Hjälp mig i mitt politiska forskningarbete genom att besvara en kort enkät!
Tack på förhand!
Advertisements
Rosa Parks in Tajikistan
In an incident that could easily be pigeonholed as “Acts of Divine Justice” or “The Darwin Awards for Stupidity”, four Western cyclists in southwestern Tajikistan were recently intentionally mowed down and killed by Moslem activists. But why don’t we stop for a moment and think just what it is in our consciousness, wisdom or experience that insists: “Don’t go biking in Tajikistan”?
Tajikistan is a beautiful country. It has roads good enough for biking. There are people around, which means that there is probably water, food and shelter as well, and a relative dearth of dangerous animals. Even tools, spare parts and medicine could probably be located, useful in an emergency. And these cyclists were experienced, having already biked through Africa and Europe. They had made meticulous plans and were excellently prepared and well equipped for their task. So why are we so disparaging towards these, as we like to call them, adventurers? What is so patently wrong with biking through Tajikistan? Well, obviously, it is the people. We are prejudiced against the Tajik. Jay Austen and Lauren Geoghegan were not, and they are now dead.
Liberalism teaches us not to discriminate, not to make a difference between people, a difference between the people we know and strangers. Especially people acting publicly, people acting visibly, should not be allowed to discriminate. Other people mustn’t discriminate. Since the state of Alabama was wrong in discriminating against Rosa Parks, all discrimination is, according to liberal dictum, obviously and necessarily wrong. And so bikers die in Tajikistan. Because the prejudice against Rosa Parks and the prejudice against Tajik jihadists cannot be separated. It is prejudice based solely on group-level distinctive superficial differences, where one person of a certain apparent kind is supposed or expected to act in a similar way to another person of the same apparent kind. This is the prejudice that informs us that it is obviously stupid to go biking in Tajikistan.
Mr. Austen and Miss Geoghegan found magic on their trip around the world. They found beautiful landscapes and vistas, created by nature and by men. They expected to find, and did indeed find, unexpected help from people who recognized the predicaments their absolute and voluntary naïvety repeatedly placed them in.
Little did Mr. Austin recognize that the reason that these people were willing and able to invite them into their homes was that they had not gone off on a liberal adventure spree, but had worked hard at home to accumulate the capital Mr. Austin could reap a part of the interest off.1 They did not live as Mr. Austin, self-obsessed in a tiny (private) house.
In South Africa, Mr Austen and Miss Geoghegan were saved by a security guard, using the resources of his employer, who discriminated against them in seeing their predicament camping on a highway in the middle of winter. In Botswana, they were saved by a man who observed them biking through a desert at 35° Celsius, discriminated their supposed thirst and gave them water he had, as opposed to the biking couple, been wise enough to have secured the presence of. In Spain, the couple biked in heavy rain and someone discriminated their being wet, borrowed them a towel and offered to dry their clothes. Only in Tajikistan did their encounter with a discriminating world end not in their favour.
If you take a simple average of Mr. Austen’s and Miss Geoghegan’s encounters with the unknown, they were clearly winning. In reality, they died. On “average”, liberalism, the mindless acceptance of everything new and unknown, is advantageous. But in life, we don’t get to make an average over time. In life statistics, there is no ergodicity.
Exactly this, the unbearable presence in our consciousness of the knowledge of our own vulnerability, is probably what makes us inclined to adopt the liberal stance in the first place. Why can’t we just live together? That would solve the problem. But it is a dream, a dream designed to dampen our angst. It is a life lie. If you take it to the last consequence, like Mr. Austen and Miss Geoghegan did, you die:
So, does this mean that it was right to ask Rosa Parks to give up her seat because of her skin colour? Of course not. But it was wrong to generalize this local solution to a local problem into a universal principle applicable in all contexts. The laws in Alabama before and after the Rosa Parks incident were both approximations of an ideal system of laws allowing all to just live together in peace. Instead of making bold generalizations in abstract terms long parted from the reality they were created to represent, we should continue to improve our local approximations, step by step, detail by detail.
1. Mr. Austin and Miss Geoghegan also, in Europe, took part in organised and discriminatory coachsurfing.↩
Evan Sayets fyra lagar för modern vänsterpolitik
Tagna från The Kindergarden of Eden. Se Evan Sayets tal här.
Översättning från engelskan av Fredrik Östman.
1. Urskillningslösheten – det totala avvisandet av den intellektuella processen – är ett absolut moraliskt imperativ.
2. Urskillningslöshet i tanken leder inte till urskillninglöshet i politiken, utan i stället till att man uteslutande och alltid tar det sämres sida gentemot det bättre, det felaktigas sida gentemot det riktiga och det ondas sida gentemot det goda.
3. Modern vänsterpolitik utövas i tandem. Varje ansträngning för det sämres skull matchas med en jämbördig motsatt kampanj emot det bättre.
4. Den moderna vänsterns representanter tillskriver det bättre de negativa kvaliteter som förknippas med det sämre, samtidigt som de tillskriver det sämre de positiva kvaliteter som återfinns i det bättre.
Följdsatserna
1. En representant för den moderna vänstern kan ha privata moraliska principer, men han måste förneka dem och bekämpa deras användning och var och en som tillämpar dem i den offentliga sfären.
2. En representant för den moderna vänstern försöker inte och kan inte försöka förbättra sig själv eller samhället. I stället måste han sänka andra och hela samhället ned till sin egen nivå.
3. En representant för den moderna vänstern har sekundär politik som bara är till för att mildra det större lidande som hans primära politik har skapat eller förvärrat.
(Evan Sayet representerar själv inte den moderna vänstern.)
Se även
Dr Jordan B Petersons tolvpunktsprogram för framgångsrik konservatism på tvåtusentalet
Evan Sayet’s Four Laws of Modern Liberalism
Taken from The Kindergarden of Eden. See Evan Sayet’s speech here.
Läs denna text på svenska här.
1. Indiscriminateness—the total rejection of the intellectual process—is an absolute moral imperative.
2. Indiscriminateness of thought does not lead to indiscriminateness of policies. It leads to siding only and always with the lesser over the better, the wrong over the right, and the evil over the good.
3. Modern Liberal policies occur in tandem. Each effort on behalf of the lesser is met with an equal and opposite campaign against the better.
4. The Modern Liberal will ascribe to the better the negative qualities associated with the lesser while concurrently ascribing to the lesser the positive qualities found in the better.
