisering och måste avvisas. Vi har all rätt att kräva att de som kommer till våra länder också anpassar sig till våra nationer och accepterar våra vanor. Detta krav måste understödjas av en sund politik. Multikulturalismens språk kommer från Amerika. Men USA:s stora period av invandring ägde rum i början av 20-talet, en period av snabb ekonomisk tillväxt, i ett land utan betydande välfärdsstat men med en mycket stark känsla av nationell identitet till vilken invandrarna måste anpassa sig. Sedan Amerika hade släppt in denna stora mängd invandrare stängde det sina dörrar nästan helt, och det i nästan två generationer. Europa måste lära av de dåtida amerikanska erfarenheterna och får inte ta över de nutida amerikanska ideologierna. Den amerikanska erfarenheten visar att jobb är det bästa sättet att integrera sig och att en alltför generös välfärdsstat förhindrar anpassning samt att en förnuftig politik ibland innebär en minskning av migrationen — även en drastisk minskning. Vi får inte tillåta en mångkulturell ideologi att deformera våra politiska bedömningar om hur man bäst kan tjäna det gemensamma bästa, för det krävs en nationell gemenskap med enighet och solidaritet för att alls kunna kalla det bästa gemensamt.

Vi måste förnya den nationella enheten och solidariteten.

28. Efter Andra världskriget byggde Västeuropa upp livskraftiga demokratier. Efter Sovjetunionens sammanbrott återställde de centraleuropeiska nationerna sin medborgerliga vitalitet. Dessa hör till Europas värdefullaste prestationer. Men de kommer att gå förlorade om vi inte tar itu med invandring och demografiska förändringar i våra nationer. Endast empirier kan vara mångkulturella och Europa kommer att bli ett imperium om vi inte lyckas göra solidaritet och medborgarskap till kriterier för assimilerings- och migrationspolitiken.

Bara imperier är multikulturella.

29. Många lever i tron att Europa skakas endast av kontroverser om invandring. I själva verket är detta bara en dimension av samhällets allmänna upplösning. Vi måste återställa värdigheten i samhällets särskilda roller. Föräldrar, lärare och professorer har en plikt att bilda dem de ansvarar för. Vi måste motstå den expertkult som upprätthålls på bekostnad av visdom, takt och strävan efter ett kultiverat liv. Det kan inte bli någon förnyelse av Europa utan att vi bestämt avvisar den överdrivna strävan efter jämlikhet och slutar att förväxla teknokratisk kunskap med vishet. Vi applåderar de politiska prestationerna i modern tid. Varje man och kvinna måste ha lika röst. Grundläggande rättigheter måste skyddas. En sund demokrati kräver emellertid sociala och kulturella hierarkier som uppmuntrar till strävan efter excellens och hedrar dem som tjänar det gemensamma bästa. Vi måste återupprätta prestigen i andlig storhet så att vår kultur kan bli en motvikt till den växande makt som skapas av materiell rikedom och massunderhållning.

En välformad hierarki ger näring åt socialt välbefinnande.

30. Mänsklig värdighet är mer än rätten att lämnas i fred. De internationella mänskliga rättigheternas doktriner uttömmer inte rättvisans krav och än mycket mindre godhetens. Europa behöver en ny moralisk förståelse så att befolkningen kan visas vägen till ett dygdigt liv. En falsk syn på frihet får inte hindra oss från att använda lagen på ett försiktigt sätt för att motverka oegentligheter. Vi måste kunna förlåta mänskliga svagheter, men Europa kan inte blomstra utan att den kollektiva strävan efter ett hedersamt beteende och mänsklig storhet återupprättas. En kultur som främjar värdighet växer ur anständighet och ur respekt för vars och ens unika roll i samhället. Vi måste förnya den ömsesidiga respekten mellan de sociala klasserna, ett kännetecken för ett samhälle som värderar allas bidrag.

Vi måste återställa en moralisk kultur.

31. Medan vi erkänner de positiva aspekterna av marknadsekonomin måste vi motstå de ideologier som strävar efter att organisera hela samhället i enlighet med marknadens logik. Vi kan inte tillåta att allting säljs. Väl fungerande marknader är beroende av rättsstaten, som måste sträva högre än enbart efter ekonomisk effektivitet. Marknader fungerar också bäst när de är inbäddade i starka sociala institutioner, spontant organiserade efter icke-marknadsprinciper. Ekonomisk tillväxt är fördelaktig, men får inte bli ett mål i sig. Marknaderna måste inriktas mot sociala ändamål. Idag hotas den politiska suveräniteten av globala företagsjättar. Nationerna måste samarbeta för att behärska de globala ekonomiska krafternas arrogans och tanklöshet. Vi stöder försiktig användning av regeringsmakten för att hävda icke-ekonomiska sociala värden.

Marknader måste utformas i enlighet med sociala överväganden.

32. Vi menar att Europa har en historia och en kultur som är värd att bevaras. Våra universitet har emellertid börjat att förråda vårt kulturarv. Vi måste reformera läroplanerna för att främja överföringen av vår gemensamma kultur i stället för att indoktrinera unga människor i en förnekelsekultur. Lärare och mentorer på alla nivåer har en skyldighet att minnas. De borde vara stolta över sin roll som en bro mellan tidigare och kommande generationer. Vi måste också förnya Europas högkultur genom att sätta det sublima och det vackra till vår gemensamma standard och förkasta förminskningen av konsten till politisk propaganda. Detta kräver en ny generation av konsumenter och mecenater. Företag och byråkratier har visat sig oförmögna att administrera av konsten.

Utbildningsväsendet måste reformeras.

