Den intellektuelle som likväl är en idiot

av Nassim Nicholas Taleb

översättning av Fredrik Östman

originalets titel: The Intellectual Yet Idiot

Ett utdrag ur boken Skin in the Game.

Det som vi har sett över hela världen, från Indien till Storbritannien till USA, är ett uppror mot den inre cirkeln av policyskapande ”kontorister” och journalister-insiders som inte har sitt eget skinn i potten, den klass av paternalistiska halv-intellektuella experter med någon Ivy league, Oxford-Cambridge eller liknande etikett-driven utbildning, som talar om för oss andra 1) vad vi skall göra, 2) vad vi skall äta, 3) hur vi skall tala, 4) hur vi skall tänka… och 5) vem vi skall rösta på.

Men problemet är den blinde som leder den enögde: dessa självutnämnda medlemmar av ”intelligentian” inte kan hitta en kokosnöt på Coconut Island, vilket betyder att de inte är intelligenta nog för att definiera intelligens och därmed hamnar i cirkelresonemang — för deras huvudsakliga kompetens är i själva verket en förmåga att klara tentor skrivna av sådana som de själva. I ett läge där mindre än 40% av psykologistudierna kan reproduceras, där kostråd återkallas efter 30 år av fettfobi, där makroekonomisk analys fungerar sämre än astrologi, utnämningen av Bernanke som hade mindre än ingen aning om riskerna, och där läkemedelstester i bästa fall kan reproduceras endast var tredje gång, är människor i sin fulla rätt att lita på sin medfödda instinkt och lyssna på sina mormödrar (eller Montaigne och liknande filtrerad klassisk kunskap), som har en bättre träffsäkerhet än dessa beslutsfattande gorillor.

Man ser i själva verket att dessa akademiker-byråkrater som känner sig berättigade att styra över våra liv inte ens är rigorösa, vare sig inom medicinsk statistik eller i sitt beslutsfattande. De kan inte skilja vetenskap från scientism — i själva verket förefaller i deras bildorienterade sinnen scientism vara mer vetenskaplig än verklig vetenskap. (Till exempel är det trivialt att visa följande: mycket av det Cass Sunstein-Richard Thaler-typer — de som vill ”puffa” oss in i något beteende — mycket av det de skulle klassificera som ”rationellt” eller ”irrationellt” (eller tillhörigt någon annan sådan kategori som indikerar avvikelse från ett önskat eller föreskrivet protokoll) kommer sig av att de har missförstått sannolikhetsteorien och använder första ordningens modeller kosmetiskt.) De är också benägna att förväxla en ensemble med en linjär sammansättning av dess komponenter, vilket vi såg i kapitlet som vidareutvecklar minoritetsstyret.

Den intellektuelle som likväl är idiot har uppstått genom moderniteten och har därmed accelererat sedan mitten av nittonhundratalet för att nå sitt lokala maximum idag tillsammans med den breda kategori av människor som inte har sitt eget skinn i potten som har invaderat många samhällsskikt. Varför? Helt enkelt därför att statens roll i de flesta länder är mellan fem och tio gånger större än den var för hundra år sedan (uttryckt i procent av BNP). ILI:n förefaller vara allestädes närvarande i våra liv, men är ändå en liten minoritet och ses sällan utanför kommunikationskonsultfirmor, tankesmedjor, media och universitet — de flesta människor har riktiga jobb och det finns inte många passande platser för ILI.

Var på din vakt mot den halvlärde som tror att han är lärd. Han klarar inte av att utan vidare upptäcka spetsfundigheter.

ILI:n sjukförklarar andra för att de gör saker som han inte förstår utan att han någonsin inser att det är hans egen förståelse som kan vara begränsad. Han tror att människor borde agera i enlighet med sitt eget intresse och han vet vad detta intresse är, i synnerhet om de är ”bonnläppar” eller, i England, tillhör den klass som känntecknas av grötiga vokaler och som röstade för Brexit. När plebejer gör något som är meningsfullt för dem, men inte för honom, använder ILI:n uttrycket ”obildade”. Det vi vanligtvis kallar deltagande i den politiska processen omnämner han med två distinkta beteckningar: ”demokrati” när det passar ILI:n och ”populism” när plebejerna har fräckheten att rösta på ett sätt som strider mot hans preferenser. Medan rika människor tycker att en dollar i skatt skall motsvara en röst, mer humanistiska att en person skall motsvara en röst, Monsanto att en lobbyist skall motvara en röst, anser ILI:n att en Ivy League-examen skall motsvara en röst, med viss motsvarighet för utländska elitskolor och doktorstitlar i den mån dessa behövs i klubben.

Mer socialt abonnerar ILI:n på The New Yorker. Han svär aldrig på twitter. Han talar om ”jämlikhet mellan raserna” och ”ekonomisk jämlikhet”, men har aldrig tagit en öl med en invandrad taxichaufför (återigen, inte på riktigt det egna skinnet i potten, eftersom det konceptet är främmande för ILI:er). De i UK har förts bakom ljuset av Tony Blair. Den moderna ILI har sett mer än ett TEDx-föredrag personligen eller mer än två TED-föredrag på Youtube. Inte nog med att han röstar för Hillary Monsanto-Malmaison eftersom hon verkar valbar eller något liknande cirkelresonemang. Han anser att den som inte gör det är psykiskt sjuk.