The Corollaries
1. The Modern Liberal may have personal standards but he must deny them and militate against their use and those who use them in the public arena.
2. The Modern Liberal does not and cannot seek to better himself or society. Instead he must lower others and society to his level.
3. The Modern Liberal has secondary policies that are meant only to somewhat mitigate the greater suffering that his primary policies created or exacerbated.
(Evan Sayet is himself not a Modern Liberal.)
See Also
Dr. Jordan B. Peterson’s Twelve Tenets of a Viable 21st Century Conservatism
Fake News: The Bleeding Heart of The Economist
In a leader appearing in the June 16th issue of The Economist, an English main-stream media publication, a case is made that Russia should free Russian film maker Oleg Sentsov, who has been imprisoned under harsh conditions for making his political views public, political views which embarrass the political leadership of Russia. It is a fine piece, and one must certainly agree with its exhortation to set Mr. Sentsov free. But how can it be that an English publication fails to publish a similar leader for a very similar domestic case? It is a prime case of fake news by neglect. This is what the missing piece could have looked like:
England
Free Tommy Robinson
The outrageous penalty imposed on a peaceful journalist should be reversed
As you settle down to watch the World Cup in Russia, remember Tommy Robinson, an English human rights activist serving a 13-month sentence in a prison for hardened criminals, most of whom are intent on killing Mr. Robinson at first opportunity because of his race, religion and political views. He has committed no commensurable crime. Rather, he was jailed for protesting against Theresa May’s and the English justice system’s illegal discrimination of native Britishers and the systematic mainly Muslim pedophile mass rape, trafficking and forced prostitution industry English authorities have helped create and uphold for the last half century. On May 25th Mr. Robinson was arrested for a fake crime and then in a four-minute show trial sentenced to jail for two other fake crimes. The opening of the World Cup on June 14th was Mr. Robinson’s 21st day in prison this time around, most of which he must spend in solitary confinement. He has previously only just survived an attempt at his life while in prison and has been badly beaten and had his teeth broken in another attack apparently staged for this purpose by the prison. He is rapidly acquiring the moral stature once accorded to people like the Birmingham Six, who served unjust and politically motivated sentences in the seventies and eighties.
Mr Robinson’s plight is a reminder that the struggle goes on. He is an ethnically English citizen who was born in Luton and considered it to be part of the Christian Western civilization that emerged in Europe after the fall of Rome in 476. (Nearly everyone apart from the English government shares this view.) In 2009 he joined the movement that protested against Muslim gangs attacking returning British soldiers in Luton, and was soon put under a prolonged maleficent attack by English justice led by Home Secretary Theresa May, a thuggish hypocrite fond of panther-patterned pumps. Growing up in Luton, Mr. Robinson saw how Muslims were given privileges by police to commit crimes, especially gang raping, kidnapping, enslaving and torturing English girls as young as 11 years of age. As British war heroes returned from Afghanistan, local Muslims attacked them.
Mr. Robinson organised rallies against the attacks. The English security services arrested him. He was charged with “fraud by misrepresentation in relation to a mortgage application”. He was innocent. The aim of Mr. Robinson’s show trial was to reinforce Mrs. May’s narrative of English “Islamophobia” and to strike fear into those who dispute it.
Foul referee
Mrs. May’s regime, rather like her predecessors’, is built on falsehood and appeasement of Muslims. The justice system’s inaction has led to racist and jihadist gang raping on an industrial scale in working-class England, which has directly as victims affected more than 100,000 girls and women. Thousands of Englishmen have been terrorised, beaten or driven out of their homes. Mr. Robinson is courageously denouncing all this—and seems ready to die for his cause. It goes without saying that he should be freed immediately and that the world should loudly demand as much. Mrs. May is unlikely to heed such calls. But she has reason to fear the undeniable fact of the death in custody of a man like Mr. Robinson. As she no doubt recalls, the Soviet Union did not collapse in a hail of bullets, but because people stopped believing its lies. ■
Livets vatten
Det är förlockande att tänka sig att den allvarliga situation som Sverige, och i varierande grad hela Västvärlden, befinner sig i är en ny och okänd siutation, som inte låter sig beskrivas med etablerade begrepp, som inte går att analysera enligt kända mönster. Denna förlockelse är emellertid av precis samma typ som de förlockelser som har orsakat problemen. Historier som inte bara beskriver Sveriges svårigheter utan också hur man kan hantera dem och växa av krisen är kända och upptecknade om och om igen sedan skriften först uppfanns, och antagligen berättades de långt, långt innan dess. Jag talar inte om de enskilda detaljerna i situationen och hur de yttrar sig i vardagen, utan om den typ av samhälleliga misslyckanden som de i en rationell och övergripande analys representerar.
”Den (nödvändiga) begränsning av [saker och situationers möjliga] betydelse [1] som är typisk för en given kultur är en följd av den enhetlighet i beteendet gentemot saker och situationer som denna kultur fordrar. Tendensen till enhetlighet är ett primärt kännetecken för det ’patriarkala’ tillståndet (eftersom alla som agerar på samma situationsspecifika sätt har gjorts bekvämt ’förutsägbara’). Tillståndet blir emellertid alltmer tyranniskt när trycket för enhetlighet ökar. När strävan till likhet blir extrem, blir alla ’samma’ person — det vill säga: imitationen av det förflutna blir total [2]. All beteendemässig och konceptuell variabilitet tvingas därmed bort från det politiska rummet. Tillståndet blir då verkligen statiskt: paralyserat eller dött — på mytologiskt språk: förstenat. Brist på variabilitet i handling och idéutformning gör samhället — och de individer som bildar det — alltmer sårbart för plötsliga impulser från ’miljön’ (det vill säga för en ofrivillig tillströmning av ’kaotiska’ förändringar [3]). Det är möjligt att framkalla en komplett social kollaps [4] genom att ständigt motsätta sig inkrementell förändring. Det är på detta sätt gudarna blir missnöjda med sin skapelse, människan — och hans uppsåtliga dumhet [5] — och spolar bort världen. Nödvändigheten av informationsutbyte mellan ’det kända’ och ’det okända’ innebär att samhället riskerar sin egen död om det kräver ett överflöd av enhetlighet. Denna risk ges ofta den narrativa representationen ’den gamla kungens ålderdom och svaghet’ eller ’kungens dödliga sjukdom’ som orsakats av brist på ’vatten’ (vilket är ’prekosmogoniskt kaos’ i dess positiva aspekt). Dessa ’idéer’ är väl illustrerade i bröderna Grimms saga Livets vatten.”
