Konservativ nationalism i Sverige?

Sedan den så kallade Alliansen i januari i praktiken splittrades i och med Liberalernas och Centerpartiets kapitulation inför Socialdemokraternas maktanspråk talas det allt ivrigare om att ett konservativt och/eller nationalistisk block borde bildas i svensk politik. Det tänks omfatta Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Moderata samlingspartiet. Men av dessa partier är det endast Moderata samlingspartiet som ens har en historia av konservatism, en historia som det emellertid för länge sedan har lämnat bakom sig. Konservatismen är i praktiken sedan Andra världskriget ett okänt begrepp i Sverige och i svensk politik – annat än som invektiv. Kristdemokraterna har avfärdat både konservatismen och den i grunden katolska kontinentala kristdemokratiska tradition som står den relativt nära. Sverigedemokraterna har bjudit in Roger Scruton men i detta och andra sammanhang betonat skillnaderna mellan sin politik och konservatismen. Det som kännetecknar det tänkta nya högerblocket i svensk politik är i stället ett slags konservatism genom uteslutning.

Genom att ställa sig utanför den postmoderna konsensus av socialistisk mitten-vänster och liberal mitten-höger som januariöverenskommelsen representerar har Moderata samlingspartiet och Kristdemokraterna i praktiken avsagt sig etiketten liberal. En viss begynnande avsmak gentemot de följder som den okontrollerade och kraftigt subventionerade massinvandringen av oidentifierade personer från Tredje världen har fått i Sverige har förmodligen fått dessa partier att tills vidare överge den breda konsensus om folkutbyte som de hittills med sådan entusiasm och élan deltagit i och nolens volens att råka hamna under rubrikerna konservatism och nationalism, skaföttes med Sverigedemokraterna, men under samma täcke. Situationen är för alla inblandade parter lika ovan som den är obekväm.

Eftersom alla de tre partier som omnämns ovan förväntas eller förmodas närma sig konservatismen via något slags nationalism kan det vara av intresse att utreda hur konservatismen ser på nationalismen. Historiskt har nationalismen framför allt identifierats med liberalismen, vilket kanske överraskar den naive moderne betraktaren av liberalismen med tanke på att dagens postmoderna liberalism så fundamentalt motsätter sig allt som ens luktar nation eller nationalism. Likväl är det ett oomkullrunkeligt historiskt faktum.

Med nationalismens första andetag utropade de franska revolutionärerna den franska republiken 1792. Nationen som folkets kollektiva enhet ställdes mot den dynastiska monarkins maktanspråk och godtycke. Under adertonhundratalet utvecklades så, delvis genom ytterligare revolutioner som den tyska 1848, nationalism och liberalism parallellt. År 1871 hade den liberala nationalismen lett till Italiens och Tysklands enande och uppståndelse som nationer. Den liberala nationalismen har två utgångspunkter: å ena sidan en transcendental uppfattning om raslig, språklig, religiös och territoriell enhet, nödvändig som kontrast till den rådande monarkin och till äldre gränsdragning, speciellt i Tyskland och Italien, å andra sidan ett pragmatisk behov att begränsa vidden av de liberala reformerna territoriellt för att alls realistiskt kunna genomföra dem, en intressegemenskap. Båda dessa utgångspunkter understödjer tillsammans uppfattningen, som lever än idag, att folkets stat, den demokratiska staten, oavsett dess inre omfattning från minimal nattväktarstat till  totalitär förmyndarstat, måste vara begränsad till en nation för att kunna fungera rättvist och effektivt.

Mycket tyder på att det är den här beskrivna liberala nationalismen – entusiastiskt omfamnad också av socialdemokratin; pragmatiskt anammad till och med av den internationalistiska socialismen i och med Stalins doktrin socialism i ett land – som Sverigedemokraterna representerar och även är det slags nationalism som Kristdemokraterna och Moderata samlingspartiet graviterar mot. Man vill ha tillbaka Efterkrigssverige, där saker och ting fungerade och socialreformerna kom som på ett pärlband från staten till en underdånigt tacksam och etniskt homogen befolkning. Sverigedemokraterna vill bli Tage Erlanders Socialdemokratiska arbetareparti, Moderata samlingspartiet vill åter bli den kloka men passiva oppositionen som ansvars- och maktlöst – men med bister min! – åser statens ständiga utbredning och Kristdemokraterna vill bli det goda samvetet som pysslar om och är snälla medan den riktiga regeringen styr, som lånar ut ett avgörande mandat till den ena eller andra kontroversiella reformen, den roll som på den gamla goda tiden spelades av de frisinnade inom det parti som då ännu hette Folkpartiet. Decemberöverenskommelsen 2014 bär syn för sägen.

Det avsevärda praktiska problemet med att förespråka liberal nationalism i Sverige år 2019 är att det postmoderna lägret, som kontrollerar Regeringen, Riksdagen, alla myndigheter, alla universitet och akademier och de direkt och indirekt statskontrollerade etablerade massmedierna, och dessutom de överordnade nivåerna Européiska Unionen och Förenta Nationerna, sedan Kalla krigets slut kring 1990 har bytt åsikt just från denna liberala nationalism tillbaka till den på gudomligt maktanspråk och världsligt godtycke baserade doktrin som var dess ursprungliga elitistiska motbild 1789, 1848 och 1870, tillbaka till den rena despotin: ”Det spelar ingen roll vilket folk jag styr över, bara det är jag som styr. Staten, det är jag.” I Frankrike är Solkungen tillbaka och kallar sig Jupiter.

