Tal inför West Midlands Area Conservative Political Centres generalförsamling

Enoch Powell1

20 April 1968

översättning av Fredrik Östman

jepcolour2

Enoch Powell

Statsmannaskapets främsta funktion är att erbjuda skydd mot sådant elände som kan undvikas. I sin strävan att göra detta stöter det på hinder som är djupt rotade  i den mänskliga naturen.

Ett är att genom själva tingens ordning sådant elände inte är påvisbart förrän det redan har inträffat: vid varje steg i dess framväxt finns det utrymme för tvivel och tvister om huruvida eländet är verkligt eller inbillat. I samma anda väcker framväxande elände liten uppmärksamhet i förhållande till dagens aktuella problem, som är både obestridliga och brådskande: utifrån detta sakernas tillstånd följer frestelsen i all politisk verksamhet att befatta sig med det akut samtida på bekostnad av framtiden.

Framför allt är människor benägna att förväxla en förutsägelse av ett problem med orsakandet av det och till och med med en önskan att problemet skall uppstå. De tänker gärna: ”Om folk bara kunde låta bli att prata om det, så skulle det förmodligen inte hända”.

Kanske kan denna vana föras tillbaka på den primitiva tron att ordet och saken, namnet och objektet, är identiska.

Hur det än är med den saken, så är diskussioner om allvarliga framtida problem, vars uppkomst med viss ansträngning i nuet kan förhindras, en politikers impopuläraste och samtidigt nödvändigaste uppgift. De som medvetet undandrar sig denna uppgift förtjänar, och får inte sällan också, förbannelser från dem som kommer efter.

För en vecka sedan eller två samtalade jag med en invånare i min valkrets, en medelålders, helt vanlig arbetare anställd i en av våra nationaliserade industrier.

Efter en mening eller två om vädret sade han plötsligt: ”Om jag hade nog med pengar, så skulle jag inte stanna i det här landet.” Jag svarade något nedlåtande om att regeringen inte skulle sitta kvar i evighet; men han hörde inte på, utan fortsatte: ”Jag har tre barn, alla har gått på läroverk och två av dem är gifta nu, med familj. Jag kommer inte vara nöjd förrän jag har sett till att alla har bosatt sig utomlands. I det här landet kommer om 15 eller 20 år den svarte mannen att ha piskan i handen över den vite mannen.”

Jag kan redan höra förbannelsekören. Hur vågar jag säga en sådan avskyvärd sak? Hur vågar jag ställa till bråk och hetsa upp känslor genom att återge ett sådant samtal?

Svaret är att jag inte har rätt att inte göra det. Här har vi en anständig, vanlig engelsman, som i fullt dagsljus i min egen stad säger till mig, hans parlamentsledamot, att hans land inte kommer att vara värt att leva i för hans barn.

Jag har helt enkelt inte rätt att rycka på axlarna och tänka på något annat. Det han säger, säger och tänker tusentals och hundratusentals — inte i hela Storbritannien, kanske, men i de områden som redan genomgår den totala omvandling som det inte finns någon motsvarighet till i tusen år av engelsk historia.

Om 15 eller 20 år, om rådande trender håller i sig, kommer det i detta land att finnas tre och en halv miljon invandrare från samväldet och dessas efterkommande. Det är inte min siffra. Det är den officiella siffran från folkbokföringsmyndigheten sådan som den har meddelats till parlamentet.

Det finns ingen jämförbar officiell uppgift för år tvåtusen, men den måste vara i storleksordningen fem till sju miljoner, ungefär en tiondel av hela befolkningen, och den närmar sig hela Storlondons befolkning i storlek. Naturligtvis kommer den inte vara jämnt fördelad från Margate till Aberystwyth och från Penzance till Aberdeen. Hela områden, städer och delar av städer över hela England kommer att ockuperas av utsnitt ur den invandrade och invandrarättade befolkningen.

Allt eftersom tiden går, kommer andelen av denna befolkning som är invandrarättlingar, de som är födda i England, de som kom hit på exakt samma sätt som resten av oss, snabbt att öka. Redan 1985 skulle infödda utgöra majoriteten. Det är detta faktum som gör omedelbara åtgärder ytterst brådskande, just den typ av åtgärder som det är svårast för politiker att vidtaga, åtgärder där svårigheterna ligger i nuet, men där eländet som skall förebyggas eller minimeras ligger flera mandatperioder framöver.

Den naturliga och rationella första frågan för en nation som står inför sådana utsikter är: ”Hur kan problemets omfattning minskas?” Om vi utgår ifrån att det inte helt kan förebyggas, kan det begränsas, om vi kommer ihåg att volymerna är det väsentliga: betydelsen och konsekvenserna av att ett främmande element införs i ett land eller en befolkning är fullkomligt olika om detta element är en procent eller tio procent.