Citatet är hämtat från Jordan B. Petersons bok Maps of Meaning: The Architecture of Belief från 19991. Detta skrevs alltså långt innan någon flyktingkris i eller omfattande islamisering av Västvärlden uppenbarat sig. Det skrevs i stället med utgångspunkt i uråldriga religiösa myter och i det mänskliga psykets evolutionära historia. Likväl återfinner vi utan vidare aktuella fenomen som åsiktskorridoren [1], insisterandet på en uttalad värdegrund som ersättning för träning i sanningssökande [2], strömmarna eller floderna av immigranter [3], samhällskollapsen [4] och till och med det som har kallats den banala godheten [5].
Det är måhända svårt att säga om det är trösterikt eller beklämmande att Sverige följer ett sedan förhistoriska tider etablerat schema för sin undergång. Vi är inte de första och kommer inte att bli de sista — om vi inte finner livets vatten, om vi inte återgår till att söka och respektera sanningen.
1. Boken var när denna artikel skrevs ännu tillgänglig för nedladdning i PDF-format.↩
PARIS-DEKLARATIONEN
Ett Europa vi kan tro på (och i)
Översättning av Fredrik Östman
1. Europa tillhör oss, och vi tillhör Europa. Dessa länder är vårt hem; vi har inget annat. Det överstiger vår förmåga att förklara anledningarna till vår uppskattning av Europa eller att motivera vår lojalitet. Det handlar om delad historia, förhoppning och kärlek. Det handlar om etablerade vanor, om stunder av sentiment och smärta. Det handlar om inspirerande upplevelser av försoning och om löftet om en gemensam framtid. Vardagliga landskap och händelser har en särskild betydelse — för oss, men inte för andra. Ett hem är en plats där saker och ting är bekanta och där vi är känns igen oavsett hur långt vi har vandrat. Detta är det sanna Europa, vår värdefulla och oersättliga civilisation och kultur.
Europa är vårt hem.
2. Europa, i all sin rikedom och storhet, hotas av en falsk självförståelse. Detta falska Europa betraktar sig självt som kulminationen av vår civilisation, men i själva verket hotar det att konfiskera vår hembygd. Det lockar med överdrifter och snedvridningar av Europas autentiska dygder, men är blint för sina egna fel och brister. Det slänger sig självbelåtet med ensidiga karikatyrer av vår historia: Detta falska Europa är fundamentalt fördomsfullt mot det förflutna. Dess förespråkare är frivilligt föräldralösa, och de inbillar sig att det är ett ädelt mål att sträva efter att göra sig föräldralös — att göra sig hemlös. På detta sätt berömmer sig det falska Europa för att vara vägvisare till ett universellt samhälle som varken är universellt eller ett samhälle.
Det falska Europa hotar oss.
3. Det falska Europas skyddspatroner är förtrollade av en vidskeplig tro på en oundviklig utveckling till det bättre. De tror att de har historien på sin sida, och denna tro gör dem högfärdiga och föraktfulla, oförmögna att erkänna bristerna i den postnationella och postkulturella värld de bygger. Dessutom är de okunniga om det faktiska ursprunget till den humana anständighet som de, liksom vi, håller kär. De bortser ifrån, till och med förnekar, Europas kristna rötter. Samtidigt är de mycket noga med att inte kränka muslimer, som de föreställer sig med glädje kommer att instämma i deras sekulära, mångkulturella åsikter. Försjunket i fördomar, vidskepelse och okunnighet, förblindat av fåfängliga, självberömmande visioner av en utopisk framtid, undertrycker det falska Europa instinktivt alla avvikande åsikter. Detta görs naturligtvis i frihetens och toleransens namn.
Det falska Europa är utopiskt och tyranniskt.
4. Vi har hamnat i en återvändsgränd. Det största hotet mot Europas framtid är varken rysk äventyrlighet eller muslimsk invandring. Det sanna Europa är i fara på grund av det järngrepp som det falska Europa har fattat om våra idéer. Våra nationer och vår gemensamma kultur urholkas av illusioner och självbedrägerier om vad Europa är och borde vara. Vi lovar att sätta oss till värn emot detta hot mot vår framtid. Vi kommer att försvara, bevara och ställa upp för det sanna Europa, det Europa som vi alla sannerligen tillhör.
Vi måste försvara det sanna Europa.
5. Det sanna Europa förväntar sig och främjar aktivt deltagande i det gemensamma politiska och kulturella projektet. Det europeiska idealet är ett solidariskt ideal baserat på samtycke till en lag som gäller för alla, men är begränsad i sina krav. Samtycket har inte alltid tagit den representativa demokratins form. Men vår traditionella medborgerliga lojalitet återspeglar ett grundläggande samtycke till våra politiska och kulturella traditioner oavsett deras former. Forna tiders européer kämpade för att öppna sina politiska system för folkligt deltagande, och vi är berättigade att vara stolta över denna historia. Men i och med att de gjorde detta, ibland i öppet uppror, bekräftade de att denna kontinents och dess folks traditioner, trots orättvisor, fel och brister, ändå är våra. Ett sådant engagemang för reformer har gjort Europa till en plats som strävar efter allt större rättvisa. Denna framstegsanda är född ur vår kärlek till och lojalitet mot vår hembygd.
Solidaritet och medborgerlig lojalitet främjar aktivt deltagande.
6. En europeisk samhörighetsanda gör det möjligt för oss att känna oss trygga och säkra på gator och torg, även bland obekanta. De offentliga parkerna, stortorgen och de breda boulevarderna i europeiska städer uttrycker den europeiska politiska andan: Vi delar vårt gemensamma liv och res publica. Vi utgår ifrån att det är vår plikt att ta ansvar för våra samhällens framtid. Vi är inte passiva undersåtar dominerade av despotiska krafter, vare de religiösa eller sekulära. Inte heller resignerar vi inför historiska krafters orubblighet. Att vara europé är att medverka i politiken och i historien. Vi är själva författare till vårt gemensamma öde.
Vi är inte passiva undersåtar.
