Gemeinschaft och gesellschaft: En sociologisk betraktelse av det moderna samhällets förfall

av Alain de Benoist och Tomislav Sunić

översättning av Fredrik Östman1

originalets titel ”Gemeinschaft and Gesellschaft: A sociological view of the decay of modern society”

 

Våra fridfulla moderna samhällen med sin respekt för individen utvecklades en gång ur uråldriga familjeförbindelser. Övergången från samhällen av band-typ över klan- och stamorganisation till nationalstater var fredlig bara när den genomfördes utan att störa de grundläggande band som förbinder individen med det större samhället genom en känsla av en gemensam historia, kultur och släktskap. Känslan att ”tillhöra” en nation på grund av sådana gemensamma band främjar samarbete, altruism och respekt för andra medlemmar. I modern tid har de traditionella banden försvagats genom massamhällets uppkomst och allt snabbare global kommunikation, faktorer som för med sig snabb samhällsförändring såväl som nya filosofier som förnekar betydelsen av nationalkänsla och i stället betonar individualism och individualistiska mål. Sammanhållna samhällen har följaktligen kommit att hotas och ersättas av multikulturella och multietniska samhällen. Med detta har följt en överväldigande känsla av förlorad identitet i det globala massamhälle som åtminstone västerlänningen har kommit att föreställa sig att tillhöra.

Den som i sociologisk teori först identifierade denna förändring var den arabiske lärde Ibn Khaldun (1332−1406), som betonade det urbana massamhällets tendens att brytas sönder när den sociala solidaritet som kännetecknar stamsamhällen och nationella samhällen försvinner. Ibn Khaldun såg i Nordafrika den dramatiska kontrasten mellan de nationellt och etniskt enade berbernas moral och den brist på enhet och identitetskänsla som, till skillnad från den relativt lilla befolkning av sanna araber som hade byggt ett utbrett arabisktalande imperium, kännetecknade den brokiga folkgrupp därstädes som under arabiskt ledarskap kallade sig araber. Senare var det Ferdinand Tönnies (1855−1936) som introducerade denna tanke i den moderna sociologien. Han gjorde det i sin teori om gemeinschaft och gesellschaft (Gemeinschaft und Gesellschaft, 1887). Denna teori påvisade hur tidigt och mer eller mindre automatiskt stamsamhällen eller nationella samhällen (gemeinschafter, ”gemenskaper”) hade uppnått harmoniskt samarbete och samverkan tack vare den gemensamma kultur och den känsla av gemensam genetisk och kulturell identitet som alla medlemmar uppfostrades i. På detta sätt undveks grövre konflikter om grundläggande värderingar, eftersom man delade samma beteendemönster och erkände sig till samma ödesgemenskap. Men allt eftersom historien fortskred började större multietniska och multikulturella samhällen utvecklas, och dessa beskriver Tönnies såsom förenade med gesellschafts-band (”sällskapsband”). De förenades inte av någon gemensam uppsättning värderingar eller av historisk identitet, och sällskapligheten upprätthölls bara av behovet att utbyta varor och tjänster. Kort sagt kom deras existens att bero på ekonomiska relationer. På grund av mångfalden av kulturella värderingar, avsaknaden av ”familjekänsla” och betoningen på ekonomiskt utbyte och rikedom var risken alltid stor att civilrättsliga konflikter och konflikter om grundläggande värderingar skulle störa samhällets harmoni. Beskrivet i politiska termer utvecklades liberalismen för att lovprisa individens befrielse från andras anspråk på nationell lojalitet och ödesgemenskap, medan marxismen växte ur missnöjet hos dem som varit mindre framgångsrika i att uppnå makt och rikedom sedan makt och rikedom hade kommit att utgöra de primära livsmålen för de individer som hade utelämnats till det moderna mass-gesellschafts-samhällets nåd. Nationalismen och varje känsla av lojalitet gentemot nationen som en distinkt och på etnicitet eller släktskap grundad enhet kom att dissekeras av både liberaler och marxister.