Det postmoderna lägret är efter sin egen omsvängning beväpnat till tänderna med argument och retorik specifikt anpassade just för att bekämpa den liberala nationalismen, och det är väl övat i att använda dem. Den som åkallar Folkets rätt baserat på ras, språk eller religion eller ens gemensamt intresse eller naturliga gränser hamnar omedelbart i en korseld av glåpord: Rasist! Nazist! Förtryckare! Intolerans! Bakåtsträvare! Fascist! Brunråtta! Att åter bygga upp en effektiv retorik och argumentation för den liberala nationalismen kommer att bli mycket svårt, ty vi lever inte längre på adertonhundratalet. Vi kan inte så enkelt åkalla transcendentala principer och ideal annat än på det postmoderna, ironiska sättet. Både den politiska erfarenheten av folkmord och eugenetik och den vetenskapliga utvecklingen inom biologi och psykologi sätter dessutom käppar i hjulet. Därmed återstår alltså, genom uteslutningsmetoden, vägen till konservatismen.

Vilken är då konservatismens inställning i nationsfrågan? Den franske filologen Ernest Renan må inte allmänt betraktas som en konservativ förgrundsfigur. Han engagerade sig rent av politiskt som liberal. Men hans tal Vad är en nation? från 1882 speglar fläckfritt den konservativa inställningen i frågan. I detta tal ställer Renan till att börja med, metodologiskt korrekt så som konservatismen kräver, upp kriterierna för en definition på en nation: Nationer som USA, Schweiz, Storbritannien, Tyskland och Frankrike skall, trots sina skillnader, alla omfattas, medan imperier som Kina, provinser som Toskana och stammar som judarna skall uteslutas. Han fortsätter därefter med att punktera de transcendentala eller ideella definitionerna en efter en: ras, språk och religion är alla olämpliga och/eller oanvändbara för att definiera en nation. Han avslutar sedan med att presentera en proximativ förklaring till att nationer existerar och till vad som kännetecknar dem. Nationer är, i den mån de existar, historiska realiteter. Folk som har lidit och vunnit ära tillsammans som en enhet och som därmed har erhållit tillräcklig kohesion för att vilja fortsätta som en enhet bildar en nation, alldeles oavsett vad som var orsaken till vare sig enhetligheten, äran eller lidandet. En nation kan inte existera utan sin historia och sin historiska mytologi. Ett alltför närgånget studium av historien hotar nationen genom att upplösa dess myter och dess koherens.


anders_zorn_-_ernest_renan_28etching29_1892

Läs hela talet här i svensk översättning

 


Frågan är om de tre musketörerna Moderata samlingspartiet och Krist- och Sverigedemokraterna i sin nya bräsch verkligen är beredda att vända alla transcendentala överväganden och utopiska ideal ryggen. Konservatismen är en sträng herre, som är svår att riktigt förstå, speciellt för den som är van att tänka och resonera i ideella, utopiska och abstrakta termer. Alla försök att klä den i utopistiska kläder bär syn för sägen; begrepp som ”socialkonservativ”, ”värdekonservativ” och ”kulturkonservativ”, imponerar framför allt med sin gapande tomhet och innehållslöshet. Konservatismen tolererar inga prefix, inga adjektiv. Den definieras av det totala avfärdandet av alla ideella, utopiska och transcendent förmedlande grunder för politiska handlingar. Detta återspeglar den kristet humanistiska grund den står på: tro får var och en göra i kyrkan. Det betyder inte att alla konservativa är överens i alla frågor. Möjligheterna till åtskillnader i sakliga uppfattningar är knappast få eller begränsade. Snarare är det ju så att utopisterna ständigt kritiserar konservatismen för dess felande enighet, för dess avsaknad av enande transcendentala principer att ty sig till och fylkas omkring.

De politiska kommentatorer som efter januariöverenskommelsen utropar de svenska oppositionspartierna till ett nytt block måste nog tänka efter både en och två gånger innan de sätter etiketten konservativt på detta block. Det går inte an att bara rycka åt sig första bästa lediga beteckning och klistra den på behövande och namnlösa företeelser. Även om en anslutning till konservatismen skulle vara ett självklart framgångsrecept för vart och ett av dessa partier, är det i dagsläget mycket lite som tyder på att de internt har vare sig insikten eller förmågan att taga detta avgörande och oåterkalleliga steg.

Nostalgi, feghet, defaitism, handlingsförlamning och indolens är inte detsamma som konservatism. Au contraire!

Advertisements

One thought on “Konservativ nationalism i Sverige?

  1. Nationen är i första hand en överenskommelse om att leva tillsammans och sedan kämpa tillsammans med alla de praktiska frågor som måste lösas på vägen.

    Nationen är alltså byggd på pragmatism och inte ideologi.

    Målet är ganska enkelt. Ge varandra möjlighet att förverkliga sina livsmål, vare sig dessa är gemensamma eller individuella. Detta förutsätter att man förstår varandra ganska väl och att man kan tolka varandras språk, sagt eller outsagt.

    Om man försöker bygga ett samhälle utan denna gemensamma grund bäddar man för ursupatorerna.

    Mänskligheten har 100 000 års erfarenhet av samhällsbyggande och borde åtminstone ha lärt sig dessa enkla sammanhang.

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.