7. Det sanna Europa är en gemenskap av nationer. Vi har våra egna språk, traditioner och gränser. Ändå har vi alltid erkänt ett släktskap med varandra, även när vi har varit oense eller till och med i krig. Denna enhetlighet i mångfalden förefaller oss självklar. Ändå är det anmärkningsvärt och värdefullt, för det är varken självklart eller oundvikligt. Den vanligaste politiska formen av enighet i mångfald är imperiet, vilket europeiska krigarkungar efter det romerska rikets fall i århundraden försökte återskapa. Imperiets förlockelser må leva kvar, men det var nationalstaten som bestod — det statsskick som förenar folklig identitet med politisk suveränitet. Nationalstaten blev därigenom den europeiska civilisationens kännetecken.
Nationalstaten är Europas kännetecken.
8. En nationell gemenskap är stolt över att styra sig själv efter eget skön, skryter ofta med sina stora nationella framsteg inom konst och vetenskap och konkurrerar med andra nationer, ibland på slagfältet. Detta har skadat Europa, ibland allvarligt, men det har aldrig äventyrat vår kulturella enhet. I själva verket har motsatsen varit fallet. Allt eftersom Europas nationalstater blev mer etablerade och tydliga, blev den gemensamma europeiska identiteten starkare. I efterdyningarna av världskrigens fruktansvärda blodsutgjutelse under första hälften av 1900-talet steg vi med ännu större beslutsamhet fram för att hedra vårt gemensamma arv. Detta vittnar om djupet och kraften i Europa som en civilisation, som i sann bemärkelse är kosmopolitisk. Vi eftersträvar inte ett imperiums påtvingade enhet. Tvärtom är den europeiska kosmopolitiska öppenheten oupplösligt förbunden med erkännandet av patriotism och medborgerlig lojalitet.
Vi understöder ingen anbefallen och påtvingad enighet.
9. Det sanna Europa har präglats av kristendomen. Kyrkans universella andliga imperium skapade kulturell enhet i Europa, men gjorde det utan politiskt imperium. Detta har gjort det möjligt för medborgerlig lojalitet att blomstra inom en gemensam europeisk kultur. Autonomin för det som vi kallar det civila samhället har kommit att känneteckna det europeiska livet. Dessutom föreskriver oss det kristna evangeliet inget fullständigt system av lagar med gudomligt ursprung. Därför kan mångfalden i nationernas sekulära lagar upprätthållas och respekteras utan att hota vår europeiska enhet. Det är ingen tillfällighet att den kristna trons nedgång i Europa har åtföljts av förnyade ansträngningar för att upprätta en politisk enhet — ett imperium av pengar och förordningar, prytt av universalistiska pseudo-religiösa sentiment, byggt av Europeiska unionen.
Kristendomen har möjliggjort den kulturella enheten.
10. Det sanna Europa bekräftar varje persons lika värdighet, oavsett kön, rang eller nationalitet. Även detta härrör från våra kristna rötter. Våra blida dygder är obestridligt kopplade till vårt kristna arv: opartiskhet, medkänsla, barmhärtighet, försoning, kamp för fred, välgörenhet. Kristendomen revolutionerade förhållandet mellan män och kvinnor genom att värdera kärlek och ömsesidig trohet på ett aldrig tidigare skådat sätt. Äktenskapsbandet tillåter både män och kvinnor att blomstra i gemenskap. Av de uppoffringar vi gör, gör vi de flesta för våra makars och barns skull. Denna självuppoffrande inställning av är ännu ett kristet bidrag till det Europa vi älskar.
De kristna rötterna främjar Europa.
11. Det sanna Europa är inspirerat av den klassiska traditionen. Vi känner igen oss i litteraturen från antikens Grekland och Rom. Som européer strävar vi efter storhet, de klassiska dygdernas krona. Ibland har detta lett till våldsam kamp för dominans. Men i bästa fall kan strävan efter excellens inspirera Europas kvinnor och män att skapa musikaliska och konstnärliga verk av oöverträffad skönhet och att göra extraordinära genombrott inom vetenskap och teknik. De disciplinerade romarnas allvarssamma dygder och grekernas stolthet över det medborgerliga medbestämmandet och deras anda av filosofiskt tvivel har aldrig glömts i det sanna Europa. Dessa arv är också våra.
Klassiska rötter uppmuntrar till excellens.
12. Det sanna Europa har aldrig varit perfekt. Det falska Europas förfäktare gör inte fel i att söka utveckling och reform, och det finns mycket som har uppnåtts sedan 1945 och 1989 som vi bör vårda och hedra. Vårt gemensamma liv är ett pågående projekt, inte ett förstenat arv. Men Europas framtid ligger i en förnyad lojalitet mot de bästa av våra traditioner, inte i en hycklad universalism som kräver att vi glömmer bort och förnekar vad vi är. Europa började inte med upplysningen. Vår älskade hembygd fulländas inte av den Europeiska unionen. Det sanna Europa är och kommer alltid att vara en gemenskap av nationer som ibland må vara isolerade men likväl alltid är förenade av ett intellektuellt arv som de tillsammans diskuterar, utvecklar, delar och älskar.
Europa är ett gemensamt projekt.
13. Det sanna Europa är i fara. Landvinningar som den nationella suveräniteten, förkastandet av imperialismen, en kosmopolitisk inställning i samklang med medborgerligt engagemang, den kristna uppfattningen om ett mänskligt och värdigt liv, det levande engagemanget i vårt klassiska arv — allt detta glider oss ur händerna. Vi förlorar vår hemort på jorden på grund av den falska kristendom av universella mänskliga rättigheter som det falska Europas proponenter har konstruerat åt sig.
Vi förlorar vår hemort på jorden.
14. Det falska Europa skryter över ett aldrig tidigare skådat engagemang för mänsklig frihet. Denna frihet är dock mycket ensidig. Den säljer sig som befrielse från alla begränsningar: Sexuell frihet, frihet för självuttryck, frihet att ”vara sig själv”. 68-generationen betraktar dessa friheter som värdefulla segrar över en en gång allsmäktig och förtryckande kulturregim. De ser sig själva som stora befriare, och sina överträdelser hyllar de som ädla moraliska prestationer, för vilka hela världen borde vara tacksam.
En falsk frihet råder.
15. För Europas yngre generationer ser dock verkligheten mycket mindre glansfull ut. Utvävningar och hedonism leder mest till tristess och en känsla av värdelöshet. Äktenskapsbandet har försvagats. På den sexuella frihetens böljande vågor frustreras ofta de ungas djupa önskan att gifta sig och bilda familj. En frihet som förhindrar vårt hjärtas djupaste längtan blir till en förbannelse. Våra samhällen verkar falla sönder i individualism, isolering och mållöshet. Istället för att tillåtas att åtnjuta sann frihet hänvisas vi till en konsumtions- och mediedriven kulturs tomma konformitet. Det är vår plikt att säga som det är: 68-generationen har rivit ner, men inte byggt upp. Den gröpte ut ett hålrum som sedan fylldes av sociala medier, lågpristurism och pornografi.