”Ett spöke går omkring i Europa – kommunismens spöke”2, skrev Marx i Det kommunistiska manifestets förord. Ett århundrade senare var detta spöke blott mer en fantom, medan liberalismen var den dominerande kraften. Under åtskilliga decennier använde liberalismen kommunismen som en fågelskrämma för att legitimera sig själv. I dag är dock, med kommunismens konkurs i åtanke, det här sättet att ”legitimera sig negativt” inte längre övertygande. Till slut äventyrar liberalismen, i bemärkelsen betoningen av individen över och till och med gentemot nationen, faktiskt individen. Detta genom att undergräva stabiliteten i det samhälle som ger individen identitet, värderingar, syfte och mening; i det sociala, kulturella och biologiska nexus varur hans blotta existens härstammar.

I grunden var den klassiska liberalismen en doktrin som i centrum för sin överlevnad satte ett abstrakt individbegrepp. I sin mildaste form betonade den bara den individuella handlingsfriheten och fördömde regeringars alltför byråkratiska inblandning. Men hur lovvärt dess försvar av den enskilda friheten än är, leder dess påstående, att det ideala systemet är ett där minsta möjliga betoning läggs på nationalkänsla, till situationer som faktiskt äventyrar individens frihet. I sin extrema form har klassisk liberalism utvecklats till universalistisk libertarianism och kommer så här långt kommen nära att förespråka anarki.

Ur sociologisk synvinkel definierar sig den moderna internationalistiska liberalismen, i sin extrema form, helt och hållet i Tönnies gesellschaftssamhälles termer. Den förnekar det historiska konceptet nationalstaten genom att förkasta föreställningen att individer som traditionellt har delat ett gemensamt arv också har något som helst gemensamt intresse. I stället för nationalkänsla avser den att skapa ett nytt internationellt socialt mönster centrerat kring individens strävan efter optimalt personligt och ekonomiskt intresse. Inom ramen för extrem liberalism skapar samspelet mellan enskilda intressen allena ett fungerande samhälle – ett samhälle där helheten betraktas som en slumpmässig sammanfogning av anonyma partiklar. Kärnan i den moderna liberala tanken är att en bestående ordning tros kunna uppkomma ur obegränsad ekonomisk konkurrens, det vill säga genom allas strid mot alla, vilket inte kräver mer av statsmakten än att den fastställer vissa väsentliga grundregler och tillhandahåller vissa tjänster som individen inte kan ombesörja annorstädes på ett tillfredsställande sätt. Det är till och med så att den moderna liberalismen har gått så långt längs den här vägen att den idag står i direkt motsats till den klassiska liberalismens och libertarianismens mål i och med att den förnekar individen varje oavhändlig rätt till egendom, om den än gemensamt med den klassiska liberalismen och libertarianismen motsätter sig tankar grundade i nationalkänsla. Avskuren från det skydd som ett samhälle kunde erbjuda, som på en gemensam nationell historias och en nationell ödesgemenskaps grund identifierade sig med sina medlemmar, lämnas individen att strida för sin egen överlevnad utan den skyddande känsla av samhörighet som hans förfäder sedan den tidigaste mänskliga historien har åtnjutit.

Dekadensen infinner sig i ett modernt multikulturellt samhälle när det inte längre går att urskilja någon mening i det. Meningen bryts ned när individualismen sätts över alla andra principer, eftersom hejdlös individualism uppmuntrar den anarkistiska spridningen av egoism på bekostnad av de principer som en gång utgjorde det nationella arvet, de principer som ger form åt begreppen nationalkänsla och nationalstat och en stat som är mer än bara en politisk enhet, principer som motsvarar ett visst bestämt folk som är medvetet om att det delar ett gemensamt arv för vilkets överlevnad folket är berett att göra personliga uppoffringar.

Människan utvecklades i samverkande grupper förenade genom gemensamma kulturella och genetiska band, och det är bara i en sådan miljö som individen kan känna sig verkligen fri och verkligen skyddad. Människan kan inte leva lyckligt ensam och utan värderingar och identitetskänsla: En sådan situation leder till nihilism, drogmissbruk, kriminalitet och än värre missförhållanden. I och med de rent egoistiska målens upphöjning på bekostnad av altruistiska hänsyn till familj och nation talar individen allt mer om sina rättigheter snarare än om sina plikter, för han känner inte längre någon ödesgemenskap med, någon tillhörighet i, en större och mer varaktig enhet. Han gläds inte längre åt tillförsikten att dela ett arv som det är en del av hans gemensamma plikt att beskydda – han känner inte längre att han har någonting gemensamt med dem som omgiver honom. Kort sagt känner han sig ensam och förtryckt. Eftersom alla värderingar har blivit strikt personliga är nu allting detsamma; det vill säga ingenting är någonting.