ILI:n har den första inbundna upplagan av Den svarta svanen i sin hylla, men förväxlar frånvaro av bevis med bevis på frånvaro. Han tror att GMO:er är ”vetenskap”, att ”teknologin” inte skiljer sig från konventionell avel. Detta beror på att han alltid är redo att förväxla vetenskap och scientism.

I allmänhet kan ILI:n hålla ordning på den första ordningens logik, men inte andra ordningens (eller högre) effekter, vilket gör honom helt inkompetent i komplexa domäner. I sitt bekväma förortshem med tvåbilsgarage förespråkade han ”borttagningen” av Gaddafi för att han var ”en diktator”, utan att inse att borttagningar har konsekvenser (kom ihåg att han inte har sitt eget skinn i potten och inte betalar för resultatet).

ILI:n har haft fel, historiskt sett, om stalinismen, maoismen, GMO, Irak, Libyen, Syrien, lobotomier, stadsplanering, lågkolhydratkost, gymmaskiner, behaviorism, transfetter, Freudianism, portföljteori, linjär regression, Gaussianism, salafism, dynamisk stokastisk jämviktsmodellering, bostadsprojekt, den själviska genen, valprognosmodeller, Bernie Madoff (innan bubblan sprack) och p-värden. Men han är övertygad om att hans nuvarande position är korrekt.

ILI:n är medlem i en klubb för att få reseprivilegier; är han samhällsvetare använder han statistik utan att veta hur den kommer till (som Steven Pinker och psycholophasters i allmänhet); är han i Storbritannien går han på litteraturfestivaler; han dricker rött vin till kött (aldrig vitt); han brukade tro att fett var skadligt och har nu helt omvänts; han tar statiner eftersom hans läkare har sagt åt honom att göra det; han förstår inte ergodicitet, och om man förklarar det för honom glömmer han det snart; han använder inte ord från jiddisch ens för att prata affärer; han studerar dess grammatik innan han talar ett språk; han har en kusin som har arbetat med någon som känner drottningen; han har aldrig läst Frederic Dard, Libanius Antiochus, Michael Oakeshot, John Gray, Amianus Marcellinus, Ibn Battuta, Saadja ben Josef eller Joseph de Maistre; han har aldrig supit med ryssar; han har aldrig varit så full att han har börjat krossa glasen (eller, helst, stolarna); han vet inte ens skillnaden mellan Hecate och Hecuba (i Brooklyn heter det ”can’t tell sh**t from shinola”); han vet inte att det inte är någon skillnad mellan ”pseudointellektuell” och ”intellektuell” så länge det inte finns eget skinn i potten; har nämnt kvantmekaniken åtminstone två gånger under de senaste fem åren i samtal som inte hade något med fysik att göra.

Han vet alltid hur hans ord och handlingar kommer att påverka hans renommé.

Men en mycket enklare markör: han marklyfter inte ens.

Ingen ILI

Postscriptum

Genom reaktionerna på denna text upptäckte jag att ILI:n har när han läser svårigheter att skilja på det satiriska och det bokstavliga.

Postpostscriptum

ILI:n tror att denna kritik av ILI:er betyder ”alla är en idiot” utan att inse att denna grupp, som sagt, representerar en liten minoritet — men de vill inte att deras privilegierade ställning utmanas och även om de behandlar resten av mänskligheten som mindervärdiga gillar de inte när vattenslangen vrids i den motsatta riktningen (det fransmännen kallar arroseur arrosé). (Richard Thaler, till exempel, partner till den farliga GMO-förespråkaren superpuffaren Cass Sunstein, tolkade denna text så här: ”det finns inte många icke-idioter som inte kallas Taleb”, utan att inse att folk som han utgör < 1% eller till och med 0,1% av befolkningen.)

Post-post-postscriptum

(Skriven efter det överraskande valet 2016, kapitlet ovan skrevs flera månader före denna händelse.) Valet av Trump var så absurt för dem och passade med så stor marginal inte deras världsbild att de inte kunde hitta instruktioner i sin lärobok för hur man skall reagera. Det var precis som på dolda kameran, tänk dig den typiska minen på någons ansikte just när man har spelat honom ett spratt, och han inte vet hur han skall reagera.

Eller, intressantare, föreställ dig hur någon som trodde att han var lyckligt gift ser ut och reagerar när han oförhappandes kommer hem och hör sin fru skrika av vällust i sängen tillsammans med en (stor) dörrvakt.

Så gott som allt prognosmakare, underprognosmakare, överprognosmakare, stats-”vetare”, psykologer, intellektuella, valkampsspecialister, ”konsulter”, big data-forskare, allt de visste visade sig i ett ögonblick vara en bluff. Så min busiga dröm att släppa en råtta innanför någons skjorta (som jag skrev om i Den svarta svanen) besannades plötsligt.

Obs.: denna text kan reproduceras, översättas och publiceras av vem som helst under förutsättning att det sker i dess helhet och att det framgår att den kommer från Skin in the Game.

Publikationer som förbjudes att publicera mitt arbete utan skriftligt tillstånd: Huffington Post (alla språk).

Advertisements

Daylight Saving Time

The suggestion to save daylight makes daylight saving time an attractive proposition. If you have lived, as I have, at 60°N, you would certainly be partial towards a possibility to take some of the ample daylight going to waste as you sleep in summer and apportion it to the those dreary, dark hours in winter before and after work. Unfortunately, since Earth rotates around its own axis and around the sun at fairly constant rates and stubbornly refuses to adapt to our wishes, that is possible only with technical props such as solar power collectors, power distribution systems and artificial lighting. That is what we already do and it doesn’t really help much.

