Vad är en nation?

Ernest Renan

11 mars 1882

Originalets titel: Qu’est-ce qu’une nation?

Översättning av Fredrik Östman

Med understöd från Ethan Rundells engelska översättning

ernest-renan

Jag avser att tillsammans med er analysera en idé som, fast den förefaller att vara tydlig, kan leda till  missförstånd av de farligaste slag. Det mänskliga samhället tar sig de mest skiftande former. De omfattar stora män­nisko­­­ag­­­­glomerationer som i Kina, Egypten och det forntida Babylonien; stammar som hebréerna och araberna; stadsstater av athensk och spartansk modell; ansamlingar av åtskilda länder som i de akemenidiska, romerska och karolingiska imperierna; samhällen som israeliternas och parsernas, som saknar land och upprätthålls av religiösa förbindelser; nationer som Frankrike, England och de flesta andra moderna, autonoma statsbildningar; konfederationer efter Schweiz’ och Amerikas förebild; de storfamiljer som ras, eller snarare språk, har etablerat mellan tyskarnas olika grenar och slavernas olika grenar. Sådana är de typer av grupperingar som existerar, eller snarare existerade, och vars sammanblandning orsakar de allvarligaste besvär. Vid tiden för revolutionen i Frankrike trodde många att institutioner typiska för små och oberoende städer som Sparta och Rom skulle kunna tillämpas på våra stora nationer på trettio eller fyrtio miljoner själar. I våra dagar begås ett ännu större fel: man sammanblandar idén om ras med den om nationen och tilldelar etnografiska, eller snarare språkliga, grupper en suveränitet som är analog med den som faktiskt existerande folk åtnjuter. Låt oss försöka att uppnå en viss precision när det gäller dessa svåra frågor, frågor för vilka gäller att minsta förvirring angående ett ords betydelse i de första stegen i vårt resonemang kan leda till de katastrofalaste fel i dess avslutning. Det vi företager oss är en delikat operation, faktiskt nästan en vivisektion: vi skall behandla de levande så som man vanligtvis behandlar de döda. Vi skall emellertid behålla kylan medelst en opartiskhet av det absolutaste slag.

I

Sektion IISektion III

Sedan slutet av det romerska riket eller, ännu bättre, sedan det karolingiska imperiets upplösning, har Västeuropa förefallit att vara uppdelat i nationer av vilka vissa, i vissa tider, har försökt att utöva hegemoni över de andra utan någonsin på ett varaktigt sätt ha lyckats. Det Karl V, Ludvig XIV och Napoleon I misslyckades med är det inte troligt att någon annan kommer att klara av i framtiden. Inrättandet av ett nytt romerskt eller karolingiskt imperium har blivit en omöjlighet. Uppdelningen av Europa är så djupgående att varje försök till universell dominans snabbt provocerar fram en koalition som återbördar den ambitiösa nationen till dess naturliga gränser. En slags jämvikt är sedan länge etablerad. Frankrike, England, Tyskland och Ryssland skall – och detta trots allt som de kommer att uppleva under tiden – i hundratals år vara historiska individer, de väsentliga delarna av ett brädspel vars rutor oavbrutet varierar  i vikt och storhet utan att någonsin helt förloras i varandra.

Nationen är, förstådd på detta sätt, något helt nytt i historien. Antiken kände den inte: Egypten, Kina och det forntida Kaldéen var i ingen mening nationer. De var hjordar ledda av en solens son, eller himlens. Det fanns inga egyptiska medborgare och det fanns inga kinesiska medborgare. Den klassiska antiken hade sina republiker och sina kommunala kungariken, sina konfederationer av lokala republiker, sina imperier; men den kände knappast till nationen i den mening vi känner till den. Aten, Sparta, Sidon och Tyr var små centra av beundransvärd patriotism, men de var städer med relativt begränsat territorium. Före deras upptagande i det romerska riket var Gallien, Spanien och Italien grupper av stammar, ofta förenade med varandra, men utan centrala institutioner, utan dynastier. Det assyriska imperiet, det persiska imperiet och Alexanders imperium var heller inte fädernesländer. Det fanns aldrig några assyriska patrioter; det persiska imperiet var ett stort feodalvälde. Inte en enda nation finner sitt ursprung i Alexanderas kolossala äventyr, som annars efterlämnat så många spår i civilisationens allmänna historia.

Det romerska riket kom mycket närmare till att vara ett fädernesland. I och med att krigen successivt upphörde kom den romerska dominansen, som först hade varit så svår att bära, snart att bli älskad. Det romerska riket var en stor förening synonym med ordning, fred och civilisation. Under imperiets sista dagar fanns det hos högtstående själar, hos upplysta biskopar och hos belästa ett genuint sentiment för den ”romerska freden” som man höll upp gentemot det kaos som hotade från barbariska länder. Men ett imperium tolv gånger så stort som dagens Frankrike utgör inte en stat i den moderna betydelsen av detta ord. Schismen mellan öst och väst var oundviklig. Försöken att grunda ett galliskt imperium under tvåhundratalet misslyckades. Det var de germanska invasionerna som till slut införde den princip i världen, som senare skulle komma att ligga till grund för nationaliteternas existens.