33. Äktenskapet är grunden för det civila samhället och för harmonin mellan man och kvinna. Det är det intima band som det gemensamma hushållet och barnens uppfostran organiseras runt. Vi hävdar att våra mest grundläggande roller i samhället och som människor är som fäder och mödrar. Äktenskap och barn är en integrerad del av varje vision om mänsklig utveckling. Barn kräver uppoffringar av dem som sätter dem till världen. Dessa uppoffringar är ädla och måste erkännas och belönas. Vi kräver en försiktig socialpolitik som stöder och stärker äktenskapet, barnen och barnuppfostran i hemmet. Ett samhälle som inte välkomnar sina egna barn har ingen framtid.

Äktenskapet och familjen är essentiella.

34. Stor oro råder i Europa idag på grund av uppkomsten av det som kallas ”populism” — även om betydelsen av detta begrepp aldrig förklaras och ordet mest används som invektiv. Vi har våra reservationer. Europa borde dra sig till minnes sina traditioners djupa visdom snarare än att förlita sig på förenklade slogans och splittrande känslomässiga uppfordringar. Vi måste erkänna att detta nya politiska fenomen kan betraktas som ett hälsosamt uppror mot det falska Europa, som kallar varje ifrågasättande av dess monopol på moralisk legitimitet ”antidemokratiskt”. Den så kallade ”populismen” utmanar befintlighetens diktatur, det politiska centrumets fanatism, och det med rätta. Det är ett tecken på att även i vår förfallna och fattiga politiska kultur kan de europeiska folkens historiska medvetande återuppstå.

Populismen måste bemötas.

35. Vi förkastar som falskt påståendet att det inte finns något ansvarsfullt alternativ till den artificiella, själlösa solidariteten mellan enhetlig marknad, transnationell byråkrati och lättsam underhållning. Bröd och skådespel är inte tillräckligt. Det ansvarsfulla alternativet är det sanna Europa.

Vår framtid är det sanna Europa.

36. I denna stund ber vi alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser. Vi älskar rättmätigt vår hembygd, och vi strävar efter att överlämna till våra barn alla de ädla ting som vi själva har fått i arv. Som européer delar vi också ett gemensamt arv, och detta arv uppmanar oss att leva tillsammans i fred som ett nationernas Europa. Låt oss förnya den nationella suveräniteten och återupprätta värdigheten i ett gemensamt politiskt ansvar för Europas framtid.

Vi måste ta vårt ansvar.

Philippe Bénéton (France)
Rémi Brague (France)
Chantal Delsol (France)
Roman Joch (Česko)
Lánczi András (Magyarország)
Ryszard Legutko (Polska)
Pierre Manent (France)
Dalmacio Negro Pavón (España)
Janne Haaland Matlary (Norge)
Roger Scruton (United Kingdom)
Robert Spaemann (Deutschland)
Bart Jan Spruyt (Nederland)
Matthias Storme (België)

Dr Jordan B Petersons tolvpunktsprogram för framgångsrik konservatism på tvåtusentalet

Se Jordan B Petersons tal här.

Översättning från engelskan av Fredrik Östman.

1. Den västerländska civilisationens grundläggande antaganden är giltiga

2. Fredlig social samlevnad är att föredra framför isolering och krig. Följaktligen är det rättvist och välmotiverat att kräva att man får offra vissa individuella impulser och idiosynkrasier

3. Kompetenshierarkier är önskvärda och bör främjas

4. Det är rimligt att ha gränser. På samma sätt är det rimligt att sätta gränser för invandring. Vidare bör det inte antagas att medborgare i samhällen som inte har utvecklat fungerande statsskick baserade på individuella rättigheter kommer att upprätthålla värderingar som står i överensstämmelse med sådana statsskick.

5. Människor bör betalas så att de kan och är villiga att utföra socialt meningsfulla och önskvärda arbetsuppgifter

6. Medborgare har den oavhändliga rätten att dra nytta av resultatet av sitt eget ärliga arbete

7. Det är ädlare att undervisa unga människor om skyldigheter än om rättigheter

8. Det är bättre att göra vad alla alltid har gjort, förutsatt att man inte har något ovanligt giltigt skäl att göra något annat

9. Radikala förändringar bör betraktas med misstänksamhet, enkannerligen i en tid av radikala förändringar

10. Den politiska makten, nära och avlägsen, bör lämna människor i fred så mycket som möjligt

11. Intakta heterosexuella tvåföräldrafamiljer utgör ett nödvändigt urberg under varje stabilt statsskick

12. Vi bör bedöma vårt politiska system i jämförelse med andra faktiska politiska system och inte med hypotetiska utopier

(Jordan B Peterson är själv inte konservativ.)

Se även

Evan Sayets fyra lagar för modern vänsterpolitik

Parasitiskt strutssyndrom

Denna diagnos formulerades av Dr. Gad Saad.

Översättning från engelskan av Fredrik Östman.

Denna sjukdom får en person att avvisa realiteter som annars är lika uppenbara som gravitationens existens. Den som lider av PSS tror inte sina egna ljugande ögon. Han skapar sig en alternativ verklighet som kallas Unicornia. I en sådan värld förnekas samfällt: vetenskap, förnuft, kausalitetsregler, tröskelvärden för bevisföring, en nästan oändlig mängd data, dataanalytiska förfaranden, inferentiell statistik, den vetenskapliga metodens inneboende epistemologiska regler, logikens regler, historiska mönster, dagliga mönster och sunt förnuft. I stället baserar den som lider av PPS sitt bländverkspladder på illusoriska korrelationer, obefintliga orsakssamband och progressiva plattityder avsedda att få avsändaren att känna sig bra. Strutslogik levereras alltid ur en högmodig attityd av moralisk överlägsenhet. Två komorbida indikatorer är en otäck form av Dunning-Kruger-effekten, nämligen en arrogant och självsäker [ovetskap] om ens egen idioti, och en introspektiv blindhet, nämligen en oförmåga att någonsin inse att man har drabbas av PPS. Dessa komorbida faktorer gör, när de uppträder med PPS, en meningsfull dialog omöjlig.