Svaren på denna enkla och rationella fråga är lika enkla och rationella: genom att stoppa, eller så gott som stoppa, ytterligare inflöde, och genom att främja maximalt utflöde. Båda svaren ingår i det Konservativa partiets officiella politik.

Det är nära på otroligt att för närvarande 20 eller 30 ytterligare invandrarbarn kommer ensamma från utlandet till Wolverhampton varje vecka — och det innebär 15 eller 20 ytterligare familjer om ett decennium eller två. Dem som gudarna vill förstöra gör de först galna. Vi måste vara galna, bokstavligen galna, som nation när vi tillåter ett årligt inflöde av omkring 50 000 anhöriga, som till största delen är material för den framtida tillväxten av den invandrarättade befolkningen. Det är som att se en nation ivrigt sysselsatt med att stapla sitt eget begängelsebål. Så tokiga är vi att vi faktiskt tillåter ogifta personer att invandra för att grunda en familj med makar och förlovade som de aldrig har sett.

Låt ingen påstå att flödet av anhöriga kommer att avta automatiskt. Tvärtom, till och med med den nuvarande kvoten på endast 5000 per år finns utrymme för ytterligare 25 000 anhöriga per annum ad infinitum, utan att ta med den enorma reservoaren av i landet befintliga släktingrelationer i räkningen — och jag räknar inte alls med illegala invandrare. Under dessa omständigheter kommer ingenting mindre att vara tillräckligt än att på en gång minska det totala inflödet för bosättning till försumbara proportioner och att de nödvändiga rättsliga och administrativa åtgärderna vidtages utan dröjsmål.

Jag betonar orden ”för bosättning”. Detta har ingenting att göra med inflödet av Commonwealth-medborgare, eller andra utlänningar, till det här landet i syfte att studera eller förbättra sina kvalifikationer, som (till exempel) Commonwealth-läkare som, till förmån för sina egna länder, har gjort det möjligt för vår sjukhusvård att utökas snabbare än vad som annars hade varit möjligt. De är inte, och har aldrig varit, invandrare.

Jag vänder mig nu till återemigrationen. Om all invandring slutade i morgon skulle tillväxttakten för den invandrade och invandrarhärstammade population reduceras avsevärt, men den resulterande storleken på detta befolkningselement skulle likväl orsaka en nationell fara med samma grundläggande karaktär. Denna kan hanteras endast så länge en betydande del av totalalen ännu består personer som ankommit till detta land under de senaste tio åren eller så.

Därav brådskan i att omedelbart genomföra den andra delen av det Konservativa partiets politik: uppmuntran till återemigration.

Ingen kan uppskatta hur många som, med generöst understöd, skulle välja att antingen återvända till sina ursprungsländer eller ta sig till andra länder som är angelägna om att få den arbetskraft och de färdigheter de representerar.

Ingen vet, därför att inget försök har gjorts att föra en sådan politik. Allt jag kan säga är att även i dag kommer invandrare i min egen valkrets då och då till mig och frågar om jag kan hitta understöd för dem att återvända hem. Om en sådan politik antogs och genomfördes med den bestämdhet som allvaret i alternativet motiverar, kunde det resulterande utflödet märkbart förändra framtidsutsikterna.

Den tredje delen av det Konservativa partiets politik är att alla som befinner sig i detta land som medborgare skall vara lika inför lagen och att ingen offentlig myndighet får diskriminera eller göra någon skillnad mellan dem. Som hr Heath har formulerat det skall vi inte ha några ”första klassens medborgare” och ”andra klassens medborgare”. Detta betyder inte att invandraren och hans ättling skall höjas till en privilegierad eller särskild klass eller att medborgaren skall nekas sin rätt att välja en medborgare före en annan när han sköter sina egna angelägenheter eller att han skulle utsättas för krav på att redovisa sina skäl och motiv för att han beter sig på ett lagligt sätt i stället för ett annat.

Det kan inte finnas något grövre missförstånd av realiteten än det som uppvisas av dem som högljutt kräver lagstiftning som de säger ”mot diskriminering”, oavsett om de är ledarförfattare av samma slag och ibland på samma tidningar som år efter år på 1930-talet försökte att förblinda detta land inför den framväxande fara det ställdes inför eller ärkebiskopar som bor i palats och har det fint med täcket draget högt upp över huvudet. De har fått det exakt och diametralt om bakfoten.

Det är inte invandrarna som är utsatta för diskriminering och utarmning, som känner ångest och förbittring, utan de som de har kommit till och som de fortfarande kommer till.

Det är därför det skulle vara som att slänga en tändsticka på en krutdurk att anta lagstiftning av det slag som nyligen förelagts parlamentet. Det snällaste man kan säga om dem som föreslår och stödjer den är att de icke veta vad de göra2.