Individualism, isolering och mållöshet breder ut sig.
16. Medan vi hör skrävel om oöverträffad frihet blir livet i Europa hårdare och hårdare reglerat. Regler — ofta utformade av ansiktslösa byråkrater i maskopi med starka egenintressen — styr våra arbetsrelationer, våra affärsbeslut, våra pedagogiska kvalifikationer, våra nyhets- och underhållningsmedier. Och Europa strävar nu efter att strama upp befintliga bestämmelser om yttrandefrihet — en ursprunglig europeisk frihet, samvetsfrihetens manifestation. Målet för dessa restriktioner är inte obscenitet eller andra angrepp på anständighet i det offentliga livet. I stället vill Europas styrande klasser begränsa uttryckligen politiska uttalanden. Politiska ledare som ger röst åt obekvämda sanningar om islam och invandring släpas inför skranket. Politisk korrekthet skapar tabun som gör varje utmaning av status quo till en oacceptabel kränkning. Det falska Europa uppmuntrar inte en verklig frihetskultur. Det främjar en kultur av marknadsdriven homogenitet och politiskt genomförd konformitet.
Vi är reglerade och styrda.
17. Det falska Europa skryter också med ett oöverträffat engagemang för jämställdhet. Det påstår sig främja icke-diskriminering och säger sig omfatta alla rasar, religioner och identiteter. Här har visserligen framsteg gjorts, men en utopisk frikoppling från verkligheten har också etablerat sig. Under den senaste generationen har Europa drivit ett gigantiskt multikulturprojekt. Att kräva eller ens främja muslimska nykomlingars assimilering till våra sätt och seder, än mindre till vår religion, har ansetts vara grovt orättvist. Vårt engagemang för jämlikhet, får vi höra, kräver att vi avsvär oss varje antydan till att tro att vår kultur är bättre. Paradoxalt nog bygger Europas multikulturprojekt, samtidigt som det förnekar Europas kristna rötter, direkt på det kristna idealet om universell välgörenhet, om än i en överdriven och inte upprätthållbar form. Det kräver av de europeiska folken en helgonalik självförnekelse. Vi förväntas acceptera vår egen hembygds kolonisering och vår egen kulturs upplösning under det tjugoförsta århundradet för Europas högre äras och härlighets skull — en kollektiv självuppoffringshandling för något slags nytt globalt samhälle av fred och välstånd som därmed påstås skola födas.
Multikultur fungerar inte.
18. Det ligger också mycken illistighet bakom detta tänkande, eftersom de flesta medlemmar av våra politiska klasser utan tvivel utgår ifrån att den europeiska kulturen såsom ”de mänskliga rättigheternas moder” på något sätt dock är överlägsen — men detta kan inte sägas offentligt, eftersom det skulle kunna kränka invandrare. Eliten tar antagligen på grund av denna förmodade överlägsenhet för givet att assimilationen oundvikligen kommer infinna sig av sig själv, och att detta kommer att ske snabbt. I en närmast ironisk omvändning av det gamla Europas imperialistiska sätt att tänka antar de politiska beslutsfattarna att ”de” nödvändigtvis, på något sätt, genom naturens lagar eller historia, kommer att bli som ”vi” — och det verkar för dem otänkbart att motsatsen kunde vara fallet. Tills detta har skett är den officiella mångkulturalismens uppgift att terapeutiskt hantera de olyckliga, men bara ”tillfälliga”, kulturella spänningarna.
Illistigheten växer.
19. Här verkar även en annan illistighet av ett mörkare slag. Under den senaste generationen har ett ständigt växande segment av vår styrande klass kommit fram till att dess egenintresse ligger i en accelererad globalisering. Dessa personer hoppas att kunna bygga överstatliga institutioner som de sedan kan styra utan att längre kunna hindras av folkens suveränitet. Det blir allt tydligare att det ”demokratiska underskottet” inom EU-institutionerna inte är bara ett tekniskt problem som kan lösas tekniskt. Underskottet bygger på en grundläggande övertygelse som försvaras med blind iver. Såväl när de drivs av förment ekonomisk nödvändighet som när de självsvåldigt utvecklar internationella människorättslagar monopoliserar EU-institutionernas överstatliga mandariner Europas politiska liv. De besvarar varje ifrågasättande med samma teknokratiska formel: Det finns inget alternativ. Detta är den mjuka men allt påtagligare tyranni vi står inför.
Det teknokratiska tyranniet ökar.
20. Det falska Europas hybris blir alltmer uppenbart, trots dess anhängares stora ansträngningar för att upprätthålla de bekväma illusionerna. Framförallt är det falska Europa svagare än någon kunde ha föreställt sig. Populärunderhållning och masskonsumtion kan inte upprätthålla det civila livet. Våra samhällen har nu, berövade högre ideal och förhindrade av den multikulturella ideologin att uttrycka patriotisk stolthet, stora svårigheter att uppbåda viljan att försvara sig. Dessutom kan medborgerlig tillit och social sammanhållning inte ersättas av vare sig inkluderande retorik eller en bekännelse till ett opersonligt ekonomiskt system som domineras av multinationella företag. Det måste sägas som det är: Europas samhällen fragmenteras. Den som bara öppnar sina ögon ser en aldrig tidigare skådad utbredning av statlig intervention, av ideologisk styrning av samhällslivet och av indoktrinering i utbildningssystemet. Det är inte den islamiska terrorn som placerar tungt beväpnade soldater på våra gator. Polisen behövs för att stoppa protester mot etablissemanget och för att få horder av berusade fotbollsfans under kontroll. Fanatism, som den uttrycks i passionen för våra fotbollslag, är ett desperat uttryck för den djupa mänskliga viljan till solidaritet, en solidaritet som i det falska Europa annars inte får något utlopp.
Det falska Europa är bräckligt och maktlöst.
