Globalisering, motglobalisering och central konsensus

Efter Kalla krigets slut har liberaliserad internationell handel lett till ökad konkurrens om framför allt lågkvalificerat lönearbete, så kallad globalisering. Denna har lett till en mycket snabb ekonomisk tillväxt. Samtidigt har trögrörligare, geografiskt begränsade delar av näringslivet tillsammans med statsförvaltingarna i Västvärlden genomdrivit lagar och system för vad vi kan kalla motglobalisering: en massiv invandring från fattiga länder till rika åtföljd av kraftigt utökade sociala understödssystem. Genom statsförvaltningarnas omfattande köp av varor och tjänster i samband med detta har välfärdsindustriella komplex vuxit fram, som livnär sig på de ovant höga vinsterna från den globala handeln via de extremt höga skatter på just handel, inklusive löneinkomster, som hade etablerats redan före globaliseringen. På så sätt har det lokala näringslivets, och dessas traditionella politiska företrädares, intresse vunnits för motglobaliseringen. Båda dessa tendenser innebär var och en för sig belastningar för den industriella arbetarklassen i de rika länderna: en grupp som i takt med den tekniska och samhälleliga utvecklingen har åldrats och krympt i storlek, och som redan äger de flesta vanliga konsumtionsvarorna och därför är svårflörtade kunder för standardiserade industriprodukter. Den har därmed förlorat sin maktpolitiska bas och sin särställning som kundkategori på massmarknaden och därmed hela maktelitens intresse.

Om det inom globaliseringen handlar om ekonomisk effektivisering och hårt arbete, om minskning av näringslivets kostnader, så handlar det inom motglobaliseringen framför allt om såväl statlig som privat konsumtion på hemmaplan och ökning av det nationella näringslivets intäkter och marknadsomfång och därmed statens intäkter och omfång. Argumenten för motglobaliseringen omfattar hänvisningar framför allt till den nationella arbetsmarknadens, den nationella statsbudgetens och de nationella pensionssystemens behov såväl som till det åtråvärda i en höjd bruttonationalprodukt, en i geopolitisk målsättning. Att alla dessa referenser är nationella och/eller geopolitiska visar på lämpligheten i termen motglobalisering. Motglobaliseringens höga kostnader förklarar att många västerländska länder, till skillnad från sina nyindustrialiserade handelspartner, inte har blivit rikare i takt med sina framgångar på de växande globala marknaderna.

Tidigare var de nationella arbetarklasserna omsvärmade objekt för två motstridiga ekonomiskt-politiska strävanden: fri företagsamhet och keynesianism, från höger respektive vänster, inom varje land eller region. Men de har nu i båda fallen i denna roll ersatts eller åtminstone utvidgats med utländska fattiga i utlandet respektive på hemmaplan. Populistiska — i bemärkelsen företrädande folkliga intressen — marknadsliberaler och socialdemokrater har därmed haft möjlighet att, utan att som tidigare råka i konflikt med varandra, i det globala senindustriella samhället fortsätta och vidareföra sina respektive projekt från det nationella industriella samhället. De har därmed båda i egna ögon fått bekräftelse på att de hela tiden har haft rätt och att tidigare politiska strider var onödiga och antagligen orsakade av andra politiska aktörers negativa inflytande.

Eftersom deras respektive strävanden genom rumslig åtskillnad till skillnad från tidigare har blivit oberoende eller rent av varandra understödjande fenomen, har populistiska marknadsliberaler och socialdemokrater i samförstånd givit varandra fria tyglar att gå vidare med globalisering och motglobalisering utan tanke på konsekvenserna på andra områden än just frihandel respektive välfärdsindustri. Där tidigare höger och vänster stred ideologiskt, avbytte varandra vid makten och i viss mån höll varandra i schack, har en central maktpolitisk konsensus — en ny helig allians där förmenta vänsterpolitiker försvarar det förmenta högerinslaget och vice versa — bildats, kännetecknad av de nya termerna mitten-vänster och mitten-höger, där den gamla högern och åtminstone delar av den gamla vänstern lämnats utanför. Den tidigare borgerliga högeralliansen mellan marknadsliberaler och konservativa har lösts upp, liksom den nära förbindelsen mellan de lokala inhemska arbetarklasserna och de socialdemokratiska partierna.