”Ett samhälle utan starka övertygelser”, förklarade Regis Debray i sin intervju med J. P. Enthoven i Le Nouvel Observateur den 10 oktober 1981, ”är ett döende samhälle.” Modern liberalism är särskilt kritisk mot nationalismen. Frågan måste därför ställas: Kan det moderna liberala samhället uppamma några starka gemensamma övertygelser med tanke på att det bygger på principer som å ena sidan klassificerar livets gemenskaper som oviktiga och å andra sidan förnekar alla starka övertygelser – såvida inte dessa övertygelser kan reduceras till uttryck för ekonomiskt beteende?

Dessutom verkar det finnas en uppenbar förbindelse mellan förnekelsen av och nedgången i samhällskroppens betydelse och förstörelsen av dess historiska dimension. Moderna liberaler uppmuntrar ”narcissism”; de lever i ett evigt nu. I det liberala samhället kan individen inte sätta in sig själv i ett perspektiv, för att sätta in sig i ett perspektiv kräver ett tydligt och kollektivt uppfattat medvetande om ett gemensamt arv och en gemensam efterlevnad. Som Regis Debray påpekar: ”I rollen som enskilt subjekt kan en person aldrig vara ett subjekt för handling och erhålla förmågan att skapa historia.” (Critique de la raison politique, op. cit., s. 207). I liberala samhällen leder undertryckandet av den känsla av mening och identitet som är inbäddad i nationella värderingar till den sociala sammanhållningens och till gruppmedvetandets upplösning. Denna upplösning kulminerar i sin tur i historiens slut.

Den moderna liberalismen, som både i sin libertarianska och i sin socialistiska variant är den mest typiska representanten för egalitarismens ideologi, förefaller vara den viktigaste faktorn i denna upplösning av nationalkänslan. När samhällskonceptet ur en sociologisk synvinkel beskriver ett system av enkla ”horisontella interaktioner”, så utesluter denna föreställning oundvikligen varje social form. Såsom en manifestation av solidaritet kan samhället bara uppfattas i form av en gemensam identitet – det vill säga i form av historiska värderingar och kulturella traditioner. (Jämför Edgar Morin: ”Den kommunala myten ger samhället dess nationella sammanhållning”.) Som konstrast utrotar liberalismen nationer och förstör systematiskt deras känsla av historia, tradition, lojalitet och egenvärde. I stället för att hjälpa människan att lyfta sig till ovanmänniskans3 sfär skiljer den honom från alla ”stora projekt” genom att förklara dessa projekt ”farliga” från jämställdhetssynpunkt. Inte undra på, då, att människans hela uppmärksamhet kommer att ägnas åt hennes individuella välbefinnande. Genom sitt försök att befria människan från alla bindningar sätter liberalismen henne under nya bindningars ok, som obevekligt trycker ned henne till den lägsta nivån. Liberalismen försvarar inte friheten; den förstör individens oberoende. Genom att utplåna historiska minnen retuscherar liberalismen människan ur historien. Den påstår sig säkerställa hennes tillgång till livets nödtorft, men berövar henne samtidigt hennes skäl att leva och hennes möjlighet att uppfylla sitt öde.