21. Många europeiska intellektuella hör dessvärre till chefskonstruktörerna av det falska Europas grundvalar. Utan tvekan är våra universitet en av den europeiska kulturens främsta landvinningar. Men där man tidigare har försökt att förmedla den yngre generationen äldre tiders vishet finns nu bara så kallat ”kritiskt tänkande”, som framför allt består i ett enfaldigt förkastande av det förflutna. En gång var den rigorösa disciplin som yttrar sig i intellektuell ärlighet och objektivitet en ledstjärna för den europeiska andan. Men detta ideal har under de senaste årtiondena nötts ner. Den intellektuella askes som försökte befria sinnet från den rådande uppfattningens tyranni har förvandlats till en självbelåten och tanklös fientlighet mot allt som rör vår egen identitet; ett lika billigt som falskt sätt att bevisa sin egen förmåga till ”kritik”. Under en generation framfördes denna tro så ofta i seminarierum att den blev till doktrin och dogm, och slutligen likställdes fullständigt med begreppet ”upplysning”. Resultatet är att våra universitet numera aktivt förstör vår kultur.
En förnekelsekultur har fått fäste.
22. Våra styrande klasser utvecklar de mänskliga rättigheterna. De bekämpar klimatförändringen. De konstruerar en mer globalt integrerad marknadsekonomi och harmoniserar skattepolitiken. De övervakar framstegen mot ökad jämställdhet. De gör så mycket för oss! Vad spelar det för roll vilka mekanismer som gav dem detta jobb? Vad spelar det för roll att de europeiska folken blir mer och mer skeptiska till hur de styrs?
Eliterna stoltserar arrogant med sin dygd.
23. Denna växande skepsis är helt berättigad. Idag domineras Europa av en meningslös materialism som inte kan övertyga män och kvinnor att bilda familj. Förnekelsekulturen berövar de uppväxande generationerna känslan att ha en identitet. Vissa av våra länder har områden där muslimer lever i informell autonomi gentemot lokala lagar, som om de var kolonialister snarare än deltagare i våra existerande samhällen. Individualism isolerar oss från varandra. Globaliseringen förändrar framtidsutsikterna för miljontals människor. När dessa realiteter ifrågasätts hävdar våra styrande klasser att de bara gör sitt bästa för att anpassa sig till det oundvikliga, anpassa sig till obevekliga nödvändigheter. Det finns inga andra möjligheter, och att stå emot skulle vara irrationellt! De som protesterar sägs lida av nostalgi — för vilken de förtjänar moralisk fördömelse som rasister eller fascister. Allteftersom social splittring och brist på förtroende för institutioner blir mer uppenbara, kännetecknas det politiska livet i Europa alltmer av ilska och hat, och ingen vet vart det kommer att leda. Vi får inte fortsätta på den här vägen. Vi måste avvisa det falska Europas tyranni. Det finns ett alternativ.
Det finns ett alternativ.
24. Förnyelsearbetet börjar med teologisk självkännedom. Det falska Europas universalistiska och universaliserande föreställningar avslöjar att det rör sig om ett religionssubstitut, komplett med trosbekännelse och kyrka. Detta är det starka opium som förlamar Europa som politisk enhet. Vi måste insistera på att religiösa ambitioner skall hållas inom religionens område och inte ha någon roll att spela inom politiken eller den offentliga förvaltningen. För att vi skall återfå vår politiska och historiska självbestämmelserätt är det nödvändigt att vi sekulariserar det offentliga livet i Europa.
Vi måste avvisa pseudoreligionen.
25. Detta kommer att kräva att vi avvisar det förljugna språkbruk som undanröjer ansvar och främjar ideologisk manipulation. Talet om mångfald, integration och multikulturalism är tomt. Ofta används detta språk för att framställa våra misslyckanden som prestationer: Upplösningen av social solidaritet är då ”egentligen” ett tecken på välkomnande, tolerans och inkludering. Detta är marknadsföringsspråk, ett språk som syftar till att dölja snarare än att belysa verkligheten. Vi måste återfå respekten för verkligheten. Språket är ett känsligt instrument som trubbas när det används som knölpåk. Vi borde vara förkämpar för ett anständigt språk. Det myckna tillgripandet av kraftiga avståndstaganden är ett tecken på vår tids dekadens. Vi får inte tolerera verbal skrämseltaktik, än mindre dödshot. Vi måste stödja dem som talar förnuftigt, även om vi tycker att deras åsikter är felaktiga. Europas framtid måste vara liberal i bästa bemärkelse, vilket innebär att man förpliktar sig till en stark offentlig diskussion fri från alla hot om våld och tvång.
Vi måste återskapa den sanna liberalismen.
26. För att bryta det falska Europas förtrollning stoppa och dess utopiska, pseudo-religiösa korståg för en gränslös värld måste vi främja en ny typ av statsmannaskap och en ny slags statsman. Bra politiska ledare förvaltar ett folks gemenskap. Bra statsmän ser vårt gemensamma europeiska arv och våra typiska nationella traditioner som fantastiska och livgivande, men också bräckliga, gåvor. De avvisar inte det här arvet, inte heller riskerar de det för att uppfylla sina egna utopiska drömmar. Sådana politiker är värdiga den uppgift som deras medborgare har tilldelat dem. De söker inte godkännande av ”det internationella samfundet”, som inte är något annat än ett oligarkins PR-instrument.
Vi behöver ansvarskännande statsmän.
27. Eftersom vi känner oss trygga i de europeiska ländernas unika och kristna karaktär behöver vi inte rädas multikulturalisternas lögner. Invandring utan assimilering är kolonisering och måste avvisas. Vi har all rätt att kräva att de som kommer till våra länder också anpassar sig till våra nationer och accepterar våra vanor. Detta krav måste understödjas av en sund politik. Multikulturalismens språk kommer från Amerika. Men USA:s stora period av invandring ägde rum i början av 20-talet, en period av snabb ekonomisk tillväxt, i ett land utan betydande välfärdsstat men med en mycket stark känsla av nationell identitet till vilken invandrarna måste anpassa sig. Sedan Amerika hade släppt in denna stora mängd invandrare stängde det sina dörrar nästan helt, och det i nästan två generationer. Europa måste lära av de dåtida amerikanska erfarenheterna och får inte ta över de nutida amerikanska ideologierna. Den amerikanska erfarenheten visar att jobb är det bästa sättet att integrera sig och att en alltför generös välfärdsstat förhindrar anpassning samt att en förnuftig politik ibland innebär en minskning av migrationen — även en drastisk minskning. Vi får inte tillåta en mångkulturell ideologi att deformera våra politiska bedömningar om hur man bäst kan tjäna det gemensamma bästa, för det krävs en nationell gemenskap med enighet och solidaritet för att alls kunna kalla det bästa gemensamt.