Vad gjorde alltså de germanska folken mellan fyrahundratalets stora invasioner och de sista normandiska erövringarna under niohundratalet? De hade liten påverkan på de raser de stötte på, men installerade en dynasti och en militär aristokrati på många mer eller mindre viktiga delar av det antika västra riket och satte sina namn på dessa platser. Det är här som Frankrike, Bourgogne, Lombardiet och senare Normandie finner sitt ursprung. Den snabba dominans som uppnåddes av det frankiska riket återställde kort Västerlandets enhet, men detta imperium splittrades oåterkalleligen runt mitten av åttahundratalet. Fördraget i Verdun stakade ut gränser som i princip var oföränderliga. Från det ögonblicket var Frankrike, Tyskland, England, Italien och Spanien på väg, via många omvägar och genom tusen äventyr, mot den fullständiga nationella existens som vi idag ser blomstra.

Vad kännetecknar dessa olika stater? Det är sammansmältningen av de populationer som utgörs av. I de länder som vi just har räknat upp finns inget som är analogt med vad vi hittar i Turkiet, där turkar, slaver, greker, armenier, araber, syrer, kurder är lika igenkännliga idag som de var på erövringsdagen. Två viktiga omständigheter har bidragit till detta resultat. För det första att de germanska folken antog kristendomen så snart de hade varit i längre kontakt med de grekiska och latinska folken. När erövraren och den besegrade har samma religion, eller snarare, när erövraren antar den överlevande religionen, är det turkiska systemet att göra absolut åtskillnad på grundval av religion inte längre möjligt. Den andra omständigheten är att erövrarna glömde sitt eget språk. Redan Klodvigs, Alariks, Gundobads, Alboins och Rollos barnbarn talade romerska. Detta faktum följde av ett annat viktigt särdrag: Det berodde på att frankerna, burgunderna, goterna, longobarderna och normanderna hade väldigt få kvinnor av sin egen ras med sig. I många generationer gifte sig visserligen hövdingarna endast med germanska kvinnor; men deras konkubiner var latinska, barnens sjuksköterskor var latinska; hela stammen gifte sig med latinska kvinnor. Det var detta som gjorde att lingua francica och lingua gothica hade bara en mycket kort historia kvar efter frankernas och goternas etablering i romerska länder. Så var det inte i England, för den anglosaxiska invasionen hade utan tvekan kvinnor med sig. Den brittiska befolkningen flydde, och dessutom var latin inte längre, eller hade aldrig varit, dominerande i Britannien. Kanske talades allmänt galliska i Gallien under fyrahundratalet; men Klodvig och hans folk bytte ju inte sitt germanska språk mot galliska.

Det hade det viktiga resultatet att den form som de germanska erövrarna under århundradenas lopp gav landet trots deras egna extremt våldsamma seder blev en nationens form. Frankrike blev på ett mycket legitimt sätt namnet på ett land till vilket endast en helt omärkbar minoritet av franker hade tillförts. I de första chansons de geste från niohundratalet, en så perfekt en spegel av sin tid, är alla franska invånare franska. En tanke på rasskillnad inom Frankrikes befolkning finns, vilket framgår av Gregorius of Tours’ skrifter, inte i någon enda mån bland franska författare och poeter efter Hugo Capet. Skillnaden mellan adelsmannen och uslingen är så accentuerad som det bara går, men skillnaden mellan den ena och den andra är inte alls en etnisk skillnad. Det är en skillnad i mod och i vanor och i utbildning överförda genom arv. Ingen kommer på tanken att allt detta måtte ha haft en erövring som ursprung. Det falska system enligt vilket adelskap beror på ett privilegium beviljat av kungen i gengäld för tjänster till nationen (så att adeln faktiskt är ”förädlad”) är en dogm som uppträdde först under tolvhundatalet. Samma sak hände med alla normandiska erövringar. Efter en eller två generationer skilde sig de normandiska erövrarna inte längre från resten av befolkningen. Trots detta var deras inflytande fundamentalt. De hade gett det erövrade landet en adel, militära vanor och en patriotism som det tidigare inte hade haft.

Glömskan, och jag skulle till och med säga den historiska missuppfattningen, är en viktig faktor vid skapandet av en nation, och av den anledningen är historieämnets framsteg ofta ett hot mot nationaliteten. Historiska studier sätter ljuset på de våldshandlingar som har inträffat vid bildandet av en politisk formation, även på dem som har haft fördelaktiga följder. Enandet är alltid brutalt. Återföreningen av norra och södra Frankrike var resultatet av en kampanj av terror och utrotning som fortsatte i nästan ett sekel. Kungen av Frankrike var, törs jag säga det, en ideal sekulär kristallisator som  producerade den perfektaste nationella enhet som någonsin existerat. Men efter att ha blivit synad allt för nära förlorade han sin prestige. Nationen som han hade format förbannade honom, och idag vet bara kultiverade sinnen vad han var värd och vad han skapade.