Förnuftets soldater! Låt oss arbeta med samma iver som tidigare generationer av virusjägare så som, till exempel, dr Jonas Salks insatser mot polio, och utrota denna fruktansvärda sjukdom!


P. S. En liknande diagnos är Global Patologisk Altruism.

Tal inför West Midlands Area Conservative Political Centres generalförsamling

Enoch Powell1

20 April 1968

översättning av Fredrik Östman

jepcolour2

Enoch Powell

Statsmannaskapets främsta funktion är att erbjuda skydd mot sådant elände som kan undvikas. I sin strävan att göra detta stöter det på hinder som är djupt rotade  i den mänskliga naturen.

Ett är att genom själva tingens ordning sådant elände inte är påvisbart förrän det redan har inträffat: vid varje steg i dess framväxt finns det utrymme för tvivel och tvister om huruvida eländet är verkligt eller inbillat. I samma anda väcker framväxande elände liten uppmärksamhet i förhållande till dagens aktuella problem, som är både obestridliga och brådskande: utifrån detta sakernas tillstånd följer frestelsen i all politisk verksamhet att befatta sig med det akut samtida på bekostnad av framtiden.

Framför allt är människor benägna att förväxla en förutsägelse av ett problem med orsakandet av det och till och med med en önskan att problemet skall uppstå. De tänker gärna: ”Om folk bara kunde låta bli att prata om det, så skulle det förmodligen inte hända”.

Kanske kan denna vana föras tillbaka på den primitiva tron att ordet och saken, namnet och objektet, är identiska.

Hur det än är med den saken, så är diskussioner om allvarliga framtida problem, vars uppkomst med viss ansträngning i nuet kan förhindras, en politikers impopuläraste och samtidigt nödvändigaste uppgift. De som medvetet undandrar sig denna uppgift förtjänar, och får inte sällan också, förbannelser från dem som kommer efter.

För en vecka sedan eller två samtalade jag med en invånare i min valkrets, en medelålders, helt vanlig arbetare anställd i en av våra nationaliserade industrier.

Efter en mening eller två om vädret sade han plötsligt: ”Om jag hade nog med pengar, så skulle jag inte stanna i det här landet.” Jag svarade något nedlåtande om att regeringen inte skulle sitta kvar i evighet; men han hörde inte på, utan fortsatte: ”Jag har tre barn, alla har gått på läroverk och två av dem är gifta nu, med familj. Jag kommer inte vara nöjd förrän jag har sett till att alla har bosatt sig utomlands. I det här landet kommer om 15 eller 20 år den svarte mannen att ha piskan i handen över den vite mannen.”

Jag kan redan höra förbannelsekören. Hur vågar jag säga en sådan avskyvärd sak? Hur vågar jag ställa till bråk och hetsa upp känslor genom att återge ett sådant samtal?

Svaret är att jag inte har rätt att inte göra det. Här har vi en anständig, vanlig engelsman, som i fullt dagsljus i min egen stad säger till mig, hans parlamentsledamot, att hans land inte kommer att vara värt att leva i för hans barn.

Jag har helt enkelt inte rätt att rycka på axlarna och tänka på något annat. Det han säger, säger och tänker tusentals och hundratusentals — inte i hela Storbritannien, kanske, men i de områden som redan genomgår den totala omvandling som det inte finns någon motsvarighet till i tusen år av engelsk historia.

Om 15 eller 20 år, om rådande trender håller i sig, kommer det i detta land att finnas tre och en halv miljon invandrare från samväldet och dessas efterkommande. Det är inte min siffra. Det är den officiella siffran från folkbokföringsmyndigheten sådan som den har meddelats till parlamentet.

Det finns ingen jämförbar officiell uppgift för år tvåtusen, men den måste vara i storleksordningen fem till sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och den närmar sig hela Storlondons befolkning i storlek. Naturligtvis kommer den inte vara jämnt fördelad från Margate till Aberystwyth och från Penzance till Aberdeen. Hela områden, städer och delar av städer över hela England kommer att ockuperas av utsnitt ur den invandrade och invandrarättade befolkningen.

Allt eftersom tiden går, kommer andelen av denna befolkning som är invandrarättlingar, de som är födda i England, de som kom hit på exakt samma sätt som resten av oss, snabbt att öka. Redan 1985 skulle infödda utgöra majoriteten. Det är detta faktum som gör omedelbara åtgärder ytterst brådskande, just den typ av åtgärder som det är svårast för politiker att vidtaga, åtgärder där svårigheterna ligger i nuet, men där eländet som skall förebyggas eller minimeras ligger flera mandatperioder framöver.

Den naturliga och rationella första frågan för en nation som står inför sådana utsikter är: ”Hur kan problemets omfattning minskas?” Om vi utgår ifrån att det inte helt kan förebyggas, kan det begränsas, om vi kommer ihåg att volymerna är det väsentliga: betydelsen och konsekvenserna av att ett främmande element införs i ett land eller en befolkning är fullkomligt olika om detta element är en procent eller tio procent.

Svaren på denna enkla och rationella fråga är lika enkla och rationella: genom att stoppa, eller så gott som stoppa, ytterligare inflöde, och genom att främja maximalt utflöde. Båda svaren ingår i det Konservativa partiets officiella politik.

Det är nära på otroligt att för närvarande 20 eller 30 ytterligare invandrarbarn kommer ensamma från utlandet till Wolverhampton varje vecka — och det innebär 15 eller 20 ytterligare familjer om ett decennium eller två. Dem som gudarna vill förstöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna, som nation när vi tillåter ett årligt inflöde av omkring 50 000 anhöriga, som till största delen är material för den framtida tillväxten av den invandrarättade befolkningen. Det är som att se en nation ivrigt sysselsatt med att stapla sitt eget begängelsebål. Så tokiga är vi att vi faktiskt tillåter ogifta personer att invandra för att grunda en familj med makar och förlovade som de aldrig har sett.