Daylight saving time, it seems, does no such thing as to change the motion of the planet or to save up daylight for a snowy day. Instead, it is the practice of setting the clocks forward one hour from standard time during the spring, summer and autumn months, and back again before winter, purportedly in order to make better use of daylight. OK, so it is supposed to be better-use-of-daylight time, not actually daylight saving time. That sounds a lot less attractive but still sensible enough. What does better use of daylight mean, then? Is more better? Is more useful better? Is more efficient better? In that case, for what purpose? How do we decide what good use of daylight is? Because apparently, we must have, and we did. In order to properly and fairly evaluate the utility of daylight saving time, it seems we must find out to what extent daylight saving time helps us make better use of daylight in the sense that we presently make good use of daylight.

Daylight Usage

People get up in the morning, work in the day and stay up late for amusements. It is the same all over the world and it doesn’t vary much with latitude. No one who doesn’t suffer from a serious condition, or is an inveterate bird watcher, gets up early for sybaritic pleasures in the wee hours, and few consistently consider it an indulgent luxury to sleep long by getting into bed as early possible, long before the sun has set. Since we have in our bodies several hormones whose levels vary with the day/night cycle, either directly through the influence of light-sensitive tissue such as our eyes, or indirectly through our inner clock, this should come as no surprise. After a billion years of evolution, we are pretty well adapted to life on earth and are able to make good use of daylight. And, oppositely, the way we are created to enjoy sunlight is pretty much the way we spontaneously do.

Now, one could argue that we no longer live a spontaneous and natural life, but subject our use of daylight to social regimes enforced by morals and clocks, most conspicuously alarm clocks. Technology allows us to live each day in a similar way during all seasons also at higher latitudes, where the length of day and night vary over the year. Fixed hours in schools and workplaces force us to, typically, get up earlier in the morning than we feel we would like to. We have learned to accept this as a good thing distinguishing the hard-working and well behaved. This situation presents an alternative notion of how we define good use of daylight. Perhaps no one knows for sure at what times we would be awake without clocks, but our instinct is clear to get up late and stay up late, and we counterbalance this with social and moral constructs to make us get out of and into bed earlier.

The Arguments for Daylight Saving Time

How does daylight saving time propose to improve on the settled scheme of daylight usage? First of all we must appreciate the fact that daylight saving time is one of these social regimes enforced by morals and clocks, which act to move our usage of daylight away from the natural or spontaneous condition. But perhaps it still represents an improvement to the earlier regime? The following advantages are proposed as reasons for the adaption of daylight saving time:

1. Reduce energy usage, especially that of artificial lighting
2. Improve road safety by placing commute times in the sunlit part of the day

and

1. Give workers more sunlit free time after the work day
2. Produce more military equipment before the sun sets each day

and finally

1. Align the wake part of the day with the sunlit part of the day

I have placed these arguments in three groups, because they are within the first two groups really just variations or examples of the same two principles, whereas the third group is void. Let’s deal with it first. It contains no argument in itself, but just a placeholder for other, unexpressed, arguments. It simply begs the question what the alignment should be. Any meaning it might be conceived to have is better expressed by the earlier arguments.

All the four serious arguments take their beginning in the observation that our, apparently universally spontaneously chosen, albeit somewhat nudged by the use of morals and clocks, traditional placement of our wake hours in the day is somewhat displaced towards the evening: we get up after rather than before sunrise, if the day is long enough, and tend to stay up after sunset, if the day is short enough. If the day is long enough, such as it is in summer at higher latitudes, but still short enough, such as it is at lower latitudes, a possibility presents itself, at middling latitudes, to experience more daylight during the waking hours by getting up earlier in summer.

There and Back Again

What are the reasons for ever turning the clock back again? In latitudes favourable to daylight saving time, in winter, the days are so short that nothing would be lost by staying in the early hourly pattern described by daylight saving time. So why don’t we? Well, since our preferred late pattern apparently was settled spontaneously, people would tend after some time to recreate it, postponing as it were all activities by one hour. In fact, we have an example of just this happening. In mainland Spain, an adjustment corresponding to daylight saving time was introduced during World War II and never reversed. Instead, Spaniards since then live their day an hour later. The effects of daylight saving time will tend to peter out with time. So a permanent regime of time displaced more than half an hour from solar time is a different proposition altogether from daylight saving time. It has different effects and needs different arguments. There is no such thing as permanent daylight saving time. For this discussion, therefore, I will stick to the kind of daylight saving time we know under this name. It seems, since its latest introduction in the 1980’s, to be permanent enough.

The Effects of Daylight Saving Time

The arguments for daylight saving time are, as we have seen, very simplistic. It is all a matter of whether the sun is up or not at certain points in time. I guess this is what makes it so very attractive to people who don’t like to think too much and too deep. Since, as previously noted, Earth revolves around its axis and around the sun at fairly constant velocities and at a fairly stable inclination, and the details thereof are well known, these arguments can easily be tested. I have created a simple calculation in an automated spread sheet and produced the following results:

Latitude	Group 1	Group 2	Net
10°N	no effect	win 50 h	win 50 h
20°N	lose 23 h	win 87 h	win 64 h
30°N	lose 25 h	win 127 h	win 102 h
40°N	lose 23 h	win 148 h	win 125 h
50°N	lose 14 h	win 146 h	win 132 h
60°N	lose 12 h	win 13 h	win 1 h

Table 1. Effect of U.S. daylight saving time at different latitudes

The assumptions used in this calculation are the following: People get up at six o’clock, commute from seven o’clock to eight o’clock, work all day, commute back between five o’clock and six o’clock, eat dinner and then use the rest of the evening until sunset or at the latest nine o’clock for useful leisure activities. Later activities can be assumed to be of such kind, sleep or amusement, that the presence of sunlight is a disadvantage. I have, therefore, deducted extra, unwarranted sunlight in the late evening from the result for Group 2. This effect only occurs at latitudes above 47°N. Another way to express it is that the evenings at these latitudes are so long that it makes no sense in terms of good use of sunlight to place activities earlier in the day.