Det är genom att ställas gentemot varandra som de stora lagarna i västeuropeisk historia kan observeras. Många länder har misslyckats i det stora företag som – delvis genom tyranni, delvis genom rättvisa – så beundransvärt har genomförts av Frankrikes kungar. Under Stefanskronan har magyerna och slaverna förblivit så synliga idag som de var för åtta hundra år sedan. I stället för att smälta ned de olika delarna av sina domäner höll Habsburgs hus dem intakta och ofta motsatta varandra. I Böhmen är de tjeckiska och tyska elementen lagda på varandra som olja och vatten i ett glas. Den turkiska politiken att skilja nationalitet från religion har haft mycket allvarliga konsekvenser: den har orsakat Österlandets förstörelse. Ta en stad som Salonica eller Smyrna. Man hittar där sex eller sju skilda samhällen med sina egna minnen och nästan ingenting gemensamt. Kärnan i en nation är dock att alla dess enskilda medlemmar har en hel del gemensamt och också att de har glömt många saker. Ingen fransk medborgare vet om han är burgund, alan, taifal eller visigot. Varje fransk medborgare har glömt Bartolomeinatten och massakrerna i Sydfrankrike under tolvhundratalet. Det finns bara tio familjer i Frankrike som kan bevisa frankiskt ursprung och även ett sådant bevis är väsentligen defekt då tusentals okända förbindelser måste försvaga varje sådant genealogiskt system.

Den moderna nationen är därför ett historiskt resultat med en serie fakta som sammanfaller i en riktning. Ibland förverkligades enigheten av en dynasti, som fallet är i Frankrike; ibland gjordes det genom provinsens direkta vilja, vilket är fallet i Holland, Schweiz och Belgien; ibland när en gemensamhetens ande till sist övervann feodalismens nycker som i Italien och Tyskland. Dessa formationer har alltid drivits av en stark raison d’être. Principerna blottläggs i sådana fall av de mest oväntade överraskningar. Vi har i vår livstid sett Italien förenas genom sina nederlag och Turkiet förstöras genom sina segrar. Varje nederlag avancerade Italiens intressen; vid varje seger tappade Turkiet. För Italien är en nation och Turkiet är det, utanför Mindre Asien, inte. Frankrike har genom den franska revolutionen äran av att ha förklarat att en nation existerar i och för sig själv. Vi får inte invända emot att andra vill efterlikna oss. Den nationella principen är vår. Men vad är en nation? Varför är Holland en nation, medan Hannover eller Storhertigdömet Parma inte är det? Hur kan Frankrike fortsätta att vara en nation när principen som skapade det har försvunnit? Varför är Schweiz, som har tre språk, två religioner, tre eller fyra raser, en nation, när Toscana, till exempel, som är så homogent, inte är en? Varför är Österrike en stat men inte en nation? Hur skiljer sig nationalitetsprincipen från rassprincipen? Det här är de frågor som ett kritiskt sinne, för att undvika att råka i motsägelser, måste betänka. Världens affärer styrs knappast av denna typ av resonemang. Men likväl kan män som anstränger sig bringa ordning i dessa frågor och reda ut det förvirrade virrvarr som ytliga sinnen har skapat.

II

Sektion ISektion III

Skall man tro somliga politiska teoretiker är en nation framförallt en dynasti som representerar en gammal erövring, en erövring som först accepterats och sedan glömts bort av folkets massa. Enligt de teoretiker som jag talar om upphör en gruppering av provinser, som en dynasti har skapat genom krig, giftermål och fördrag, i och med att dynastin avslutas. Det är visst och sant att en god del av våra moderna nationer har skapats ur en familjs vedermödor, en familj med feodalt ursprung som har förbundit sig med jorden och i viss mån bildat statens kärna. Det fanns ingenting naturligt eller nödvändigt i Frankrikes gränser år 1789. Den stora zon som huset Capet lade till Verdunfördragets raka kant var helt och hållet denna familjs personliga förvärv. När dessa annekteringar gjordes hade ingen någon tanke på naturliga gränser, nationernas rätt eller provinsernas vilja. Unionen mellan England, Irland och Skottland var också ett dynastiskt faktum. Italien har fått vänta så länge på att bli en nation på grund av att inte en enda av de många regeringsfamiljerna före vårt århundrade har kunnat fungera som ett förenande centrum. Märkligt nog är det den obskyra och knappast italienska ön Sardinien som har bidragit med den kungliga titeln. Holland, en nation som har skapat sig själv genom heroisk beslutsamhet, har likväl ingått ett intimt äktenskap med huset Oranien och löper stor risk den dag då denna union bryts.