Låt ingen påstå att flödet av anhöriga kommer att avta automatiskt. Tvärtom, till och med med den nuvarande kvoten på endast 5000 per år finns utrymme för ytterligare 25 000 anhöriga per annum ad infinitum, utan att ta med den enorma reservoaren av i landet befintliga släktingrelationer i räkningen — och jag räknar inte alls med illegala invandrare. Under dessa omständigheter kommer ingenting mindre att vara tillräckligt än att på en gång minska det totala inflödet för bosättning till försumbara proportioner och att de nödvändiga rättsliga och administrativa åtgärderna vidtages utan dröjsmål.

Jag betonar orden ”för bosättning”. Detta har ingenting att göra med inflödet av Commonwealth-medborgare, eller andra utlänningar, till det här landet i syfte att studera eller förbättra sina kvalifikationer, som (till exempel) Commonwealth-läkare som, till förmån för sina egna länder, har gjort det möjligt för vår sjukhusvård att utökas snabbare än vad som annars hade varit möjligt. De är inte, och har aldrig varit, invandrare.

Jag vänder mig nu till återemigrationen. Om all invandring slutade i morgon skulle tillväxttakten för den invandrade och invandrarhärstammade population reduceras avsevärt, men den resulterande storleken på detta befolkningselement skulle likväl orsaka en nationell fara med samma grundläggande karaktär. Denna kan hanteras endast så länge en betydande del av totalalen ännu består personer som ankommit till detta land under de senaste tio åren eller så.

Därav brådskan i att omedelbart genomföra den andra delen av det Konservativa partiets politik: uppmuntran till återemigration.

Ingen kan uppskatta hur många som, med generöst understöd, skulle välja att antingen återvända till sina ursprungsländer eller ta sig till andra länder som är angelägna om att få den arbetskraft och de färdigheter de representerar.

Ingen vet, därför att inget försök har gjorts att föra en sådan politik. Allt jag kan säga är att även i dag kommer invandrare i min egen valkrets då och då till mig och frågar om jag kan hitta understöd för dem att återvända hem. Om en sådan politik antogs och genomfördes med den bestämdhet som allvaret i alternativet motiverar, kunde det resulterande utflödet märkbart förändra framtidsutsikterna.

Den tredje delen av det Konservativa partiets politik är att alla som befinner sig i detta land som medborgare skall vara lika inför lagen och att ingen offentlig myndighet får diskriminera eller göra någon skillnad mellan dem. Som hr Heath har formulerat det skall vi inte ha några ”första klassens medborgare” och ”andra klassens medborgare”. Detta betyder inte att invandraren och hans ättling skall höjas till en privilegierad eller särskild klass eller att medborgaren skall nekas sin rätt att välja en medborgare före en annan när han sköter sina egna angelägenheter eller att han skulle utsättas för krav på att redovisa sina skäl och motiv för att han beter sig på ett lagligt sätt i stället för ett annat.

Det kan inte finnas något grövre missförstånd av realiteten än det som uppvisas av dem som högljutt kräver lagstiftning som de säger ”mot diskriminering”, oavsett om de är ledarförfattare av samma slag och ibland på samma tidningar som år efter år på 1930-talet försökte att förblinda detta land inför den framväxande fara det ställdes inför eller ärkebiskopar som bor i palats och har det fint med täcket draget högt upp över huvudet. De har fått det exakt och diametralt om bakfoten.

Det är inte invandrarna som är utsatta för diskriminering och utarmning, som känner ångest och förbittring, utan de som de har kommit till och som de fortfarande kommer till.

Det är därför det skulle vara som att slänga en tändsticka på en krutdurk att anta lagstiftning av det slag som nyligen förelagts parlamentet. Det snällaste man kan säga om dem som föreslår och stödjer den är att de icke veta vad de göra2.

Inget är mer vilseförande än jämförelsen mellan samväldesinvandrare i Storbritannien och svarta i Amerika. Den svarta befolkningen i Förenta staterna, som existerade redan innan USA blev en nation, började bokstavligen som slavar och gavs senare rösträtt och andra medborgerliga rättigheter, till vars fullständiga utövande de har kommit endast gradvis och fortfarande ofullständigt. Samväldesinvandrare kommer till Storbritannien som fullvärdiga medborgare, till ett land som inte gör någon skillnad mellan en medborgare och en annan, och de kommer omedelbart i åtnjutande av varje medborgerlig rättighet, från rösträtt till gratis behandling inom National Health Service.

De eventuella nackdelar invandrare har har inte uppstått genom lagarna eller politiken eller myndighetsutövningen, utan genom de personliga förhållanden och omständigheter som orsakar, och alltid kommer att orsaka, skillnader mellan olika personers framgång och öde.

Men medan invandringen för invandraren har inneburit tillträde till privilegier och ivrigt sökta möjligheter har inverkan på den befintliga befolkningen varit en helt annan. Av skäl som de inte har kunnat förstå, och på grund av beslut om passivitet som de aldrig har tillfrågats om, har de funnit sig själva gjorda till främlingar i sitt eget land.

De har funnit att deras fruar inte har kunnat få en sjukhussäng när de skall föda barn, att deras barn inte har kunnat få en plats i skolan, att deras hem och bostadsområden har förändrats till oigenkännlighet, att deras planer och framtidsutsikter har blivit omintetgjorda; på jobbet har de funnit att arbetsgivarna tvekar inför att ställa samma krav på disciplin och kompetens på invandrade arbetare som de ställer på infödda arbetare; de har börjat höra, eftersom tiden har gått, fler och fler röster som har sagt dem att de nu är oönskade. Och nu får de höra att ett enkelriktat privilegium skall inrättas av parlamentet; en lag3 som inte kan, och inte är avsedd att, verka för att skydda dem eller avhjälpa deras missnöje skall instiftas för att ge främlingen, den snarstuckne och den professionella provokatören befogenhet att ställa dem vid skampålen för deras privata handlingar.