Vi måste förnya den nationella enheten och solidariteten.
28. Efter Andra världskriget byggde Västeuropa upp livskraftiga demokratier. Efter Sovjetunionens sammanbrott återställde de centraleuropeiska nationerna sin medborgerliga vitalitet. Dessa hör till Europas värdefullaste prestationer. Men de kommer att gå förlorade om vi inte tar itu med invandring och demografiska förändringar i våra nationer. Endast empirier kan vara mångkulturella och Europa kommer att bli ett imperium om vi inte lyckas göra solidaritet och medborgarskap till kriterier för assimilerings- och migrationspolitiken.
Bara imperier är multikulturella.
29. Många lever i tron att Europa skakas endast av kontroverser om invandring. I själva verket är detta bara en dimension av samhällets allmänna upplösning. Vi måste återställa värdigheten i samhällets särskilda roller. Föräldrar, lärare och professorer har en plikt att bilda dem de ansvarar för. Vi måste motstå den expertkult som upprätthålls på bekostnad av visdom, takt och strävan efter ett kultiverat liv. Det kan inte bli någon förnyelse av Europa utan att vi bestämt avvisar den överdrivna strävan efter jämlikhet och slutar att förväxla teknokratisk kunskap med vishet. Vi applåderar de politiska prestationerna i modern tid. Varje man och kvinna måste ha lika röst. Grundläggande rättigheter måste skyddas. En sund demokrati kräver emellertid sociala och kulturella hierarkier som uppmuntrar till strävan efter excellens och hedrar dem som tjänar det gemensamma bästa. Vi måste återupprätta prestigen i andlig storhet så att vår kultur kan bli en motvikt till den växande makt som skapas av materiell rikedom och massunderhållning.
En välformad hierarki ger näring åt socialt välbefinnande.
30. Mänsklig värdighet är mer än rätten att lämnas i fred. De internationella mänskliga rättigheternas doktriner uttömmer inte rättvisans krav och än mycket mindre godhetens. Europa behöver en ny moralisk förståelse så att befolkningen kan visas vägen till ett dygdigt liv. En falsk syn på frihet får inte hindra oss från att använda lagen på ett försiktigt sätt för att motverka oegentligheter. Vi måste kunna förlåta mänskliga svagheter, men Europa kan inte blomstra utan att den kollektiva strävan efter ett hedersamt beteende och mänsklig storhet återupprättas. En kultur som främjar värdighet växer ur anständighet och ur respekt för vars och ens unika roll i samhället. Vi måste förnya den ömsesidiga respekten mellan de sociala klasserna, ett kännetecken för ett samhälle som värderar allas bidrag.
Vi måste återställa en moralisk kultur.
31. Medan vi erkänner de positiva aspekterna av marknadsekonomin måste vi motstå de ideologier som strävar efter att organisera hela samhället i enlighet med marknadens logik. Vi kan inte tillåta att allting säljs. Väl fungerande marknader är beroende av rättsstaten, som måste sträva högre än enbart efter ekonomisk effektivitet. Marknader fungerar också bäst när de är inbäddade i starka sociala institutioner, spontant organiserade efter icke-marknadsprinciper. Ekonomisk tillväxt är fördelaktig, men får inte bli ett mål i sig. Marknaderna måste inriktas mot sociala ändamål. Idag hotas den politiska suveräniteten av globala företagsjättar. Nationerna måste samarbeta för att behärska de globala ekonomiska krafternas arrogans och tanklöshet. Vi stöder försiktig användning av regeringsmakten för att hävda icke-ekonomiska sociala värden.
Marknader måste utformas i enlighet med sociala överväganden.
32. Vi menar att Europa har en historia och en kultur som är värd att bevaras. Våra universitet har emellertid börjat att förråda vårt kulturarv. Vi måste reformera läroplanerna för att främja överföringen av vår gemensamma kultur i stället för att indoktrinera unga människor i en förnekelsekultur. Lärare och mentorer på alla nivåer har en skyldighet att minnas. De borde vara stolta över sin roll som en bro mellan tidigare och kommande generationer. Vi måste också förnya Europas högkultur genom att sätta det sublima och det vackra till vår gemensamma standard och förkasta förminskningen av konsten till politisk propaganda. Detta kräver en ny generation av konsumenter och mecenater. Företag och byråkratier har visat sig oförmögna att administrera av konsten.
Utbildningsväsendet måste reformeras.
33. Äktenskapet är grunden för det civila samhället och för harmonin mellan man och kvinna. Det är det intima band som det gemensamma hushållet och barnens uppfostran organiseras runt. Vi hävdar att våra mest grundläggande roller i samhället och som människor är som fäder och mödrar. Äktenskap och barn är en integrerad del av varje vision om mänsklig utveckling. Barn kräver uppoffringar av dem som sätter dem till världen. Dessa uppoffringar är ädla och måste erkännas och belönas. Vi kräver en försiktig socialpolitik som stöder och stärker äktenskapet, barnen och barnuppfostran i hemmet. Ett samhälle som inte välkomnar sina egna barn har ingen framtid.
Äktenskapet och familjen är essentiella.
34. Stor oro råder i Europa idag på grund av uppkomsten av det som kallas ”populism” — även om betydelsen av detta begrepp aldrig förklaras och ordet mest används som invektiv. Vi har våra reservationer. Europa borde dra sig till minnes sina traditioners djupa visdom snarare än att förlita sig på förenklade slogans och splittrande känslomässiga uppfordringar. Vi måste erkänna att detta nya politiska fenomen kan betraktas som ett hälsosamt uppror mot det falska Europa, som kallar varje ifrågasättande av dess monopol på moralisk legitimitet ”antidemokratiskt”. Den så kallade ”populismen” utmanar befintlighetens diktatur, det politiska centrumets fanatism, och det med rätta. Det är ett tecken på att även i vår förfallna och fattiga politiska kultur kan de europeiska folkens historiska medvetande återuppstå.
Populismen måste bemötas.
35. Vi förkastar som falskt påståendet att det inte finns något ansvarsfullt alternativ till den artificiella, själlösa solidariteten mellan enhetlig marknad, transnationell byråkrati och lättsam underhållning. Bröd och skådespel är inte tillräckligt. Det ansvarsfulla alternativet är det sanna Europa.
Vår framtid är det sanna Europa.