Men är en sådan lag absolut? Utan tvekan: nej. Schweiz och USA, båda bildade som konglomerat genom successiva tillägg, har ingen dynastisk grund. Jag skall inte diskutera denna fråga när det gäller Frankrike. Det skulle kräva vetskap om framtiden. Låt oss bara säga att det stora franska kungadömet hade varit så pass nationellt att nationen dagen efter dess fall kunde fortsätta som förut. Men då hade sjuttonhundratalet förändrat allt. Efter århundraden av förnedring hade människan återvänt till den gamla andan, till respekten för sig själv, till tanken på hennes rättigheter. Orden fädernesland och medborgare hade återfått sin mening. På detta sätt lyckades den svåraste operation som någonsin utförs i historien, jämförbar med vad som inom fysiologien skulle vara att återställa livet och identiteten i en kropp efter att ha tagit bort dess hjärna och dess hjärta.

Det måste därför erkännas att en nation kan existera utan en dynastisk princip, och även att de nationer som har bildats av dynastier kan skilja sig från denna dynasti utan att upphöra att existera. Den gamla principen, som endast tar hänsyn till furstarnas rätt, kan inte längre hävdas. Förutom dynastisk rätt finns nationell rätt. På vilka kriterier skall denna nationella rätt baseras? På vilka tecken skall vi känna igen den? Från vilket konkreta faktum skall vi härleda den?

1. Från rasen, säger många med tillförsikt

De konstgjorda uppdelningar som härrör från feodalism, furstars äktenskap och diplomaters kongresser är föråldrade. Det som är fast och oförändrat är befolkningens ras. På denna kan rätt och legitimitet grundas. Enligt den teori jag här skisserar har till exempel den germanska familjen rätt att ta återansluta sina spridda medlemmar även om dessa medlemmar inte ber om att få gå med. Tysklands rätt till en provins är starkare än invånarnas rätt till sig själva. Man skapar sålunda en slags primordial rätt analog med den som åberopas av konungar av Guds nåde; nationella principer ersätts med etnografins. Detta är ett mycket stort misstag som om det blev dominerande skulle förgöra den europeiska civilisationen. I samma grad som nationernas princip är rättvis och legitim, så är rasernas primat trångt och fyllt av fara för verkliga framsteg.

Om de forntida stammarna och städerna vet vi att rasen där hade förstrangig betydelse. Stammen och den antika staden var bara förlängningar av familjen. I Sparta och Aten var alla medborgare mer eller mindre besläktade. Detsamma gällde Bene Israel och gäller fortfarande de arabiska stammarna. Låt oss nu från Aten, Sparta och den israeliska stammen vända oss till det romerska riket. Där är situationen en helt annan. Denna stora agglomeration av städer från helt olika provinser, först skapad med våld och sedan upprätthållen av gemensamt intresse, utdelar ett hårt slag till föreställnigen om rasens betydelse. Kristendomen var med sin universella och absoluta karaktär i detta avseende ännu effektivare. Den allierade sig nära med det romerska riket, och tack vare dessa två oförlikneliga krafters förenande verkan var en etnografisk grund i århundraden otänkbar för mänskliga regeringar.

Barbarernas invasion var, oavsett hur det på ytan ser ut, ännu ett steg i denna riktning. Gränsdragningen mellan barbariska kungars riken är inte etnografisk; den bestäms av invasionshärens kraft och nycker. Raserna hos de folk de underkuvade var för dem så likgiltig man kan tänka sig. Karl den store skapade på sitt eget sätt vad Rom hade gjort förut: ett enda imperium av de skildaste raser; Verdunfördragets författare hade när de självsäkert drog sina gränser från norr till söder inte den minsta aning om vilka raser som hamnade till höger och vilka till vänster. Gränsrörelserna i slutet av medeltiden skedde också de utan någon etnografisk tendens. Om huset Capet lyckades att mer eller mindre samla de tidigare galliska territorierna under namnet Frankrike, skedde det inte till följd av någon önskan hos dessa länder att hålla samman. Dauphiné, Bresse, Provence, Franche-Comté mindes inte längre något gemensamt ursprung. Den galliska identiteten hade försvunnit på hundratalet efter Kristus, och endast genom en akademisk betraktelse kan vi i dag retroaktivt särskilja en gallisk etnicitet.

Etnografiska överväganden har därför ingenting med de moderna nationernas konstitution att göra. Frankrike är keltiskt, iberiskt, germanskt. Tyskland är germanskt, keltiskt och slaviskt. Italien är det land där etnografien får skämmas mest. Galler, etrusker, pelasger, greker, för att inte tala om många andra element, möts i en oupplöslig blandning. De brittiska öarna erbjuder, som helhet, en blandning av keltiskt och tyskt blod vars proportioner är omöjliga att definiera.

Sanningen är att det inte finns någon ren ras och att den politik som baseras på etnografiska analyser bygger på en chimär. De ädlaste länderna, England, Frankrike, Italien, är de där blodet blandas mest. Utgör Tyskland ett undantag i detta avseende? Är det ett rent germanskt land? Vilken illusion! Den södra delen var gallisk. Delen öster om Elba är slavisk. Och de delar som påstås vara riktigt rena, är de det? Vi har att göra med ett problem som bjuder de bästa möjligheterna att tydliggöra begreppen för att förhindra missförstånd.