I de hundratals och åter hundratals brev jag fick när jag senast talade om detta ämne för två eller tre månader sedan fanns ett anmärkningsvärt inslag som var i stort sett nytt och som jag finner illavarslande. Alla parlamentsledamöter känner till den typiska anonyma brevskrivaren; men det som förvånade och oroade mig var den höga andelen av vanliga, hyggliga, förnuftiga människor, som har skrivit ett rationellt brev, ofta i en bildad ton, som har trott att de är tvungna att utelämna sin adress eftersom det är farligt att ha fäst på papper i ett brev till en parlamentsledamot instämmande i de åsikter som jag hade uttryckt, och att de skulle riskera straff eller repressalier om det blev känt att de hade gjort det. Känslan som växer bland vanliga engelsmän i de drabbade områdena i landet av att vara en förföljd minoritet är något som de utan direkt erfarenhet knappast kan föreställa sig.

Jag skall tillåta bara en av dessa hundratals människor att tala för mig:

”För åtta år sedan i en respektabel gata i Wolverhampton ett hus såldes till en neger. Nu bor bara en vit (en kvinnlig ålderspensionär) där. Det här är hennes berättelse. Hon förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon inrättade sitt hus på sju rum, hennes enda tillgång, som pensionat. Hon arbetade hårt och det gick bra, hon betalade av sitt lån och började att lägga undan lite för sin ålders höst. Då flyttade invandrarna in. Med växande rädsla såg hon hur det ena huset efter det andra togs över. Den så lugna gatan blev en plats för buller och oreda. Tyvärr flyttade hennes vita hyresgäster ut.

Dagen efter det att den sista hade flyttat väcktes hon klockan sju av två negrer som ville använda henns telefon för att ringa sin arbetsgivare. När hon vägrade, eftersom hon skulle ha avvisat vilken främling som helst vid den tiden på dygnet, blev hon utskälld och fruktade att hon skulle ha blivit överfallen om hon inte hade haft säkerhetskedjan på. Invandrarfamiljer har försökt att hyra rum i hennes hus, men hon har alltid vägrat. Hennes sparade lilla slant har gått åt, och sedan hon har betalat de fasta utgifterna har hon mindre än £2 kvar per vecka.

Hon gick för att ansöka om minskade avgifter och fick tala med en ung flicka, som när hon hörde hon hade en hus med sju rum föreslog hon skulle hyra ut en del av det. När hon sade att de enda hon kunde få var negrer, sade flickan att med rasfördomar kommer du inte någonstans i det här landet. Så hon gick hem.

Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Invandrare har erbjudit sig att köpa hennes hus — till ett pris som en blivande hyresvärd skulle kunna tjäna ihop från sina hyresgäster på några veckor eller högst några månader. Hon börja att bli rädd för att gå ut. Fönster slås sönder. Hon finner exkrementer inpressade genom brevlådan. När hon går till affären, följs hon av barn, charmerande, brett flinande negerbarn. De kan inte tala engelska, men ett ord känner de till. ’Rasist,’ sjunger de. När den nya Race Relations Bill träder i kraft, är denna kvinna övertygad om att hon kommer att sättas i fängelse. Och har hon så fel? Jag börjar undra.”

Den andra farliga villfarelse som de som avsiktligt eller på annat sätt är blinda för verkligheten lider av sammanfattas i ordet ”integration”. Att vara integrerad i en befolkning innebär att inte på något väsentligt sätt kunna särskiljas från övriga medlemmar i denna.

Speciellt nu, när det finns tydliga fysiska skillnader, särskilt färg, är integration svårt men givet längre tid inte omöjligt. Det finns bland de samväldesinvandrare som har kommit hit under de senaste femton åren eller så många tusen som önskar och avser att integreras och vars varje tanke och strävan går i den riktningen.

Men att inbilla sig att något sådant finns i huvudet på en stor och växande majoritet av invandrarna och deras efterkommande är en löjeväckande missuppfattning, och en farlig sådan.

Vi står här inför en förändring. Hittills har det varit omständigheternas och bakgrundens kraft som har gjort själva idén om integration otillgänglig för den större delen av den invandrade befolkningen — att de aldrig har tänkt sig eller avsett en sådan sak, och att deras antal och fysiska koncentration innebär att det tryck mot integration som normalt sett verkar på en liten minoritet inte fungerar.

Nu ser vi framväxten av positiva krafter som motverkar integration, av starka intressen som vill bevara och förstärka skillnader i ras och religion med utsikten att kunna utöva faktisk dominans, först över de andra invandrarna och sedan över resten av befolkningen. Ett sådant där litet moln, inte större än en handflata, som så snabbt kan växa och täcka hela himlen, har nyligen dykt upp i Wolverhampton och det har visat tecken på att sprida sig snabbt. Orden jag skall använda, ordagrant som de stod att finna i lokalpressen den 17 februari, är inte mina, utan tillhör en parlamentsledamot för Labour som är minister i den sittande regeringen:

”Det sikhiska samfundets kampanj för att upprätthålla sedvänjor som är olämpliga i Storbritannien är mycket beklaglig. De som arbetar i Storbritannien, särskilt i den offentliga sektorn, bör vara beredda att acceptera förutsättningarna och villkoren för anställningen. Att hävda särskilda rättigheter (eller borde man säga riter?) för olika folkgrupper leder till en farlig splittring i samhället. Detta folkgruppstänkande är en cancer; oavsett vilken färg som hävdar det måste det fördömas å det starkaste.”

All heder åt John Stonehouse4 för att ha haft insikten att uppfatta det, och modet att säga det.

För dessa farliga och splittrande element är lagstiftningen som föreslås i Race Relations Bill precis den näring de behöver för att blomstra. Vi ser här ett medel för att bevisa att invandrarsamfunden kan organisera sig och samla sina medlemmar för att agitera och bedriva kampanjer mot övriga medborgare, och att skrämma och dominera resten med de lagliga vapen de har skänkts av de okunniga och dåligt informerade. När jag ser framåt är jag fylld av onda aningar; som Romaren5 tycker jag mig se ”blod som skummar på Tibern”6.