The values in the column marked Group 1 represent the net surplus of sunlit hours between 6:00 AM and 8:00 AM and between 5:00 PM and 7:00 PM, the time during which, according to the arguments in Group 1 above, less use of artificial lighting could lead to decreased power consumption and safer road traffic. Here daylight saving time fails miserably. More sunlit hours are lost in spring and fall than are recovered in summer. The main reason for this is that the switch to daylight saving time is made so early in the year and the switch back so late. This is visible if we compare with the effects of European-Union daylight saving time, which starts later and ends earlier:

Latitude	Group 1	Group 2	Net
10°N	no effect	win 48 h	win 48 h
20°N	lose 16 h	win 84 h	win 68 h
30°N	lose 18 h	win 124 h	win 106 h
40°N	lose 21 h	win 146 h	win 125 h
50°N	lose 14 h	win 144 h	win 130 h
60°N	lose 10 h	win 10 h	no effect

Table 2. Effect of E.U. daylight saving time at different latitudes

But there is also a contradiction between the two groups of alleged advantages of daylight saving time. Nudging the parameters to make the one pay off more will necessarily remove the same amount of pay-off from the other. If we, e.g. assume that people get up later than six o’clock in the morning, the advantages of Group 1 arguments will increase. But then we must assume that they also stay awake longer in the evening, or even commute and sup later, nudging away at the other end of the day. It seems to me that the arguments in Group 1 were added later to the proposition of daylight saving time purely for the sake of persuasion. With a promise of energy conservation or road safety, almost anything can be sold. It was assumed no one would call the bluff, because if some one did, like I just did, the argument for daylight saving time would not be strengthened, but weakened, by these claims. Like they just were.

Turning now to the arguments for daylight saving time in Group 2, which were indeed the original ones, it is easy to see that they have some merit. Yes, the two hours following dinner will contain more daylight. Yes, getting started earlier in the morning, essentially eating breakfast and commuting in darkness, will allow more armaments to be produced in daylight before the sun sets.

We should be all set, then. Even if not all arguments made by proponents of daylight saving time actually hold water, the net effect is positive, at least in the middling latitudes where central Europe and the northern parts of the U.S. are located. There is just one thing. Frédéric Bastiat has taught us to consider not only that which is seen, but also that which is not seen. So let us have a look at that.

Saving Daylight for Workers in Factories

Let’s look a little closer at just what the advantages we just measured are. This picture shows the archetypal factory roof with tilted lights designed to maximize the amount of daylight hitting the factory floor. That is how factories looked during the First World War. Very suitable for daylight saving time indeed. But it is not how factories look now.

As this picture of a Tesla car manufacturing plant shows, factories today use artificial lighting all day long. The Wikipedia page about light ergonomics doesn’t even mention sunlight. Manufacturing is not any longer a major part of our economy, as it was in 1916, and it is not as densely populated as it was then. Factories are to a large degree automated and run around the clock. Instead, people work in offices — on irregular hours. They may have flextime. They may be self-employed or set up home offices at Starbucks when it fits them. They may co-operate with colleagues in distant time zones. A hundred years later, there is no merit to this part of the argument irrespective of how many hours longer the sun is up during a normal working day.

What about sun-lit leisure time? In 1916, leisure activities were simple and preferably outdoors. Today, people spend their free time indoors in windowless shopping malls, in computerized social networks or in front of television sets. People ride escalators to reach indoor gyms where they perform scientifically designed repetitive movements in artificial light. The attractiveness of trading off darker mornings for lighter evenings for the sake of having fun is quickly diminishing.

To sum it up, daylight saving time has no merit any more for increasing productivity through the increased use of daylight nor for increasing either the quantity or the quality of workers’ leisure time in the evening. Attempting to give workers in factories, or even in offices, more daylight at and after work is solving the wrong problem. Judged by the arguments openly proposed, daylight saving time is way past its use-by date. We have moved on and should have left it behind. How come we didn’t? There must be something else at work below the factory floor.

Dig a Little Deeper

Perhaps you have clicked on the link called 50°N in the tables above, since that is where the largest effect of daylight saving time can be seen. If not, try it out now, or even better follow this link: 51°N. Take a look at where these latitudes pass through Germany: North Rhine-Westphalia, Rhineland-Palatinate. Right in the middle of the central German industrial area, or rust-belt if you will. Here, the most hours of afternoon  and early evening daylight can be won in summer by a scheme of daylight saving time. This should make it pretty clear why it was the Germans who first used daylight saving time in 1916 in order to augment output of ordnance during the Great War. Everyone else followed suit for the obvious psychological-sociological war-time reasons of boosting morale by appearing to act decisively and of visibly tightening discipline by increasing regulation. As we saw above, daylight saving time might even, at that time, have worked as designed. But the moral, sociological, effect obviously is much more persuasive and powerful to humans than the underlying technocratic calculation. During the Second World War, the United Kingdom even used double daylight saving time. Given that Great Britain is located so far north as to make daylight saving time less efficient, this was not a matter of using daylight efficiently any more. The moral aspect, the meme effect, was taking over. Double daylight saving time was intended as, and worked as, a crack of the whip on the back of the British, and most likely a needed and useful one in a desperate situation. Viewed in this light, there seems to be more than mere coincidence behind the fact that our current incarnation of daylight saving time was instigated at the crossing point of the Oil Crisis and the height of the Cold War.