Diskussioner om ras är ändlösa, eftersom ordet ras förstås på två helt olika sätt av filologiska historiker och fysiologiska antropologer. För antropologerna har ordet samma betydelse som inom zoologien. Det betecknar en sann härkomst, ett släktskap. Studien av språk och historia leder emellertid inte till samma indelningar som fysiologien. Ord som brakycefal och dolikocefal har ingen plats inom historien eller filologien. I den mänskliga grupp som skapade de ariska språken och institutionerna fanns såväl brakycefaler som dolikocefaler. Detsamma gäller för den primitiva grupp som skapade de så kallade semitiska språken och institutionerna. Med andra ord är människans zoologiska ursprung mycket äldre än kulturen, civilisationen och språket. De primitiva ariska, de primitiva semitiska och de primitiva turanska grupperna hade ingen fysiologisk integritet. Dessa grupperingar är historiska omständigheter som inträffade vid en viss tidpunkt, för cirka femton eller tjugo tusen år sedan, medan mänsklighetens zoologiska ursprung är förlorat i ogenomträngligt mörker. Det som filologiskt och historiskt betecknas den germanska rasen är förvisso en familj inom mänskligheten. Men är den en familj i antropologisk bemärkelse? Nej, absolut inte. En germansk identitet uppstod i historien först några århundraden före Kristus. Men uppenbarligen föddes inte tyskarna ur marken vid detta tillfälle. Innan dess hade de, varvade med slaverna i Skytiens stora formlösa massa, ingen separerat identitet. Engelsmannen är förvisso en typ som är distinkt från hela mänskligheten. Men denna typ som felaktigt kallas den anglosaxiska rasen är varken britten från Caesars tid, anglosaxaren från Hengests tid, dansken från Knuts tid eller normanden från Vilhelm Erövrarens tid; den är resultatet av allt detta. Fransmannen är varken galler eller franker eller burgunder. Han är det som kom ut ur kitteln, där olika element hade jäst tillsammans under ledning av den franske kungen. En invånare i Jersey eller Guernsey skiljer sig inte alls i sitt ursprung från den normandiska befolkningen på grannkusten. Under tusentalet hade inte det skarpaste öga kunnat fånga den minsta skillnad mellan sundets båda sidor. På grund av vissa obetydliga omständigheter tog Filip August inte dessa öar tillsammans med resten av Normandie. Efter att varit separerade från varandra i sjuhundra år har de två populationerna blivit inte bara främlingar till varandra utan också helt olika varandra. Ras, som vi förstår det, vi historiker, är något som görs och som ogörs. Rasstudier är väsentliga för den som forskar i mänsklighetens historia. De har ingen tillämpning i politiken. Det instinktiva medvetande som har skapat Europas karta har inte tagit hänsyn till ras, och de främsta nationerna i Europa är nationer med i huvudsak blandat blod.

Rasens faktum, ursprungligen av högsta vikt, har ständigt förlorat i betydelse. Människans historia skiljer sig avsevärt från zoologien. Rasen är inte allt, som hos gnagare och kattdjur, och ingen har rätt att gå runt i världen och undersöka folks skallar och sedan gripa dem om halsen och säga: “Du är av vårt blod, du tillhör oss!” Utöver antropologiska drag har vi förnuftet, rättvisan, sanningen, skönheten: saker som är lika för alla. Denna etnografiska politik är allt annat än säker: vi använder den mot andra idag, men imorgon kan den användas mot oss. Är det säkert att tyskarna, som har hissat etnografins fana så högt, inte kommer att behöva åse hur slaverna analyserar namnen på byarna i Sachsen och Lausitz för att leta efter spår av veleter eller obotriter och begär en redogörelse för de massakrer och expropriationer som tysk-romerska kejsare har utsatt deras förfäder för? För alla är det bra att veta hur man glömmer.

Jag tycker verkligen om etnografien. Det är en sällsynt intressant vetenskap. Men eftersom jag vill leva i frihet önskar jag att den inte gives någon politisk tillämpning. Inom etnografien, liksom inom alla vetenskaper, ändrar sig hela tiden systematiseringen; detta är själva förutsättningen för framsteg. Staternas gränser skulle då följa fluktuationerna i vetenskapen. Patriotismen skulle bero på någon mer eller mindre paradoxal avhandling. En patriot skulle få höra: “Du hade fel. Du har utgjutit ditt blod för en viss sak för att du trodde att du var kelt, men nej, du är tysk.” Sedan, tio år senare, kommer vi att berätta för honom att han är slav. Låt oss, för att inte snedvrida vetenskapen, avstå från att avge en åsikt i dessa frågot, där så många intressen är inblandade. Var säker på att etnografien, om man skulle be den om ett bidrag till diplomatien, inte skulle tillföra någonting. Den har bättre saker för sig. Låt oss fråga den endast om sanningen.

2. Det vi just har sagt om rasen måste också sägas om språket

Språket inbjuder oss att förenas; det tvingar oss inte att göra det. Förenta staterna och England liksom Latinamerika och Spanien talar samma språk men utgör inte en enad nation. Däremot omfattar Schweiz, som är välformat för att det har skapas genom delarnas samtycke, tre eller fyra språk. Människan har något som är överlägset språket: det är viljan. Schweizarnas önskan att förenas trots sin språkliga variation är ett mycket viktigare faktum än en likhet som ofta uppnås genom förnedring.