Det finns två sätt att föreställa sig människan och samhället. Det grundläggande värdet kan placeras hos individen, och efter detta uppfattas hela mänskligheten som summan av alla individer – ett stort ansiktslöst proletariat – istället för som en rikhaltig struktur av olika nationer, kulturer och raser. Det är detta föreställningssätt som innebor i liberal och socialistisk teori. I det andra föreställningssättet, som tycks vara mer kompatibelt med människans evolutionära och sociobiologiska karaktär, ses individen åtnjuta ett specifikt biologiskt och kulturellt arv – en uppfattning som erkänner betydelsen av släktskap och nationalitet. I det första fallet verkar mänskligheten, som summa summarum av alla individer, vara ”innesluten” i varje enskild människa; det vill säga man blir först en ”människa” och först efteråt, som av misstag, medlem av en specifik kultur eller ett specifikt folk. I det andra fallet utgör mänskligheten ett komplext fylogenetiskt och historiskt nätverk, varvid individens frihet garanteras av hans nations skydd av familjen, vilket ger honom en känsla av identitet och ett meningsfullt perspektiv på hela världsbefolkningen. Det är i kraft av sin organiska anslutning till det samhälle som hon är en del av som människan bygger sin humanitet.

Som exponenter för det första konceptet möter vi Descartes, encyklopedisterna och betoningen på ”rättigheter”; nationalitet och samhälle härstammar från individen, genom fritt val, och kan återkallas när som helst. Som förespråkare för det andra konceptet finner vi J. G. Herder och G. W. Leibniz, som betonar kulturers och etniciteters påtagliga verklighet. Nationalitet och samhälle är förankrade i biologiskt, kulturellt och historiskt arv. Skillnaden mellan dessa två koncept blir särskilt uppenbar när man jämför hur de kan visualisera historien och verklighetens struktur. Nationalister är förespråkare för holism. Nationalister ser individen som en landsman, upprätthållen av folket och av samhället, som vårdar och skyddar honom, och som han är stolt över att identifiera sig med. Individens handlingar utgör ett deltagande i det egna folkets liv och handlingsfriheten är i högsta grad verklig, eftersom individen, i och med att han delar sina medmänniskors värderingar, sällan försöker att hota sitt samhälles grundläggande värderingar. Samhällen som saknar denna grundläggande känsla av nationell enhet har en inneboende benägenhet att lida av återkommande situationer där dess egoistiska medlemmars motsatta värderingar råkar i konflikt med varandra.

Vidare hävdar nationalismens förespråkare att ett samhälle eller ett folk endast kan överleva (a) när det är medvetet om sitt kulturella och historiska ursprung; (b) när det kan samlas kring ett medium, vare sig individuellt eller symboliskt, som kan samla dess energi och katalysera dess vilja att fullfölja sitt öde; (c) när det kan upprätthålla modet att utse sina fiender. Inget av dessa villkor har uppnåtts i samhällen som sätter ekonomisk vinning över alla andra värderingar, och som följaktligen (a) löser upp historiska minnen; (b) släcker det sublima och eliminerar subliminala ideal; (c) antager att det är möjligt att inte ha fiender.

Resultaten av den snabba förändringen från nationella eller stam-orienterade samhällen till den moderna, anti-nationella individualismen som förhärskar i moderna ”avancerade” samhällen har beskrivits mycket väl av Cornelius Castoriadis: ”De västerländska samhällena är stadda i absolut förruttnelse. Det finns inte längre någon vision om helheten som kan göra det möjligt för dem att beskriva och genomföra en politisk handling […] De västerländska samhällena har i praktisken upphört att vara [national]stater […] Enkelt uttryckt har de blivit agglomerationer av påtryckningsgrupper som på ett närsynt sätt sliter isär samhället; där ingen kan föreslå en sammanhängande politik, och där var och en kan blockera en åtgärd som anses vara skadlig för ens egna intressen. ” (Libération, 16 och 21 december 1981)

Den moderna liberalismen har undertryckt den patriotiska nationskänslan intill dess att en situation har uppkommit, där politiken har reducerats till att likna beslutsprocessen i ett leveranstjänsteföretag, i ett ekonomiskt huvudkontor. Statsmännen har reducerats till att fungera som verktyg för speciella intressegrupper och nationer är inte mycket mer än marknader. Moderna liberala staters ledare har inget annat väl än att åse hur medborgarna somatiseras av civilisationssjukdomar som våld, brottslighet och droger.