A Mobilization Effort

By looking beyond the ostensible arguments, we can now evaluate the utility of daylight saving time for what it apparently in reality is — a mobilization effort. For what war, you might ask. The Oil Crisis and the Cold War both ended, but daylight saving time did not. At least not in the West. What happened?

After the Cold War and the Oil Crisis, we got Globalization and free international trade and competition. There is a wonderful German word connected to this called Wirtschaftsstandort: how attractive (politicians think) a place is for running a business in. Apparently, after the end of the Cold War and the Oil Crisis, the rulers of the West stuck to daylight saving time either for reasons of gross political ineptitude or for increasing gross national output in order to compete better, at a bloc level, on international markets — improving the Wirtschaftsstandort, as it were.

Let us therefore now assume that daylight saving time is not really about saving energy or preventing road accidents, because it can’t and it doesn’t. Let us also assume that daylight saving time is not really about allowing us to use more sunlight for professional or recreational purposes, even though it could, because we don’t. Let us instead assume that daylight saving time is about raising the gross domestic product — not by illuminating factories, but by mobilizing and motivating the workforce. If it has such an effect, it should be visible as a difference between the growth rates of countries with daylight saving time and countries without it. This graph shows world-wide GDP growth during the period 1990 to 2006: (source: Wikimedia Commons)

Among the leaders in sustained GDP growth, China, Hong Kong, India, South Korea, Singapore and Taiwan all refrained from using daylight saving time during most or all of the time period from 1990 to 2006. Even if daylight saving time has an effect of mobilizing and motivating the workforce, the effect is minor and difficult to detect. As can be seen in this graph, had we wanted to raise our gross domestic product, we should have used measures other than daylight saving time. It can be done.

So that is it. Judged either by the technocratic arguments commonly presented or the sociological ones which apparently lurk behind them, daylight saving time is plain useless. It does none of the things it is supposed to do, openly or secretly. It is a change for change’s sake, a social motion without meaning. At the very least, you say, clutching at straws now, daylight saving time could be something keeping us together and defining who we are. We are not the knights who say “ni!”. We are the countries who toss with our clocks. What is the harm in a little useless social ritual?

Let us have a look at that.

Time Travel versus Inertia

The most obvious and egregious flaw in the scheme of daylight saving time is the assumption that changing the clock time in spring and autumn has no other implication than that the activities of the day occur at other angles to the sun. It is for a person with even rudimentary training in physics incomprehensible how one could make this assumption, since the desired condition could be the result only of instantly turning Earth around its axis 18 degrees forward or backward without interfering at all with its otherwise fix rotation — something obviously requiring, among other things, infinite amounts of energy and infinitely fast movement. Just setting our clocks forward or backward by one hour is not an actual equivalent to this operation. The arguments for daylight saving time just assume it is, but in the real world, inertia beats time travel every time.

It Is Just a Jet Lag

Since, in order to enact daylight saving time, we move the little hands of our clocks, and not Earth itself, the inertia that beats time travel is located not under our feet, but in our inner clock, which doesn’t possess a little hand that can be easily manipulated. Sometimes, attempts are made to play down the adverse effects of switching to and from daylight saving time by comparing its effect with those of a small jet lag. This false analogy is actually very illustrative.

Anyone who has experienced one knows that the way to handle a jet lag is to use one’s body’s ability to spontaneously adapt itself to the local time as sensed by the timing of familiar customs such as meals but primarily by the diurnal pattern of sunlight. Staying awake is an act of will, falling asleep is a blessing; but actually adapting to the local time is a bodily exercise. A jet lag occurs because clock time and sun time both changed. We cancel a jet lag by gradually adopting the local sun time, which influences our inner clock and over time moves it towards the local clock time. This is the exact opposite of daylight saving time, which is moving clock time, and allegedly body time, independently of sun time. When we change the time on our clocks for daylight saving time, sun time stays the same. Our inner clock gets no cue as to what this change is supposed to be. This is the reason that setting the clocks forward or backward is much worse than an ordinary jet lag. This is why effects such as tiredness, sleeplessness, headaches, lowered productivity and an increase in heart attacks and in traffic accidents accompany the switches into and out of daylight saving time in spring and autumn.

Sleep Is for the Weak

If the time changes in spring and autumn has such severe adverse effects, what about the time in between? The calculations I described above were based on the assumption that people adapt completely to daylight saving time and live their lives in exactly the same way, only an hour earlier, in summer. Only, that doesn’t seem to be what actually happens. What people say they like about daylight saving time is the light summer evenings suitable for playing golf and having a barbecue. This is why the sports and barbecue equipment manufacturers form the strongest lobby for keeping daylight saving time.