Det tragiska och olösbara fenomen som vi ser med fasa på på andra sidan av Atlanten, men som där är sammanvävt med Staternas historia och själva uppkomst är på väg att drabba oss här på vår egen önskan och av vår egen försummelse. I själva verket har det redan så gott som drabbat oss. I numeriska termer kommer det att vara av amerikanska proportioner långt före slutet av detta århundrade.

Endast med resoluta och snabba åtgärder kan det ännu avvärjas. Huruvida en offentlig vilja kommer att uppstå att kräva och få denna handling vet jag inte. Allt jag vet är detta: att se men inte tala skulle vara ett stort svek.


1. Enoch Powell var när talet hölls parlamentsledamot för det Konservativa partiet i valkretsen Wolverhampton South West
2. Jesu ord på korset, Luk. 23:34
3. Race Relations Act 1968
4. John Stonehouse var parlamentsledamot för Labour och teknikminister
5. Vergilius
6. Thybrim multo spumantem sanguine cernoAeneiden, sång VI, rad 87, svensk tolkning av Ingvar Björkeson

Förord till Igor Sjafarevitjs Det socialistiska fenomenet

Aleksandr Solzjenitsyn

översättning av Fredrik Östman

från William Tjalsmas engelska översättning

Det förefaller som om vissa saker i denna värld helt enkelt inte kan upptäckas utan omfattande erfarenhet, om den så är personlig eller kollektiv. Detta gäller för den föreliggande boken med dess nyskapande och avslöjande perspektiv på socialismens tusenåriga utveckling. Även om den bygger på en omfattande litteratur som är välkänd för specialister i hela världen, ligger det ett oförneklig logik bakom det faktum att den har sprungit från det land som har genomgått (och ännu undergår) det grymmaste och långvarigaste socialistiska experimentet i modern historia. Inte heller är det alls motsägelsefullt att denna bok inom detta land inte skulle skapas av en humanist, för lärde i humaniora har varit det allra mest metodiskt krossade av alla sociala skikt i Sovjetunionen ända sedan Oktoberrevolutionen. Den skrevs av en världsberömd matematiker: i den kommunistiska världen måste de exakta vetenskapernas utövare vikariera för sina förintade bröder.

Men detta förhållande har sina fördelar. Det erbjuder oss med en sällsynt möjlighet att erhålla en systematisk analys av socialismens teori och praktik skriven av en enastående matematisk tänkare som är väl bekant med denna vetenskaps rigorösa metodik. (Man kan sätta särskild tillit, till exempel, till hans bedömning att Marxismen inte uppvisar ens klimatet som tillhör en vetenskaplig undersökning.)

Världssocialismen som helhet, och alla personer som förknippas med den, är höljd i legender; dess motsägelser är glömda eller dolda; den reagerar inte på argument, utan ignorerar dem konsekvent — allt detta härstammar ur den dimma av irrationalitet som omger socialismen och från dess instinktiva aversion mot vetenskaplig analys, attribut som denna volyms författare pekar ut om och om igen i olika sammanhang. Socialismens doktriner sjuder av motsägelser, dess teorier går ständigt emot dess praktik, likväl står dessa motsägelser, tack vare en kraftfull instinkt som också den friläggs av författaren, inte på något sätt i vägen för socialismens ändlösa propaganda. Faktum är att ingen exakt, distinkt socialism ens existerar; i stället har vi bara en vag, rosig föreställning om något ädelt och gott, om jämlikhet, gemensamt ägande och rättvisa: när dessa saker en gång kommer till oss kommer de att föra med sig eufori och en social ordning bortom varje kritik.

Nittonhundratalet markerar en höjdpunkt för socialismens framgångar och samtidigt också för dess motbjudande praktiska manifestationer. Likväl, på grund av samma passionerade irrationalitet, avvisas alla försök att undersöka dessa resultat: antingen ignoreras de fullkomligt eller så bortförklaras de utan trovärdighet i termer av vissa ”asiatiska” eller ”ryska” avvikelser eller en viss diktators personlighet eller också tillskrivs de ”statskapitalismen”. Den föreliggande boken omfattar mycket långa tider och mycket vida rymder. Genom att han noggrant beskriver och analyserar dussintals socialistiska doktriner och många stater byggda enligt socialistiska principer lämnar författaren inget utrymme för avledande argument baserade på så kallade ”obetydliga undantag” (som föregives inte ha någon likhet med den ärorika framtiden). Vare sig det rör sig om Kinas centralisering under det första årtusendet före Kristus, de blodiga européiska experimenten under reformationen, européiska tänkares  isande (om än universellt uppskattade) utopier, Marx och Engels intriger eller Leninperiodens radikala kommunistiska åtgärder (inte ett dyft mer humana än Stalins hårdhänta metoder) — författaren påvisar i alla sina dussintals exempel den behårda konsekventheten i det studerade fenomenet.

Sjafarevitj har identifierat socialismens konstanter, dess fundamentala och oföränderliga element, som beror varken på tid eller plats och som, tyvärr, hotande höjer sig över dagens bräckliga värld. I en betraktelse av människans historia i dess helhet kan socialismen uppvisa längre överlevnad och motståndskraft, vidare spridning och styre av större människomassor än den samtida västliga civilisationen kan. Det är därför svårt att skaka av sig dystra aningar när man tänker på det gap som vi alla — innan seklet är slut — kan störta ned i: den ”asiatiska formation” som Marx var snabb att kringgå i sin klassifikation och inför vilken samtida marxistiskt tänkande står stumt efter att ha känt igen sitt eget avskyvärda ansikte i årtusendenas spegel. Det kan kanske sägas att flertalet av historiens stater har varit ”socialistiska”. Men det är också sant att dessa stater på inget sätt representerar tid eller ort för mänsklig lycka eller kreativitet.

