Höger-vänsterskalan del II: Felaktiga grundantaganden

I en tidigare artikel beskrev jag min tämligen okontroversiella uppfattning om hur höger-vänsterskalan konventionellt definieras och används som en objektiv klassificering av politiska åsikter, av personer och av politiska grupper, partier och ideologier. Jag visade hur den metod som uppenbarligen används för att bilda skalan inte underbygger uppfattningen att höger-vänsterskalan är en objektiv klassificering ens om de underliggande antagandena stämmer. Men stämmer de? Kan de flesta eller många politiska ställningstaganden åtminstone med viss metodisk och statistisk hjälp placeras entydigt på höger-vänsterskalan?

Till att börja kan vi konstatera att det ofta är problematiskt att använda medelvärden för att representera fördelningar, eftersom det kan dölja missuppfattningar om dessa fördelningar. Om en person har många åsikter som landar i ett visst, snävt område på höger-vänsterskalan och några stycken som landar någon annanstans, och därför ignoreras, så är detta kanske inte något större problem. Men vi kan inte vara säkra på att det inte finns frågor i den stora skaran av frågor som ofta (d. v. s. systematiskt) förorsakar sådana personliga avvikelser. Det skulle betyda att dessa frågor systematiskt ignoreras genom att för varje enskild person suddas ut vid medelvärdesbildningen. Man kan tänka sig att använda information om systematiska avvikelser för att rita om dessa frågors överföringsfunktion, vilket skulle resultera i att de inte längre vore monotona, alltså ständigt stigande eller fallande, utan att två eller fler punkter på höger-vänsterskalan hade samma idealvärde (eller viktighetsgrad eller vad det nu är som avses eller underförstås). Om så är fallet, så faller tanken att placeringar på höger-vänsterskalan objektivt återspeglar likheter i åsikter. Det är inte svårt att hitta exempel på sådana frågor. Ett är den kanske allra starkaste och entydigaste höger-vänsterfrågan, en som i den förra artikeln avbildades som en linjär funktion, nämligen inställningen till privat äganderätt. Jag har här tillåtit mig att uppskatta idealet i denna fråga för olika läror på den enligt Wikipedia konventionella klassificeringen av ideologier längs höger-vänsterskalan:

agande_2

Marxister har ett litet restvärde om vi t. ex. räknar in Lenins nya ekonomiska politik, och ungefär lika mycket privat ägande, men kanske av ett annat slag, kan vi tänka oss att de statskorporativistiska socialisterna längst ut till höger önskar sig. Om vi nu vill anklaga någon för att ha samma åsikt som fascisterna, så är det inte grannarna på skalan som vi skall vända oss till, utan marxisterna på rakt motsatt sida.

Som vi ser nås höjdpunkten någonstans mellan liberalism och konservatism, i det område där nyliberaler eller libertarianer huserar. (Jag har lagt till etiketten nyliberal mellan liberal och konservativ för att ha någonstans att sätta 100 %.) Här anar vi ett annat intressant fenomen, en artefakt som inte sällan kan observeras i sinnevärlden. Som alla falska uppfattningar kan även uppfattningen att höger-vänsterskalan är en objektiv och entydig klassificering förorsaka kognitiv dissonans med ty följande hallucination för att återställa ordningen när man konfronteras med fakta som omkullkastar uppfattningen. Det faktum som illustreras i diagrammet ovan framkallar ofta en hallucination där bara den vänstra delen av skalan är synlig, från anarkist till nyliberal. I detta område gäller nämligen förutsättningarna för en någorlunda objektiv höger-vänsterskala. Nyliberal är därmed den yttersta högern. Ögonblicket senare, när tanken på privat äganderätt har lämnat personens omedelbara uppmärksamhet, kan sedan klassificeringen nyliberal-som-yttersta-högern användas för påståenden om att nyliberalism också är detsamma som fascism. Vi ser här att själva det faktum att höger-vänsterskalan inte är objektiv kan utnyttjas för politisk retorik. Irrationaliteten ger större svängrum än sträng metodik och empirism. Vi har bevisat att höger-vänsterskalan inte är en objektiv politisk indelning.

Gör vi nu dessutom en historisk analys av höger-vänsterskalan faller slutgiltigt varje möjlighet att den kan anses ha en objektiv grund. Sammanfattningsvis har höger-vänsterskalans utveckling sett ut så här: Till vänster befann sig från början sig de radikala, revolutionärerna, ett slags förstadium till liberalism och socialism, och till höger de som motsatte sig deras program, på den tiden rojalister och andra som var lojala med l’ancien régime. Edmund Burke, konservatismens fader, sympatiserade vid denna tid med många av revolutionens drivkrafter, men kritiserade dess metoder och dess gränslösa ambitioner. Vi måste alltså före 1800 placera honom och konservatismen i mitten. Senare hamnade, sedan den stela reaktionen successivt försvunnit från den politiska scenen, konservatismen till höger medan liberalism och socialism skilde sig åt med liberalismen flyttad mot mitten av skalan. Nya former av socialism uppstod och flockades till vänster, vilket pressade liberalismen ännu lägre åt höger. Efter Andra världskriget placerades plötsligt de former av socialism som hade förlorat kriget längst till höger och sköt konservatismen tillbaka in mot mitten. På senare tid har liberalismens huvudfåra återförenat sig med socialismen på vänsterkanten i en ny jakobinism kallad postmodernismen. Det hela liknar mest sällskapsleken Hela havet stormar.

Om en objektiv grund för höger-vänsterskalan hade funnits, så skulle vi ha förväntat oss att skalan genom historien skulle förbli densamma och att alla väldefinierade ideologier skulle stanna var ochen på sin fixa plats på denna fixa skala. Politiska rörelser, partier och enskilda personer skulle förstås likväl kunna röra sig längs skalan. Men det skulle inte finnas vare sig förskjutningar eller tvära kast när det gäller ideologier, principer eller ideal. En ideologi som socialismen skulle inte heller ta upp en större del av skalan när den delade upp sig finare internt, så som uppenbarligen har varit fallet. Inte mindre än fyra av de etiketter som förekommer i Wikipedias auktoritativa höger-vänsterskala, se ovan, tre längst till vänster och en längst till höger, är konkurrerande former av socialism eller radikalism.

Man kan förstås hävda att skalan inte är linjär, utan att delar med fina åsiktsskillnader dynamiskt tilldelas en större del, medan andra delar så att säga i motsvarande mån krymps ihop eller skärs bort. Men det skulle fråntaga oss all rätt att jämföra avstånd på skalan och även att göra historiska jämförelser. Vi skulle inte enkelt kunna säga hur långt till höger eller till vänster om det ena eller andra en viss åsikt ligger. Också den historiska analysen bevisar att höger-vänsterskalan inte är en objektiv politisk indelning.

Uppenbarligen måste vi helt ge upp påståendet att höger-vänsterskalan har en entydig objektiv grund. Någonting annat ligger bakom att indelningen ser ut som den gör. För den fungerar ju i många hänseenden uppenbarligen alldeles utmärkt! I nästa artikel i serien avser jag att presentera en lösning på detta mysterium.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.