Inom den centrala konsensusen gäller uppfattningen att globalisering och motglobalisering, som de beskrivits ovan, i själva verket är två sidor av samma mynt, en odelbar enhet, take it or leave it. Det är ett axiom att fri handel med varor och tjänster å ena sidan och fri migration — i själva verket pådriven med massiva subventioner och privilegier betalade med intäkter från globaliseringens vinster — är uttryck för samma strävande och är ömsesidigt nödvändiga. Delvis har denna tendens förstärkts av att den Européiska Unionen haft båda punkterna, oberoende av varandra, på sitt program. I själva verket är det inget annat än den centrala konsensusens politiska enhet man på detta sätt vill skydda. Den är den centrala konsensusen vi inte skall få splittra eller komma runt. Den har gjorts till överideologi. De traditionella medierna har på bred front slutit upp bakom denna överideologi och har visat sig beredda att gå den centrala konsensusens ärenden även med hjälp av oärliga metoder. På så sätt har dess maktpolitiska bas blivit mycket bred.

All opposition till den centrala konsensusen avfärdas av dennas företrädare som omoralisk, destruktiv, extremistisk och i högsta grad onödig, osaklig och oönskad. Politisk opposition, men på samma grund även yttre hot, har definierats bort och ignorerats. Historien har nått sin slutpunkt. Ingen ny politik behövs. Kritik avfärdas med hänvisning till illa definierade grundvärden, till historisk determinism eller till icke existerande krigshot. Det är den enda vägens politik. Opposition förknippas med forna tiders ineffektiva och onödiga politiska motsättningar, och ingen konceptuell skillad görs därvidlag mellan välordnad politisk maktväxel till oppositionen, geopolitiska motsättningar och kalla krig eller till och med med förödande världskrig och dessas bakomliggande intressen och ideologier. Konflikt som konflikt. Det är därmed inte att undra på att invektiv som rasist, fascist och populist — i bemärkelsen folkuppviglare eller -förförare — så lättsinnigt och så ofta kommer till användning i detta sammanhang, och inte heller att diktaturen i Kina lovprisas för sin stabilitet.

Intresset hos den centrala konsensusens maktelit har alltså fokuserats på utländska fattiga, antingen på hemmaplan som välfärdsklienter, väljare och konsumenter eller på bortaplan som billiga arbetare och konsumenter. I båda fallen antages dessa konsumenter till skillnad från det postindustriella samhällets egna invånare vara lätthanterliga och ha otillfredställda basala behov liknande dem vi känner från våra inhemska befolkningar. Helst skall de leva i förment demokratiska samhällen som genom anslutning till den centrala konsensusen utökar såväl globaliseringens som motglobaliseringens omfång. På denna smala bas står den centrala konsensusens utrikespolitik.

Den centrala konsensusens maktpolitik beskrivs ofta med termen triangulering, som påstås vara en metod att ta väljare från tidigare motståndare, men som i det perspektiv som skisserats ovan snarare handlar om att flytta den maktpolitiska tyngdpunkten inom respektive parti mot mitten. Partiernas kärngrupperingar har ruckats åt den politiska mitten genom att den politiska gärningen givits ett fokus på ett teknokratiskt och opportunistiskt tilltal av förmodade fixa gruppintressen i stället för på debatt och politisk opinionsbildning, som ju genom sin blotta existens skulle ifrågasätta den grundläggande konsensusen om historiens slut. Inom vänstern har de delar som direkt motsätter sig global frihandel förlorat i inflytande till delar som definierar det välfärdsindustriella komplexets retorik och politik i termer av politisk korrekthet och identitetspolitik. Inom högern har konservativa och traditionellt borgerliga yttringar tystats eller lämnats utanför makt och inflytande.