Sjafarevitj pekar med stor precision ut både orsaken till och uppkomsten av de första socialistiska doktrinerna, som han karakteriserar som reaktioner: Platon som reaktion på den grekiska kulturen och gnostikerna som reaktion på kristendomen. De försökte motverka den mänskliga andens strävan att stå upprätt och stred för en återgång till antikens primitiva staters jordbundna existens. Författaren demonstrerar också övertygande den diametrala motsatsen mellan religionens och socialismens uppfattning om människan. Socialismen försöker reducera människans personlighet till dess primitivaste nivå och utrota de högsta, komplexaste och ”gudalika” aspekterna av mänsklig individualitet. Och till och med jämlikheten själv, denna kraftfulla vädjan, detta storartade löfte som socialister i alla tider avgett, visar sig innebära inte lika rättigheter, möjligheter eller yttre förhållanden, utan jämlikhet som identitet, jämlikhet betraktad som mångfaldens rörelse mot enhetlighet.

Även om, som denna bok påvisar, socialismen alltid framgångsrikt har undgått en vetenskaplig analys av sin essens, uppfordrar Sjafarevitjs studie dagens socialismteoretiker att framhålla sina argument i en målinriktad öppen diskussion.

ALEKSANDR I. SOLZJENITSYN

Den intellektuelle som likväl är en idiot

av Nassim Nicholas Taleb

översättning av Fredrik Östman

originalets titel: The Intellectual Yet Idiot

Ett utdrag ur boken Skin in the Game.

Det som vi har sett över hela världen, från Indien till Storbritannien till USA, är ett uppror mot den inre cirkeln av policyskapande ”kontorister” och journalister-insiders som inte har sitt eget skinn i potten, den klass av paternalistiska halv-intellektuella experter med någon Ivy league, Oxford-Cambridge eller liknande etikett-driven utbildning, som talar om för oss andra 1) vad vi skall göra, 2) vad vi skall äta, 3) hur vi skall tala, 4) hur vi skall tänka… och 5) vem vi skall rösta på.

Men problemet är den blinde som leder den enögde: dessa självutnämnda medlemmar av ”intelligentian” inte kan hitta en kokosnöt på Coconut Island, vilket betyder att de inte är intelligenta nog för att definiera intelligens och därmed hamnar i cirkelresonemang — för deras huvudsakliga kompetens är i själva verket en förmåga att klara tentor skrivna av sådana som de själva. I ett läge där mindre än 40% av psykologistudierna kan reproduceras, där kostråd återkallas efter 30 år av fettfobi, där makroekonomisk analys fungerar sämre än astrologi, utnämningen av Bernanke som hade mindre än ingen aning om riskerna, och där läkemedelstester i bästa fall kan reproduceras endast var tredje gång, är människor i sin fulla rätt att lita på sin medfödda instinkt och lyssna på sina mormödrar (eller Montaigne och liknande filtrerad klassisk kunskap), som har en bättre träffsäkerhet än dessa beslutsfattande gorillor.

Man ser i själva verket att dessa akademiker-byråkrater som känner sig berättigade att styra över våra liv inte ens är rigorösa, vare sig inom medicinsk statistik eller i sitt beslutsfattande. De kan inte skilja vetenskap från scientism — i själva verket förefaller i deras bildorienterade sinnen scientism vara mer vetenskaplig än verklig vetenskap. (Till exempel är det trivialt att visa följande: mycket av det Cass Sunstein-Richard Thaler-typer — de som vill ”puffa” oss in i något beteende — mycket av det de skulle klassificera som ”rationellt” eller ”irrationellt” (eller tillhörigt någon annan sådan kategori som indikerar avvikelse från ett önskat eller föreskrivet protokoll) kommer sig av att de har missförstått sannolikhetsteorien och använder första ordningens modeller kosmetiskt.) De är också benägna att förväxla en ensemble med en linjär sammansättning av dess komponenter, vilket vi såg i kapitlet som vidareutvecklar minoritetsstyret.

Den intellektuelle som likväl är idiot har uppstått genom moderniteten och har därmed accelererat sedan mitten av nittonhundratalet för att nå sitt lokala maximum idag tillsammans med den breda kategori av människor som inte har sitt eget skinn i potten som har invaderat många samhällsskikt. Varför? Helt enkelt därför att statens roll i de flesta länder är mellan fem och tio gånger större än den var för hundra år sedan (uttryckt i procent av BNP). ILI:n förefaller vara allestädes närvarande i våra liv, men är ändå en liten minoritet och ses sällan utanför kommunikationskonsultfirmor, tankesmedjor, media och universitet — de flesta människor har riktiga jobb och det finns inte många passande platser för ILI.

Var på din vakt mot den halvlärde som tror att han är lärd. Han klarar inte av att utan vidare upptäcka spetsfundigheter.

ILI:n sjukförklarar andra för att de gör saker som han inte förstår utan att han någonsin inser att det är hans egen förståelse som kan vara begränsad. Han tror att människor borde agera i enlighet med sitt eget intresse och han vet vad detta intresse är, i synnerhet om de är ”bonnläppar” eller, i England, tillhör den klass som känntecknas av grötiga vokaler och som röstade för Brexit. När plebejer gör något som är meningsfullt för dem, men inte för honom, använder ILI:n uttrycket ”obildade”. Det vi vanligtvis kallar deltagande i den politiska processen omnämner han med två distinkta beteckningar: ”demokrati” när det passar ILI:n och ”populism” när plebejerna har fräckheten att rösta på ett sätt som strider mot hans preferenser. Medan rika människor tycker att en dollar i skatt skall motsvara en röst, mer humanistiska att en person skall motsvara en röst, Monsanto att en lobbyist skall motvara en röst, anser ILI:n att en Ivy League-examen skall motsvara en röst, med viss motsvarighet för utländska elitskolor och doktorstitlar i den mån dessa behövs i klubben.