Now since these light summer evenings are caused by Earth’s fixed rotation around its own axis and around the sun, and so — with the same weather and the same temperatures — were there all the time, with or without daylight saving time, what has changed? What has changed is that people in effect get up an hour earlier in the morning by keeping their alarm bells set at the same clock time as in winter. To put it another way: Because of daylight saving time, people tend to sleep less in summer. That is what happens when you get up earlier in the morning. There is no alarm clock calling us to go to bed one hour earlier during daylight saving time, and the relatively lighter summer evenings nudge us to stay up. We can use our will to wake up or stay awake, but most of us cannot use it to fall asleep or to keep sleeping. This tendency to deprive us of sleep is yet another way in which daylight saving time causes health problems and low productivity.

Conclusion

Daylight saving time is a policy with no advantages whatsoever, except perhaps in times of utter desperation, but with plenty of severe disadvantages. It is comparable to cutting ones own flesh for no obvious reason; it is self-harm at the political level, it is flagellation on the back of the body politic.

The attitudes in a polity towards daylight saving time is nothing more and nothing less than a pure measure of the political ineptitude and irrationality of that polity. Daylight saving time is, in times of peace and in times of war, a symptom of political illness. And that is what qualified it to become a theme on this blog, which is dedicated to explaining and vilifying political ineptitude and irrationality.

If you are the victim of daylight saving time, then you belong to a polity ruled in irrationality. You should get active and do something about it.

Globalisering, motglobalisering och central konsensus

Efter Kalla krigets slut har liberaliserad internationell handel lett till ökad konkurrens om framför allt lågkvalificerat lönearbete, så kallad globalisering. Denna har lett till en mycket snabb ekonomisk tillväxt. Samtidigt har trögrörligare, geografiskt begränsade delar av näringslivet tillsammans med statsförvaltingarna i Västvärlden genomdrivit lagar och system för vad vi kan kalla motglobalisering: en massiv invandring från fattiga länder till rika åtföljd av kraftigt utökade sociala understödssystem. Genom statsförvaltningarnas omfattande köp av varor och tjänster i samband med detta har välfärdsindustriella komplex vuxit fram, som livnär sig på de ovant höga vinsterna från den globala handeln via de extremt höga skatter på just handel, inklusive löneinkomster, som hade etablerats redan före globaliseringen. På så sätt har det lokala näringslivets, och dessas traditionella politiska företrädares, intresse vunnits för motglobaliseringen. Båda dessa tendenser innebär var och en för sig belastningar för den industriella arbetarklassen i de rika länderna: en grupp som i takt med den tekniska och samhälleliga utvecklingen har åldrats och krympt i storlek, och som redan äger de flesta vanliga konsumtionsvarorna och därför är svårflörtade kunder för standardiserade industriprodukter. Den har därmed förlorat sin maktpolitiska bas och sin särställning som kundkategori på massmarknaden och därmed hela maktelitens intresse.

Om det inom globaliseringen handlar om ekonomisk effektivisering och hårt arbete, om minskning av näringslivets kostnader, så handlar det inom motglobaliseringen framför allt om såväl statlig som privat konsumtion på hemmaplan och ökning av det nationella näringslivets intäkter och marknadsomfång och därmed statens intäkter och omfång. Argumenten för motglobaliseringen omfattar hänvisningar framför allt till den nationella arbetsmarknadens, den nationella statsbudgetens och de nationella pensionssystemens behov såväl som till det åtråvärda i en höjd bruttonationalprodukt, en i geopolitisk målsättning. Att alla dessa referenser är nationella och/eller geopolitiska visar på lämpligheten i termen motglobalisering. Motglobaliseringens höga kostnader förklarar att många västerländska länder, till skillnad från sina nyindustrialiserade handelspartner, inte har blivit rikare i takt med sina framgångar på de växande globala marknaderna.

Tidigare var de nationella arbetarklasserna omsvärmade objekt för två motstridiga ekonomiskt-politiska strävanden: fri företagsamhet och keynesianism, från höger respektive vänster, inom varje land eller region. Men de har nu i båda fallen i denna roll ersatts eller åtminstone utvidgats med utländska fattiga i utlandet respektive på hemmaplan. Populistiska — i bemärkelsen företrädande folkliga intressen — marknadsliberaler och socialdemokrater har därmed haft möjlighet att, utan att som tidigare råka i konflikt med varandra, i det globala senindustriella samhället fortsätta och vidareföra sina respektive projekt från det nationella industriella samhället. De har därmed båda i egna ögon fått bekräftelse på att de hela tiden har haft rätt och att tidigare politiska strider var onödiga och antagligen orsakade av andra politiska aktörers negativa inflytande.

Eftersom deras respektive strävanden genom rumslig åtskillnad till skillnad från tidigare har blivit oberoende eller rent av varandra understödjande fenomen, har populistiska marknadsliberaler och socialdemokrater i samförstånd givit varandra fria tyglar att gå vidare med globalisering och motglobalisering utan tanke på konsekvenserna på andra områden än just frihandel respektive välfärdsindustri. Där tidigare höger och vänster stred ideologiskt, avbytte varandra vid makten och i viss mån höll varandra i schack, har en central maktpolitisk konsensus — en ny helig allians där förmenta vänsterpolitiker försvarar det förmenta högerinslaget och vice versa — bildats, kännetecknad av de nya termerna mitten-vänster och mitten-höger, där den gamla högern och åtminstone delar av den gamla vänstern lämnats utanför. Den tidigare borgerliga högeralliansen mellan marknadsliberaler och konservativa har lösts upp, liksom den nära förbindelsen mellan de lokala inhemska arbetarklasserna och de socialdemokratiska partierna.