Inget är mer vilseförande än jämförelsen mellan samväldesinvandrare i Storbritannien och svarta i Amerika. Den svarta befolkningen i Förenta staterna, som existerade redan innan USA blev en nation, började bokstavligen som slavar och gavs senare rösträtt och andra medborgerliga rättigheter, till vars fullständiga utövande de har kommit endast gradvis och fortfarande ofullständigt. Samväldesinvandrare kommer till Storbritannien som fullvärdiga medborgare, till ett land som inte gör någon skillnad mellan en medborgare och en annan, och de kommer omedelbart i åtnjutande av varje medborgerlig rättighet, från rösträtt till gratis behandling inom National Health Service.

De eventuella nackdelar invandrare har har inte uppstått genom lagarna eller politiken eller myndighetsutövningen, utan genom de personliga förhållanden och omständigheter som orsakar, och alltid kommer att orsaka, skillnader mellan olika personers framgång och öde.

Men medan invandringen för invandraren har inneburit tillträde till privilegier och ivrigt sökta möjligheter har inverkan på den befintliga befolkningen varit en helt annan. Av skäl som de inte har kunnat förstå, och på grund av beslut om passivitet som de aldrig har tillfrågats om, har de funnit sig själva gjorda till främlingar i sitt eget land.

De har funnit att deras fruar inte har kunnat få en sjukhussäng när de skall föda barn, att deras barn inte har kunnat få en plats i skolan, att deras hem och bostadsområden har förändrats till oigenkännlighet, att deras planer och framtidsutsikter har blivit omintetgjorda; på jobbet har de funnit att arbetsgivarna tvekar inför att ställa samma krav på disciplin och kompetens på invandrade arbetare som de ställer på infödda arbetare; de har börjat höra, eftersom tiden har gått, fler och fler röster som har sagt dem att de nu är oönskade. Och nu får de höra att ett enkelriktat privilegium skall inrättas av parlamentet; en lag3 som inte kan, och inte är avsedd att, verka för att skydda dem eller avhjälpa deras missnöje skall instiftas för att ge främlingen, den snarstuckne och den professionella provokatören befogenhet att ställa dem vid skampålen för deras privata handlingar.

I de hundratals och åter hundratals brev jag fick när jag senast talade om detta ämne för två eller tre månader sedan fanns ett anmärkningsvärt inslag som var i stort sett nytt och som jag finner illavarslande. Alla parlamentsledamöter känner till den typiska anonyma brevskrivaren; men det som förvånade och oroade mig var den höga andelen av vanliga, hyggliga, förnuftiga människor, som har skrivit ett rationellt brev, ofta i en bildad ton, som har trott att de är tvungna att utelämna sin adress eftersom det är farligt att ha fäst på papper i ett brev till en parlamentsledamot instämmande i de åsikter som jag hade uttryckt, och att de skulle riskera straff eller repressalier om det blev känt att de hade gjort det. Känslan som växer bland vanliga engelsmän i de drabbade områdena i landet av att vara en förföljd minoritet är något som de utan direkt erfarenhet knappast kan föreställa sig.

Jag skall tillåta bara en av dessa hundratals människor att tala för mig:

”För åtta år sedan i en respektabel gata i Wolverhampton ett hus såldes till en neger. Nu bor bara en vit (en kvinnlig ålderspensionär) där. Det här är hennes berättelse. Hon förlorade sin make och båda sina söner i kriget. Så hon inrättade sitt hus på sju rum, hennes enda tillgång, som pensionat. Hon arbetade hårt och det gick bra, hon betalade av sitt lån och började att lägga undan lite för sin ålders höst. Då flyttade invandrarna in. Med växande rädsla såg hon hur det ena huset efter det andra togs över. Den så lugna gatan blev en plats för buller och oreda. Tyvärr flyttade hennes vita hyresgäster ut.

Dagen efter det att den sista hade flyttat väcktes hon klockan sju av två negrer som ville använda henns telefon för att ringa sin arbetsgivare. När hon vägrade, eftersom hon skulle ha avvisat vilken främling som helst vid den tiden på dygnet, blev hon utskälld och fruktade att hon skulle ha blivit överfallen om hon inte hade haft säkerhetskedjan på. Invandrarfamiljer har försökt att hyra rum i hennes hus, men hon har alltid vägrat. Hennes sparade lilla slant har gått åt, och sedan hon har betalat de fasta utgifterna har hon mindre än £2 kvar per vecka.

Hon gick för att ansöka om minskade avgifter och fick tala med en ung flicka, som när hon hörde hon hade en hus med sju rum föreslog hon skulle hyra ut en del av det. När hon sade att de enda hon kunde få var negrer, sade flickan att med rasfördomar kommer du inte någonstans i det här landet. Så hon gick hem.