I tyskspråkiga länder företräds den centrala konsensusen av så kallade stora koalitioner föregångna av alltmer sammanfallande program för socialdemokrater och kristdemokrater, inte minst inom ramen för den Européiska Unionen. Liknande tendenser kan observeras i andra EU-länder. Den centrala konsensusen är starkast i länder med en stark exportindustri och därmed stabila skatteintäkter som Tyskland, Sverige, Österrike och Nederländerna. Varje år meddelar den tyska finansministern att skatteintäkterna överträffar alla förväntningar, men trots detta ökar även den tyska statens samlade skulder. En tydlig borgerlig opposition som kräver sänkta skatteskalor och återhållsamhet med utgifterna saknas eller hålls undertryckt. I USA har båda partierna rört sig mot en teknokratisk mitten representerad av Clinton-klanen inom Demokraterna och neo-cons, populistiska marknadsliberaler, inom Republikanerna. Reaktionära delar av det senare partiet, den s.k. Tea party-rörelsen, har på detta sätt fått ett gradvis förstärkt inflytande sedan de konservativa krafterna liksom i Europa har fångats i den centrala konsensusens logik och därmed givit upp sitt inflytande. Endast i England har de konservativa haft en ställning stark nog att delvis stå emot mittens lockelser, med splittring av det Konservativa partiet som följd. Denna splittring, intern och externt, betecknas med inställningen till medlemskapet i den Européiska Unionen, men har djupare rötter än så.

Efter tjugofem framgångsrika år vid makten har på senare tid problemen börjat att hopa sig för den centrala konsensusen. För det första har det maktpolitiska vacuum som den centrala konsensusens vacklande utrikespolitik skapat i världen börjat att fyllas upp av mer realistiskt inriktade politiker i länder som Kina, Ryssland och Turkiet, som genom globaliseringen kunnat både berika och beväpna sig, men som på grund av sin historia helt saknar förutsättningarna för att intressera sig för motglobalisering. Den centrala konsensusens ledare har, efter att länge under täckmanteln soft power ha försökt muta sig ur problemen, tvingats att gripa tillbaka på gamla tiders värden och reaktionsmönster och på så sätt försvaga sin legitimitet som så starkt bygger på att avfärda dessa.

Ett andra problemområde för den centrala konsensusen utgör dess förbindelse med islam. De dysfunktionella muslimska samhällena i Afrika och Mellanöstern har inte kunnat hävda sig framgångsrikt i globaliseringen. I stället har deras resurser i form av arbetskraft och råvaror exporterats i oförädlad form. Muslimska befolkningar har därigenom kommit att utgöra lejonparten av de migranter som motglobaliseringen behöver. Schariaism, uppväckt av de allt intimare kontakter mellan muslimska och andra befolkningsgrupper som motglobaliseringen har skapat, har lett till skärpta sociala och kulturella motsättningar överallt där muslimska migranter placerats. Den centrala konsensusen måste även i detta fall tillgripa metoder och mönster som det i årtionden fördömt, med förlorad legitimitet såväl internt som externt som följd. Typexempel på detta är förbud som införts mot vissa sorters muslimsk predikan och klädsel och en hårdnande inställning till muslimers kulturellt betingade brott mot kvinnor, en inställning som i vissa fall delvis försiktigt närmar sig en tillämpning av gällande lag. Detta har lett till konflikter och motsättningar inte minst internt i den centrala konsensusen. Men i den centrala konsensusens världsbild existerar inga legitima konflikter och motsättningar.

För det tredje stiger tidvis kostnaderna för motglobaliseringen snabbare än skatteintäkterna från globaliseringen. Särskilt tydligt var detta i samband med den okontrollerade massimmigrationen till motglobaliseringens kärnländer i Europa under hösten 2015. Ingen mekanism har etablerats eller ens beskrivits för hur kostnaden för motglobalisering skall matchas mot stigande skatteintäkter. Inte bara skatteintäkternas begränsade tillväxt sätter käppar i hjulen, utan de lokala marknadernas kapacitet, framför allt bostadsmarknadernas och arbetsmarknadernas, begränsar även de möjligheterna till ohämmad motglobalisering. Också här har hoten länge och med högtravande retorik ignorerats och den centrala konsensusen så småningom tvingats att kompromissa med sina grundläggande principer och motvilligt använda traditionella medel för att säkra sin existens bl.a. genom skärpta gränskontroller och sänkta subsidier. Också här diskuteras på båda sidor om Atlanten möjligheten att delvis börja tillämpa gällande lag.