Ett hedersamt faktum om Frankrike är att det aldrig har försökt att uppnå språklig enhet genom tvång. Kan vi inte ha samma känslor och tankar, älska samma saker, på olika språk? Tidigare talade vi om nackdelarna med att göra den internationella politiken beroende av etnografien. Nackdelarna skulle inte vara mindre om man gjorde den beroende av jämförande filologi. Låt oss ge dessa intressanta vetenskaper fullständig frihet och inte blanda dem med saker som skulle störa deras lugn. Den politiska betydelse man fäster vid språk kommer sig av att de betraktas som indikationer på ras. Ingenting kunde vara längre från sanningen. Preussen, där endast tyska talas idag, talade slaviska för några århundraden sedan; Wales talar engelska; Gallien och Spanien talar Alba Longas uråldriga idiom; Egypten talar arabiska; det finns otaliga exempel. Inte ens i sin början tyder likhet i språk på likhet i ras. Ta till exempel de proto-ariska eller proto-semitiska stammarna. Där fanns slavar som talade samma språk som sina herrar; men de var i allmänhet av en annan ras än sina ägare. Låt oss säga det igen: Uppdelningen i indo-europeiska, semitiska och andra språk, skapade genom jämförande filologi och beundransvärd klokskap, överensstämmer inte med antropologiens uppdelning. Språk är historiska formationer som säger lite om blodet hos dem som talar dem och som i vilket fall som helst inte kan fjättra människans frihet i valet av den familj i vilken hon skall förena sig i livet och i döden.

Detta exklusiva intresse för språk som ett kriterium av nationalitet har, liksom överdriven uppmärksamhet på ras, sina faror och olägenheter. När man överdriver det, begränsar man sig till en bestämd kultur som anses vara nationell, man stänger sig inne. Man lämnar den friska luft man andas i den mänskliga öppenheten för att låsa in sig i sina landsmäns små frimurerier. Ingenting kan vara värre för sinnet eller mer beklagligt för civilisationen. Låt oss inte överge denna grundläggande princip, att människan var ett rationellt och moraliskt väsen innan han tillskrevs det ena eller det andra språket, innan han blev medlem i den ena eller den andra rasen eller deltagare i den ena eller den andra kulturen. Före fransk kultur, tysk kultur, italiensk kultur finns det mänsklig kultur. Se på renässansens stora män! De var varken franska, italienska eller tyska. De hade genom sitt studium av antiken återupptäckt hemligheten bakom den mänskliga andens sanna bildning, och de hängav sig åt den med kropp och själ. Och det gjorde de rätt i!

3. Inte heller religionen erbjuder tillräcklig grund för inrättandet av en modern nationalitet

Ursprungligen handlade religionen om den sociala gruppens existens. Den sociala gruppen var en förlängning av familjen. Religion och riter var familjeritualer. Athenas religion var dyrkan av Aten självt, dess mytiska grundare, dess lagar, dess tullar. Det var inte en dogmatisk teologi. Denna religion var, i begreppets fulla bemärkelse, en statsreligion. Man var inte atenare om man nekade att utöva den. Den var i grunden en kult av Akropolis personifierat. Det man svor på Aglauros altare var en ed att dö för sitt land. Denna religion motsvarade våra tiders lottdragning eller flaggkult. Att vägra att delta i en sådan kult var detsamma som i vårt moderna samhälle att vägra militärtjänst: det skulle betyda att man inte var atenare. Å andra sidan är det uppenbart att en sådan kult inte hade någon mening för någon som inte var från Aten, och ingen försökte tvinga utlänningar att acceptera den. Atenska slavar utövade den inte. Detsamma var sant i vissa små republiker under medeltiden. Man var ingen god venetian om man inte svor vid S:t Markus. Man var ingen god amalfier om man inte satte S:t Andreas över alla andra helgon i paradiset. I dessa små samhällen var det som senare kallades förföljelse och tyranni legitimt och det var lika ovidkommande som vår sed idag att fira fars dag eller att avge nyårslöften till honom på årets första dag.

Det som var sant i Sparta och i Aten var inte längre sant i de konungariken som hade uppstått efter Alexanders erövringar och särskilt inte i det romerska riket. Antiochos Epifanes våldsamma försök att introducera kulten av den olympiske Jupiter, den officiella religionen i Rom, i Öst var ett misstag, ett brott och en sann absurditet. I våra dagar är situationen helt klar. Det finns inte längre massor av människor som tror på ett enhetligt sätt. Var och en tror och praktiserar som han vill, som han kan. Det finns inte längre någon statsreligion. Man kan vara fransman, engelsman eller tysk och samtidigt katolik, protestant, jude eller inte utöva någon religion alls. Religionen har blivit privatsak, en sak för vars och ens samvete. Uppdelningen av nationerna mellan katoliker och protestanter finns inte längre. Religionen, som för femtiofem år sedan var ett så viktigt element i bildandet av Belgien, behåller all sin betydelse i vars och ens inre. Men den har nästan ingenting att göra med de fenomen som sätter gränser mellan olika folk.