Mer socialt abonnerar ILI:n på The New Yorker. Han svär aldrig på twitter. Han talar om ”jämlikhet mellan raserna” och ”ekonomisk jämlikhet”, men har aldrig tagit en öl med en invandrad taxichaufför (återigen, inte på riktigt det egna skinnet i potten, eftersom det konceptet är främmande för ILI:er). De i UK har förts bakom ljuset av Tony Blair. Den moderna ILI har sett mer än ett TEDx-föredrag personligen eller mer än två TED-föredrag på Youtube. Inte nog med att han röstar för Hillary Monsanto-Malmaison eftersom hon verkar valbar eller något liknande cirkelresonemang. Han anser att den som inte gör det är psykiskt sjuk.

ILI:n har den första inbundna upplagan av Den svarta svanen i sin hylla, men förväxlar frånvaro av bevis med bevis på frånvaro. Han tror att GMO:er är ”vetenskap”, att ”teknologin” inte skiljer sig från konventionell avel. Detta beror på att han alltid är redo att förväxla vetenskap och scientism.

I allmänhet kan ILI:n hålla ordning på den första ordningens logik, men inte andra ordningens (eller högre) effekter, vilket gör honom helt inkompetent i komplexa domäner. I sitt bekväma förortshem med tvåbilsgarage förespråkade han ”borttagningen” av Gaddafi för att han var ”en diktator”, utan att inse att borttagningar har konsekvenser (kom ihåg att han inte har sitt eget skinn i potten och inte betalar för resultatet).

ILI:n har haft fel, historiskt sett, om stalinismen, maoismen, GMO, Irak, Libyen, Syrien, lobotomier, stadsplanering, lågkolhydratkost, gymmaskiner, behaviorism, transfetter, Freudianism, portföljteori, linjär regression, Gaussianism, salafism, dynamisk stokastisk jämviktsmodellering, bostadsprojekt, den själviska genen, valprognosmodeller, Bernie Madoff (innan bubblan sprack) och p-värden. Men han är övertygad om att hans nuvarande position är korrekt.

ILI:n är medlem i en klubb för att få reseprivilegier; är han samhällsvetare använder han statistik utan att veta hur den kommer till (som Steven Pinker och psycholophasters i allmänhet); är han i Storbritannien går han på litteraturfestivaler; han dricker rött vin till kött (aldrig vitt); han brukade tro att fett var skadligt och har nu helt omvänts; han tar statiner eftersom hans läkare har sagt åt honom att göra det; han förstår inte ergodicitet, och om man förklarar det för honom glömmer han det snart; han använder inte ord från jiddisch ens för att prata affärer; han studerar dess grammatik innan han talar ett språk; han har en kusin som har arbetat med någon som känner drottningen; han har aldrig läst Frederic Dard, Libanius Antiochus, Michael Oakeshot, John Gray, Amianus Marcellinus, Ibn Battuta, Saadja ben Josef eller Joseph de Maistre; han har aldrig supit med ryssar; han har aldrig varit så full att han har börjat krossa glasen (eller, helst, stolarna); han vet inte ens skillnaden mellan Hecate och Hecuba (i Brooklyn heter det ”can’t tell sh**t from shinola”); han vet inte att det inte är någon skillnad mellan ”pseudointellektuell” och ”intellektuell” så länge det inte finns eget skinn i potten; har nämnt kvantmekaniken åtminstone två gånger under de senaste fem åren i samtal som inte hade något med fysik att göra.

Han vet alltid hur hans ord och handlingar kommer att påverka hans renommé.

Men en mycket enklare markör: han marklyfter inte ens.

1-xzz0ixbye5fjhpms1ay7ew

Ingen ILI

Postscriptum

Genom reaktionerna på denna text upptäckte jag att ILI:n har när han läser svårigheter att skilja på det satiriska och det bokstavliga.

Postpostscriptum

ILI:n tror att denna kritik av ILI:er betyder ”alla är en idiot” utan att inse att denna grupp, som sagt, representerar en liten minoritet — men de vill inte att deras privilegierade ställning utmanas och även om de behandlar resten av mänskligheten som mindervärdiga gillar de inte när vattenslangen vrids i den motsatta riktningen (det fransmännen kallar arroseur arrosé). (Richard Thaler, till exempel, partner till den farliga GMO-förespråkaren superpuffaren Cass Sunstein, tolkade denna text så här: ”det finns inte många icke-idioter som inte kallas Taleb”, utan att inse att folk som han utgör < 1% eller till och med 0,1% av befolkningen.)

Post-post-postscriptum

(Skriven efter det överraskande valet 2016, kapitlet ovan skrevs flera månader före denna händelse.) Valet av Trump var så absurt för dem och passade med så stor marginal inte deras världsbild att de inte kunde hitta instruktioner i sin lärobok för hur man skall reagera. Det var precis som på dolda kameran, tänk dig den typiska minen på någons ansikte just när man har spelat honom ett spratt, och han inte vet hur han skall reagera.

Eller, intressantare, föreställ dig hur någon som trodde att han var lyckligt gift ser ut och reagerar när han oförhappandes kommer hem och hör sin fru skrika av vällust i sängen tillsammans med en (stor) dörrvakt.

Så gott som allt prognosmakare, underprognosmakare, överprognosmakare, stats-”vetare”, psykologer, intellektuella, valkampsspecialister, ”konsulter”, big data-forskare, allt de visste visade sig i ett ögonblick vara en bluff. Så min busiga dröm att släppa en råtta innanför någons skjorta (som jag skrev om i Den svarta svanen) besannades plötsligt.

Obs.: denna text kan reproduceras, översättas och publiceras av vem som helst under förutsättning att det sker i dess helhet och att det framgår att den kommer från Skin in the Game.

Publikationer som förbjudes att publicera mitt arbete utan skriftligt tillstånd: Huffington Post (alla språk).