För det fjärde fungerar samlevnaden mellan migranter och inhemska invånare sämre än förväntat och populariteten hos de nationella trygghets- och transfereringssystemen minskar i takt med att dessa styrs om till att gynna migranter på den inhemska befolkningens bekostnad. Den inhemska befolkningen samlar sig för att återkräva sin maktpolitiska ställning och hävda sina intressen. De kulturradikala excesser som kunnat växa till sig i den centrala konsensusens hägn, från queer- och genusteorier till aktiv förstörelse av nationella kulturarv i talibanernas efterföljd, möter en växande opposition.

Den centrala konsensusen har dominerat Västvärlden i ett kvartssekel kännetecknat av kraftig ekonomisk tillväxt och förbättrade ekonomiska möjligheter för många miljoner fattiga, framför allt utanför Västvärlden. Men dess fasta grepp om samhällsutvecklingen har brutits. Den har tvingats att agera i strid med sin egen retorik, den har fastnat i sina egna paradoxer och kan vara på väg att förlora sin politiska maktbas av indoktrinerade och indolenta väljare. Antagandena att inget annat än frihandel och välfärdsindustri spelar någon roll i politiken, och att båda i samma grad är önskvärda eller ofrånkomliga, har visat sig vara naiva och otillräckliga.

Den centrala konsensusen sitter ännu vid makten. Den känner sig hotad, men är beredd att kämpa för sin fortlevnad och sin status. I ett försvar av den centrala konsensusen våren 2016 utmanade den tyska presidenten Joachim Gauck utan omskrivning, och antagligen utan att alls inse det, demokratins själva grundvalar: “Eliterna inte inte alls problemet. Befolkningarna är för närvarande problemet.” Början till en folklig opposition kan skönjas och har redan firat flera framgångar i folkomröstningar, förval och val, om än ingen alternativ enande kraft eller idé har kunnat identifieras. Oppositionen spretar. De välfärdsindustriella komplex som har etablerats där exportintäkterna har räckt till och den politiska grogrunden existerat är en viktig lokal maktfaktor som inte ser ut att kunna hotas ens av nya politiska makthavare. Schariaismen breder ut sig och hotar i hela Västvärlden såväl demokrati och etablerad lag och ordning som kulturella mönster och individuella friheter. Nya och gamla stormakter etablerar ständigt nya geopolitiska anspråk. Framtiden förefaller ytterst osäker.

Det enda vi kan vara helt säkra på är att den centrala konsensusens dagar i den form vi hittills känt den är räknade och att vi kommer att lida under följderna av dess illdåd under lång tid framöver.

Tillägg 14/11/16: John Kay gör en liknande analys.

Tillägg 22/2/17: ”Since 2000, what might have been seen as irrational and abnormal has become institutionalized and commonplace: […] a gradual symbiosis between the two parties, both of which ignored the working classes as either demographically doomed or as a spent force of deplorables and irredeemables (or both).” — Victor Davis Hanson

Advertisements

One thought on “Globalisering, motglobalisering och central konsensus

  1. En intressant vinkel på en komplex värld.

    Jag läste förra året en ledare av Adam på GP. Den handlade om att vi lever i en överdemkratisk tidsera.

    Då säger jag både ja och nej. Den epoken anser jag att vi redan har genomlidit och att pendeln nu har vänt. Vi har gått från en demokrati till demokratur och nu på väg in i en diktatur som drivs av radikalfeminister, genusvetare, vänsterliberaler och de riktiga globalisterna. Tack vare tiden som demokratur har allt för många blivit totalt hjärntvättade och är nu en del av denna sekt som du behandlar som en överenskommelse mellan globalister och motglobalister.

    Liked by 1 person

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s