4. Det gemensamma intresset är säkerligen en stark länk mellan människor

Men är gemensamt intresse tillräckligt för att skapa en nation? Jag tror inte det. Gemensamma intressen leder till handelsavtal, men i nationaliteten finns en känsla. En nation har både kropp och själ. En tullunion är därför aldrig ett fädernesland.

5. Geografi och vad som kallas naturliga gränser spelar förvisso en stor roll i nationernas uppdelning

Geografi är en av de viktigaste faktorerna i historien. Floderna har lett raserna; bergen har stoppat dem. De förra favoriserade, de senare begränsade de historiska rörelserna. Kan vi dock säga, som vissa parter tror, att en nations gränser är skrivna på kartan och att denna nation har rätt att fastlägga vad som är nödvändigt för att runda vissa konturer, för att nå ett visst berg eller flod vilken man a priori anser utgöra en lämplig gräns? Jag känner inte till någon godtyckligare eller mer katastrofal doktrin. Med den kan allt slags våld rättfärdigas. Och framför allt: är det bergen eller floderna som bildar dessa så kallade naturliga gränser? Det är obestridligt att bergen skiljer åt, medan floder tenderar att förbinda. Och alla bergskedjor löper inte mellan stater. Vilka separerar och vilka separerar inte? Från Biarritz till Torneå har ingen flod en mer avgränsande karaktär än någon annan. Om historien hade velat det, skulle Loire, Seine, Meuse, Elba eller Oder, lika väl som Rhen, ha utgjort denna typ av naturliga gräns och kunnat motivera otaliga överträdelser av den grundrätt som är människors vilja. Man talar om strategiska skäl. Ingenting är absolut. Det är uppenbart att många medgivanden måste göras åt nödvändigheten. Men dessa medgivanden får inte gå för långt. Annars skulle hela världen hävda militär nödvändighet och vi skulle få krig utan ände. Nej, lika litet som rasen skapar marken nationen. Marken ger substratet, en plats för kamp och arbete; människan ger själen. Människan är allt när denna heliga sak som kallas ett folk skall bildas. Inget materiellt räcker till. En nation är en andlig princip som härrör från historiens djupa komplikationer, en andlig familj, inte en grupp som härleds ur markens konfiguration.

Vi har sett vad som inte räcker till för att skapa en sådan andlig princip: ras, språk, intresse, religiös affinitet, geografi, militära nödvändigheter. Vad finns mer att säga? Med tanke på vad som redan har sagts behöver jag inte tära på ert tålamod mycket längre.

III

Sektion ISektion II

Anders Zorn: Ernest Renan, etsning, 1892

En nation är en själ, en andlig princip. Två saker, som egentligen är en och densamma, utgör denna själ, denna andliga princip. En tillhör det förflutna, den andra nuet. En är det gemensamma innehavet av ett rikt arv av minnen, den andra är det aktuella samtycket, viljan att leva tillsammans, villigheten att fortsätta att uppskatta det arv som man har fått. Mina herrar, människan improviserar inte. Nationen, liksom individen, är kulmen av en lång historia av ansträngning, offer och hängivenhet. Kulten av förfäderna är den legitimaste av alla; våra förfäder har gjort oss till det vi är. Ett heroiskt förflutet, stora män, ära (jag menar äkta ära), det är det sociala kapital som den nationella idén vilar på. Dessa är de grundläggande förutsättningarna för att vara ett folk: att ha gemensam ära i det förflutna och viljan att föra den vidare i nuet; att ha gjort stora saker tillsammans och önska göra det igen. Vi älskar i proportion till de uppoffringar vi har gjort, till det onda vi har genomlidit. Vi älskar huset vi har byggt och som vi för vidare. Den spartanska sången ”vi är vad du var, vi blir vad du är” är i sin enkelhet varje lands förkortade nationalsång.

Ur förgångenheten ett ärorikt arv, liksom sorger, för framtiden ett gemensamt program att genomföra; att ha lidit, glatts och hoppats tillsammans är värt mer än gemensamma tullar eller gränser som överensstämmer med strategiska idéer. Detta är oberoende av rasliga och språkliga överväganden. ”Lidit tillsammans”, sade jag, för delat lidande förenar mer än delad glädje. I själva verket är episoderna av sorg värda mer för det nationella minnet än triumferna, eftersom de ålägger oss arbetsuppgifter, eftersom de kräver en gemensam insats.