Inom den centrala konsensusen gäller uppfattningen att globalisering och motglobalisering, som de beskrivits ovan, i själva verket är två sidor av samma mynt, en odelbar enhet, take it or leave it. Det är ett axiom att fri handel med varor och tjänster å ena sidan och fri migration — i själva verket pådriven med massiva subventioner och privilegier betalade med intäkter från globaliseringens vinster — är uttryck för samma strävande och är ömsesidigt nödvändiga. Delvis har denna tendens förstärkts av att den Européiska Unionen haft båda punkterna, oberoende av varandra, på sitt program. I själva verket är det inget annat än den centrala konsensusens politiska enhet man på detta sätt vill skydda. Den är den centrala konsensusen vi inte skall få splittra eller komma runt. Den har gjorts till överideologi. De traditionella medierna har på bred front slutit upp bakom denna överideologi och har visat sig beredda att gå den centrala konsensusens ärenden även med hjälp av oärliga metoder. På så sätt har dess maktpolitiska bas blivit mycket bred.

All opposition till den centrala konsensusen avfärdas av dennas företrädare som omoralisk, destruktiv, extremistisk och i högsta grad onödig, osaklig och oönskad. Politisk opposition, men på samma grund även yttre hot, har definierats bort och ignorerats. Historien har nått sin slutpunkt. Ingen ny politik behövs. Kritik avfärdas med hänvisning till illa definierade grundvärden, till historisk determinism eller till icke existerande krigshot. Det är den enda vägens politik. Opposition förknippas med forna tiders ineffektiva och onödiga politiska motsättningar, och ingen konceptuell skillad görs därvidlag mellan välordnad politisk maktväxel till oppositionen, geopolitiska motsättningar och kalla krig eller till och med med förödande världskrig och dessas bakomliggande intressen och ideologier. Konflikt som konflikt. Det är därmed inte att undra på att invektiv som rasist, fascist och populist — i bemärkelsen folkuppviglare eller -förförare — så lättsinnigt och så ofta kommer till användning i detta sammanhang, och inte heller att diktaturen i Kina lovprisas för sin stabilitet.

Intresset hos den centrala konsensusens maktelit har alltså fokuserats på utländska fattiga, antingen på hemmaplan som välfärdsklienter, väljare och konsumenter eller på bortaplan som billiga arbetare och konsumenter. I båda fallen antages dessa konsumenter till skillnad från det postindustriella samhällets egna invånare vara lätthanterliga och ha otillfredställda basala behov liknande dem vi känner från våra inhemska befolkningar. Helst skall de leva i förment demokratiska samhällen som genom anslutning till den centrala konsensusen utökar såväl globaliseringens som motglobaliseringens omfång. På denna smala bas står den centrala konsensusens utrikespolitik.

Den centrala konsensusens maktpolitik beskrivs ofta med termen triangulering, som påstås vara en metod att ta väljare från tidigare motståndare, men som i det perspektiv som skisserats ovan snarare handlar om att flytta den maktpolitiska tyngdpunkten inom respektive parti mot mitten. Partiernas kärngrupperingar har ruckats åt den politiska mitten genom att den politiska gärningen givits ett fokus på ett teknokratiskt och opportunistiskt tilltal av förmodade fixa gruppintressen i stället för på debatt och politisk opinionsbildning, som ju genom sin blotta existens skulle ifrågasätta den grundläggande konsensusen om historiens slut. Inom vänstern har de delar som direkt motsätter sig global frihandel förlorat i inflytande till delar som definierar det välfärdsindustriella komplexets retorik och politik i termer av politisk korrekthet och identitetspolitik. Inom högern har konservativa och traditionellt borgerliga yttringar tystats eller lämnats utanför makt och inflytande.

I tyskspråkiga länder företräds den centrala konsensusen av så kallade stora koalitioner föregångna av alltmer sammanfallande program för socialdemokrater och kristdemokrater, inte minst inom ramen för den Européiska Unionen. Liknande tendenser kan observeras i andra EU-länder. Den centrala konsensusen är starkast i länder med en stark exportindustri och därmed stabila skatteintäkter som Tyskland, Sverige, Österrike och Nederländerna. Varje år meddelar den tyska finansministern att skatteintäkterna överträffar alla förväntningar, men trots detta ökar även den tyska statens samlade skulder. En tydlig borgerlig opposition som kräver sänkta skatteskalor och återhållsamhet med utgifterna saknas eller hålls undertryckt. I USA har båda partierna rört sig mot en teknokratisk mitten representerad av Clinton-klanen inom Demokraterna och neo-cons, populistiska marknadsliberaler, inom Republikanerna. Reaktionära delar av det senare partiet, den s.k. Tea party-rörelsen, har på detta sätt fått ett gradvis förstärkt inflytande sedan de konservativa krafterna liksom i Europa har fångats i den centrala konsensusens logik och därmed givit upp sitt inflytande. Endast i England har de konservativa haft en ställning stark nog att delvis stå emot mittens lockelser, med splittring av det Konservativa partiet som följd. Denna splittring, intern och externt, betecknas med inställningen till medlemskapet i den Européiska Unionen, men har djupare rötter än så.

Efter tjugofem framgångsrika år vid makten har på senare tid problemen börjat att hopa sig för den centrala konsensusen. För det första har det maktpolitiska vacuum som den centrala konsensusens vacklande utrikespolitik skapat i världen börjat att fyllas upp av mer realistiskt inriktade politiker i länder som Kina, Ryssland och Turkiet, som genom globaliseringen kunnat både berika och beväpna sig, men som på grund av sin historia helt saknar förutsättningarna för att intressera sig för motglobalisering. Den centrala konsensusens ledare har, efter att länge under täckmanteln soft power ha försökt muta sig ur problemen, tvingats att gripa tillbaka på gamla tiders värden och reaktionsmönster och på så sätt försvaga sin legitimitet som så starkt bygger på att avfärda dessa.