Telefonen är hennes livlina. Hennes familj betalar räkningen och hjälper henne så gott de kan. Invandrare har erbjudit sig att köpa hennes hus — till ett pris som en blivande hyresvärd skulle kunna tjäna ihop från sina hyresgäster på några veckor eller högst några månader. Hon börja att bli rädd för att gå ut. Fönster slås sönder. Hon finner exkrementer inpressade genom brevlådan. När hon går till affären, följs hon av barn, charmerande, brett flinande negerbarn. De kan inte tala engelska, men ett ord känner de till. ’Rasist,’ sjunger de. När den nya Race Relations Bill träder i kraft, är denna kvinna övertygad om att hon kommer att sättas i fängelse. Och har hon så fel? Jag börjar undra.”

Den andra farliga villfarelse som de som avsiktligt eller på annat sätt är blinda för verkligheten lider av sammanfattas i ordet ”integration”. Att vara integrerad i en befolkning innebär att inte på något väsentligt sätt kunna särskiljas från övriga medlemmar i denna.

Speciellt nu, när det finns tydliga fysiska skillnader, särskilt färg, är integration svårt men givet längre tid inte omöjligt. Det finns bland de samväldesinvandrare som har kommit hit under de senaste femton åren eller så många tusen som önskar och avser att integreras och vars varje tanke och strävan går i den riktningen.

Men att inbilla sig att något sådant finns i huvudet på en stor och växande majoritet av invandrarna och deras efterkommande är en löjeväckande missuppfattning, och en farlig sådan.

Vi står här inför en förändring. Hittills har det varit omständigheternas och bakgrundens kraft som har gjort själva idén om integration otillgänglig för den större delen av den invandrade befolkningen — att de aldrig har tänkt sig eller avsett en sådan sak, och att deras antal och fysiska koncentration innebär att det tryck mot integration som normalt sett verkar på en liten minoritet inte fungerar.

Nu ser vi framväxten av positiva krafter som motverkar integration, av starka intressen som vill bevara och förstärka skillnader i ras och religion med utsikten att kunna utöva faktisk dominans, först över de andra invandrarna och sedan över resten av befolkningen. Ett sådant där litet moln, inte större än en handflata, som så snabbt kan växa och täcka hela himlen, har nyligen dykt upp i Wolverhampton och det har visat tecken på att sprida sig snabbt. Orden jag skall använda, ordagrant som de stod att finna i lokalpressen den 17 februari, är inte mina, utan tillhör en parlamentsledamot för Labour som är minister i den sittande regeringen:

”Det sikhiska samfundets kampanj för att upprätthålla sedvänjor som är olämpliga i Storbritannien är mycket beklaglig. De som arbetar i Storbritannien, särskilt i den offentliga sektorn, bör vara beredda att acceptera förutsättningarna och villkoren för anställningen. Att hävda särskilda rättigheter (eller borde man säga riter?) för olika folkgrupper leder till en farlig splittring i samhället. Detta folkgruppstänkande är en cancer; oavsett vilken färg som hävdar det måste det fördömas å det starkaste.”

All heder åt John Stonehouse4 för att ha haft insikten att uppfatta det, och modet att säga det.

För dessa farliga och splittrande element är lagstiftningen som föreslås i Race Relations Bill precis den näring de behöver för att blomstra. Vi ser här ett medel för att bevisa att invandrarsamfunden kan organisera sig och samla sina medlemmar för att agitera och bedriva kampanjer mot övriga medborgare, och att skrämma och dominera resten med de lagliga vapen de har skänkts av de okunniga och dåligt informerade. När jag ser framåt är jag fylld av onda aningar; som Romaren5 tycker jag mig se ”blod som skummar på Tibern”6.

Det tragiska och olösbara fenomen som vi ser med fasa på på andra sidan av Atlanten, men som där är sammanvävt med Staternas historia och själva uppkomst är på väg att drabba oss här på vår egen önskan och av vår egen försummelse. I själva verket har det redan så gott som drabbat oss. I numeriska termer kommer det att vara av amerikanska proportioner långt före slutet av detta århundrade.

Endast med resoluta och snabba åtgärder kan det ännu avvärjas. Huruvida en offentlig vilja kommer att uppstå att kräva och få denna handling vet jag inte. Allt jag vet är detta: att se men inte tala skulle vara ett stort svek.


1. Enoch Powell var när talet hölls parlamentsledamot för det Konservativa partiet i valkretsen Wolverhampton South West
2. Jesu ord på korset, Luk. 23:34
3. Race Relations Act 1968
4. John Stonehouse var parlamentsledamot för Labour och teknikminister
5. Vergilius
6. Thybrim multo spumantem sanguine cernoAeneiden, sång VI, rad 87, svensk tolkning av Ingvar Björkeson

Advertisements

One thought on “Tal inför West Midlands Area Conservative Political Centres generalförsamling

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s