Nationen är därför en stor solidaritet uppbyggd ur förnimmelsen av de offer som vi har gjort och av dem som vi ännu är redo för. Den förutsätter ett förflutet, men sammanfattas i nuet av ett konkret faktum: samtycket, en tydligt uttryckt önskan att fortsätta att leva tillsammans. Förekomsten av en nation (förlåt mig den här metaforen) är en daglig folkomröstning, precis som förekomsten av individen är en evig bekräftelse av livet. Ja, jag vet att denna nationens grund är mindre metafysisk än den gudomliga rätten, mindre brutal än den så kallade historiska rätten. I det system av idéer som jag presenterar eder har en nation inte mer rätt än en kung att säga till en provins: ”Du tillhör mig, jag tar dig.” En provins är för oss dess folk. Om någon har rätt att samråda i denna fråga är det folket. En nation har aldrig ett äkta intresse att i sig infoga eller att taga emot en provins mot dess vilja. Nationens solidaritetslöfte är i slutändan det enda legitima kriteriet, det vi ständigt måste återvända till.

Vi har nu schasat bort metafysiska och teologiska abstraktioner ur politiken. Vad är kvar efter detta? Människan är kvar, hennes önskningar, hennes behov. Nationernas nedgång, som ni har berättat om, och i det långa loppet deras kollaps är resultatet av ett system som har placerat dessa gamla organismer inför ofta dåligt upplysta viljors nåd. Det är uppenbart att ingen princip bör drivas för långt i en sådan situation. Denna ordning är sann endast som helhet och på ett allmängiltigt plan. Människan förändras. Men vad här på jorden förändras inte? Nationer är inte eviga. De har en början och de kommer att få ett slut. En européisk konfederation kommer förmodligen att ersätta dem. Men även om så blir fallet, så är detta inte den lag som vårt århundrade lyder. För närvarande är förekomsten av nationer något bra och till och med nödvändigt. Den garanterar en frihet som skulle gå förlorad om världen bara hade en lag och en herre.

Genom sina skiftande förmågor, som ofta kompletterar varandra, tjänar nationerna civilisationens gemensamma verk. Var och en bidrager med sin ton i denna stora mänskliga konsert, denna den högsta idealiska verklighet vi kan uppnå. Isolerade har de sina svagheter. Jag tänker ofta att det som ses som karaktärsfel hos individen hos nationer där högfärden närs ses som dygder. Den som vore så avundsjuk, rädd och egoistisk, den som alltid grep efter sitt svärd vid minsta provokation, han skulle vara en outhärdlig person. Men alla dessa detaljernas dissonanser försvinner när de tas ihop. Stackars mänsklighet, som du har lidit! Dig väntar dig ännu många prövningar! Må visdomens anda vägleda dig för att skydda dig från de otaliga faror som kantar din väg!

Jag sammanfattar, mina herrar! Människan är inte slav under vare sig sin ras, sitt språk, sin religion, flodernas lopp eller bergskedjornas riktning. En stor agglomeration av människor, friska i huvudet och varma i hjärtat, skapar ett moraliskt medvetande som kallas nation. Så länge detta moraliska medvetande visar sin styrka genom de uppoffringar som krävs för individens underordnande till det gemensamma goda, är det legitimt och har rätt att existera. Om tvivel uppstår om dess gränser, tag kontakt med den omtvistade befolkningen. Den har rätt att uttrycka sina åsikter i frågan. Detta kommer att få de transcendentala politikerna att le, dessa ofelbara som spenderar hela sina liv med att misstaga sig och som har så mycket medkänsla med vår vardagliga värld uppifrån toppen av sina högre principer. ”Rådfråga folket, pah! Vilken naivitet! Det här är fräcka franska idéer som låtsas ersätta diplomati och krig med barnslig enkelhet.” Låt oss avvakta, mina herrar! Låt de transcendentalas regim förgå. Låt oss uthärda de starkas förakt. Kanske kommer de senare, efter många fruktlösa experiment, att återkomma till våra blygsamma empiriska lösningar. Det bästa sättet att få rätt i framtiden är ibland att finna sig i att man är omodern i nuet.

Advertisements

2 thoughts on “Vad är en nation?

  1. Mycket informativ och trevlig läsning. Jag kan inte hålla med om annat än att en narion är en framförhandlad gemenskap. överenskommen genom generationer av nötande och rådbråkande; en förhandling som äger ett antal grundelement men som ständigt har bubblor på ytan som visar att grytan hålls kokande.

    Jag skulle helst använda metaforen ett äktenskap som för att hålla ihop ständigt kräver en ny anpassning och till och med, även om man går skilda vägar ändå formar ett livsvarigt band vare sig man vill det eller inte. Nationen innehåller således såväl frivilliga som ofrivilliga inslag. Den sunda nationen; vill säga. Den osunda nationen har alltför många tvångsmässiga inslag vare sig de är religiösa eller politiska.

    Den geografiska avgränsningen är mer central än vad artikel ville ge sken av. Territoriet har alltid varit centralt för människorna oavsett om man bor där eller är framling. Det fysiska territoriet är bland det allara heligaste vi har. Inom det vet vi att vi har rättigheter. Utanför vår egen gräns måste vi ta reda på vad som gäller och är också villiga att göra det och inse skillnaden.

    Jag skulle alltså vilja påstå att territoriet är det centrala elementet för vad som konstituerar en nation och då sett som en del av individens medvetande. Har man inget territorium att hänvisa till och som man känner är ens egna har man ingen nation.

    Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.