Ett andra problemområde för den centrala konsensusen utgör dess förbindelse med islam. De dysfunktionella muslimska samhällena i Afrika och Mellanöstern har inte kunnat hävda sig framgångsrikt i globaliseringen. I stället har deras resurser i form av arbetskraft och råvaror exporterats i oförädlad form. Muslimska befolkningar har därigenom kommit att utgöra lejonparten av de migranter som motglobaliseringen behöver. Schariaism, uppväckt av de allt intimare kontakter mellan muslimska och andra befolkningsgrupper som motglobaliseringen har skapat, har lett till skärpta sociala och kulturella motsättningar överallt där muslimska migranter placerats. Den centrala konsensusen måste även i detta fall tillgripa metoder och mönster som det i årtionden fördömt, med förlorad legitimitet såväl internt som externt som följd. Typexempel på detta är förbud som införts mot vissa sorters muslimsk predikan och klädsel och en hårdnande inställning till muslimers kulturellt betingade brott mot kvinnor, en inställning som i vissa fall delvis försiktigt närmar sig en tillämpning av gällande lag. Detta har lett till konflikter och motsättningar inte minst internt i den centrala konsensusen. Men i den centrala konsensusens världsbild existerar inga legitima konflikter och motsättningar.

För det tredje stiger tidvis kostnaderna för motglobaliseringen snabbare än skatteintäkterna från globaliseringen. Särskilt tydligt var detta i samband med den okontrollerade massimmigrationen till motglobaliseringens kärnländer i Europa under hösten 2015. Ingen mekanism har etablerats eller ens beskrivits för hur kostnaden för motglobalisering skall matchas mot stigande skatteintäkter. Inte bara skatteintäkternas begränsade tillväxt sätter käppar i hjulen, utan de lokala marknadernas kapacitet, framför allt bostadsmarknadernas och arbetsmarknadernas, begränsar även de möjligheterna till ohämmad motglobalisering. Också här har hoten länge och med högtravande retorik ignorerats och den centrala konsensusen så småningom tvingats att kompromissa med sina grundläggande principer och motvilligt använda traditionella medel för att säkra sin existens bl.a. genom skärpta gränskontroller och sänkta subsidier. Också här diskuteras på båda sidor om Atlanten möjligheten att delvis börja tillämpa gällande lag.

För det fjärde fungerar samlevnaden mellan migranter och inhemska invånare sämre än förväntat och populariteten hos de nationella trygghets- och transfereringssystemen minskar i takt med att dessa styrs om till att gynna migranter på den inhemska befolkningens bekostnad. Den inhemska befolkningen samlar sig för att återkräva sin maktpolitiska ställning och hävda sina intressen. De kulturradikala excesser som kunnat växa till sig i den centrala konsensusens hägn, från queer- och genusteorier till aktiv förstörelse av nationella kulturarv i talibanernas efterföljd, möter en växande opposition.

Den centrala konsensusen har dominerat Västvärlden i ett kvartssekel kännetecknat av kraftig ekonomisk tillväxt och förbättrade ekonomiska möjligheter för många miljoner fattiga, framför allt utanför Västvärlden. Men dess fasta grepp om samhällsutvecklingen har brutits. Den har tvingats att agera i strid med sin egen retorik, den har fastnat i sina egna paradoxer och kan vara på väg att förlora sin politiska maktbas av indoktrinerade och indolenta väljare. Antagandena att inget annat än frihandel och välfärdsindustri spelar någon roll i politiken, och att båda i samma grad är önskvärda eller ofrånkomliga, har visat sig vara naiva och otillräckliga.

Den centrala konsensusen sitter ännu vid makten. Den känner sig hotad, men är beredd att kämpa för sin fortlevnad och sin status. I ett försvar av den centrala konsensusen våren 2016 utmanade den tyska presidenten Joachim Gauck utan omskrivning, och antagligen utan att alls inse det, demokratins själva grundvalar: “Eliterna inte inte alls problemet. Befolkningarna är för närvarande problemet.” Början till en folklig opposition kan skönjas och har redan firat flera framgångar i folkomröstningar, förval och val, om än ingen alternativ enande kraft eller idé har kunnat identifieras. Oppositionen spretar. De välfärdsindustriella komplex som har etablerats där exportintäkterna har räckt till och den politiska grogrunden existerat är en viktig lokal maktfaktor som inte ser ut att kunna hotas ens av nya politiska makthavare. Schariaismen breder ut sig och hotar i hela Västvärlden såväl demokrati och etablerad lag och ordning som kulturella mönster och individuella friheter. Nya och gamla stormakter etablerar ständigt nya geopolitiska anspråk. Framtiden förefaller ytterst osäker.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att den centrala konsensusens dagar i den form vi hittills känt den är räknade och att vi kommer att lida under följderna av dess illdåd under lång tid framöver.

Tillägg 14/11/16: John Kay gör en liknande analys.

Tillägg 22/2/17: ”Since 2000, what might have been seen as irrational and abnormal has become institutionalized and commonplace: […] a gradual symbiosis between the two parties, both of which ignored the working classes as either demographically doomed or as a spent force of deplorables and irredeemables (or both).” — Victor Davis Hanson