Ernst Jünger påpelade en gång att förtäckt våld är avskyvärdare än öppet. (Journal IV, 6 september 1945). Och han noterade också: ”Slaveri kan vara mycket värre när det antar frihetens apparition.” Den moderna liberalismens tyranni skapar ur sina egna principer denna illusion. Liberalismen påstår sig stå för friheten och förkunnar sig högljutt försvara ”mänskliga rättigheter” i samma ögonblick som den förtrycker som mest. Massmediernas diktatur och ”tystnadsspiralen” verkar vara nästan lika effektiva sätt att beröva medborgarna deras frihet som ett regelrätt fängslande. I Västvärlden är det inte nödvändigt att döda: det räcker att kapa vederbörandes mikrofon. Att döda någon med tystnad är ett mycket elegant slags mord, som i praktiken ger samma utdelning som ett riktigt lönnmord – ett dödande som dessutom låter mördaren behålla sitt goda samvete. Dessutom skall vi inte glömma vilken betydelse ett mord av detta slag har. De flesta tystar inte sina motståndare för skojs skull.

Den patriotiska nationalismen riktar inte in sig på föreställningen om ”formella friheter”, som vissa rigorösa marxister gör. Snarare är dess syfte att visa att ”kollektiv frihet”, det vill säga folkens frihet att vara sig själva och fortsatt njuta av privilegiet att ha ett gemensamt öde, inte är resultatet av en enkel addition av individuella friheter. Nationalismens förespråkare konstaterar istället att de ”friheter” som individen beviljas av liberala samhällen ofta är obefintliga; de är blott simulacra av vad verkliga friheter borde vara. Det räcker inte att vara fri att göra något. Vad som i stället efterfrågas är förmågan att deltaga i utformningen av historiska händelser. Samhällen som domineras av moderna liberala traditioner är ”tillåtande” endast i så måtto att deras allmänna makrostabilitet avhänder befolkningen varje verkligt deltagande i den faktiska beslutsprocessen. Allt eftersom den sfär där medborgarna tillåts att ”göra allt” blir större, förlamas nationalkänslan och förlorar sin riktning.

Friheten kan inte reduceras till de sentiment man hyser om den. Såväl en slav som en robot kan för allan del uppleva sig själv som fri. Meningen med frihet är oskiljaktig från människans grundläggande antropologi, en individ som delar en gemensam historia och en gemensam kultur i ett gemensamt samhälle. Dekadens låter folkslag fördunsta, ofta på mildast tänkbara sätt. Detta är anledningen till att individer när de agerar som individer i bästa fall kan hoppas att fly tyranniet, men när de samarbetar aktivt som en nation ofta kan besegra det.


1. Översättningen är på grund av originalets relativt låga språkliga kvalitet syntaktiskt något frigjord från detta

2. Axel Danielssons översättning från 1886, reviderad och fullständigad av Kata Dalström 1903

3. Friedrich Nietzsches Übermensch

2 thoughts on “Gemeinschaft och gesellschaft: En sociologisk betraktelse av det moderna samhällets förfall

  1. En synpunkt som jag saknar är den om vad som händer i det utrymme som ett upplöst individsamhälle lämnar efter sig. Här lämnas – måhända ofrivilligt – plats för just starka klanstrukturer att kapa åt sig makt som sedan kan utövas tämligen obehindrat och bli till ett avgörande hinder för den indvduella utveckling som libertianismen förespråkar.

    Som vanligt är i sådana här sammanhang så har människan, framför allt den oerfarna, en benägenhet att kasta ut barnet med badvattnet.

    Förvisso kan familjebanden kännas betungande, särskilt i unga år när man tror att man vet allting bäst själv. givetvis kan det även inom nationssamhällena finas strukturer och värderingar som kan upplevas kvävande och oförståeliga för den utforskande själen.

    Det är de kloka och erfarna personernas ansvar att se till att bibringa den unge grundläggnde kunskap i dessa frågor och sedan på olika sätt visa förståelse för individens önskan att finna nya vägar. Detta förutsätter en ständig dialog och ett öppet sinne.

    Vi vet att den starkaste drivkraften inm oss är rädslan. Från vuxna personer bör man kunna avkräva förmågan att bekämpa sin rädsla till förmån för att framför allt den kommande generationen får tillfälle att – till fromma för gemenskapen! – pröva sina vingar utan alltför väl anlagda skyddsnät eller förbud.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.