36. I denna stund ber vi alla européer att tillsammans med oss avvisa den utopiska fantasin om en mångkulturell värld utan gränser. Vi älskar rättmätigt vår hembygd, och vi strävar efter att överlämna till våra barn alla de ädla ting som vi själva har fått i arv. Som européer delar vi också ett gemensamt arv, och detta arv uppmanar oss att leva tillsammans i fred som ett nationernas Europa. Låt oss förnya den nationella suveräniteten och återupprätta värdigheten i ett gemensamt politiskt ansvar för Europas framtid.
Vi måste ta vårt ansvar.
Philippe Bénéton (France)
Rémi Brague (France)
Chantal Delsol (France)
Roman Joch (Česko)
Lánczi András (Magyarország)
Ryszard Legutko (Polska)
Pierre Manent (France)
Dalmacio Negro Pavón (España)
Janne Haaland Matlary (Norge)
Roger Scruton (United Kingdom)
Robert Spaemann (Deutschland)
Bart Jan Spruyt (Nederland)
Matthias Storme (België)
S.O.D. #8: Jean Asselborn: Neoteny No News
In a childish and ill-informed statement on the eve of the German general elections, Jean Asselborn, Luxembourg’s minister for foreign affairs, displays his total inadequacy not only intellectually and scholarly, but also professionally. In the elections, the somewhat conservative party Alternative für Deutschland or AfD, which has risen to fill the void left on the law-and-order side in politics by Chancellor Merkel moving her CDU ever further towards repressive socialism, received 13% of the votes. Commenting the result of the elections, Mr. Asselborn told the Tageblatt Letzebuerg:
“Again, we now have neo-nazis in the Bundestag. That 70 years after the war ended. In the Reichstag in Berlin, once more will ideas of the extreme right be preached.”
I will point out only the most obvious and alarming errors Mr. Asselborn manages to commit in these few words:
- National socialism has very little in common with the political right and much more, as the name correctly says, with socialism and the political left, Asselborn’s own political home
- The national socialists in the German Reichstag in 1945 were no neo-nazis, but rather of the original kind, obviously
- Alternative für Deutschland is not a national socialist party, be it neo or paleo. Indeed, Mr. Asselborn’s own party, the (Luxembourg) Socialist Workers’ Party, has much more in common ideologically with the historical National Socialist German Workers’ Party than does Alternative für Deutschland with its democratic call for the re-institution of free speech and the rule of law in Germany.
- A somewhat covertly communist party, The Left, reached almost the same popularity as did AfD, and it has been reaching this level for many years, without Mr. Asselborn reacting in a similary unseemly and erratic manner
- Calling the Bundestag in Berlin “Reichstag” is a base insult to that institution, the carrier of German democracy, to all parties to that institution and to the German Federal Republic as well as to the whole German people. It is not a mature sign of European brotherhood at a level which must be expected in a political union
For a foreign minister and presumably a member of Cabinet, it is somewhat unusual and unexpected to polemically misrepresent the political system of a neighbour country, question its democratic purity on the ground that more than one alternative were presented to the country in the general elections and use rank racist insults while doing so. Especially if this neighbour country is a member of the same ever-closer political union.
Luxembourg has once again proven that it has some of the stupidest, most tasteless and most inapt policitians in all of Europe. That is quite an achievement!
Ett bra partis valmanifest för riksdagsvalet tvåtusenarton
Ett bra parti är ett rationellt alternativ till de ideologiskt baserade partier och politiker som för närvarande sitter i Riksdagen. Partier och politiker vars irrationalitet dag för dag tar sig allt absurdare former. Partier och politiker som genom handling och underlåtenhet idag och sedan länge hotar rikets överlevnad som stat och folkets överlevnad som nation.
Progressiv politik
Ett bra parti för progressiv politik. Progressiv politik drivs av en strävan att förbättra samhället på ett bestående sätt, så att det förbättrade framtida samhället kan ligga till grund för ytterligare förbättringar. Termen progressiv har ofta missbrukats av politiska rörelser som inte har haft viljan eller förmågan att hålla sig till de rationella metoder och den disciplin och ödmjukhet som krävs för att reformer verkligen skall medföra förbättringar och inte bara vara meningslösa förändringar. De har fört en aggressiv eller i bästa fall digressiv politik som bara har avlett uppmärksamheten från de verkliga problemen till inbillade, nyskapade och/eller olösbara problem. Politikens främsta uppgift är inte aggression och inte avledande manöver, underhållning eller självförhävande predikningar. Politikens främsta uppgift är att prioritera realistiska, uppbyggliga åtgärder som förbättrar samhället i små, små steg.
Ett bra parti som bedriver progressiv politik förkastar inga framsteg som gjorts under historiens gång och förnekar inte att framsteg har gjorts. Ett progressivt parti bygger vidare och går framåt. Ett progressivt parti måste alltid hylla bestående kultur, historia och tradition. Endast om man vet varifrån man kommer kan man staka ut en väg in i framtiden.
Positiv politik
Ett bra parti för positiv politik. Positiv politik följer principen att inga politiska åtgärder skall vidtas som inte på goda grunder och med hänvisning till klara och tydliga förklaringar, modeller och teorier kan förväntas
- att uppnå den avsedda effekten
- att inte ha några andra effekter alls, varken bra eller dåliga
En handling som har andra verkningar än de förväntade är irrationell. En åtgärd som har omfattande okända eller oavsedda verkningar kan inte diskuteras och beslutas i sann demokratisk anda. Den viktigaste klassen av odemokratiska och irrationella åtgärder är de som i efterhand motiveras med hänvisning till illa definierade s.k. mänskliga rättigheter. Effekten är att minska de demokratiska politiska institutionernas makt till odemokratiska organisationers fromma. Politiken måste återta den politiska makten från rättsväsen, media, myndigheter, välgörenhetsorganisationer och aktivister. Politiken måste återta makten från gatans parlament. Det är ett demokratiskt grundkrav.
Solidarisk politik
Ett bra parti för solidarisk politik. Solidarisk politik behandlar alla medborgare lika. Solidarisk politik följer principen en för alla, alla för en inom varje fullständigt kollektiv. Det är inte solidariskt att tilldela privilegier till vissa grupper eller sammanslutningar. Det är inte solidariskt att låta bara vissa kategorier bära kostnaderna för tjänster som vi alla, eller någon annan, utnyttjar. Därför är det viktigt att hävda likheten inför lagen och även likheten under lagen, en princip som också kallas rule of law.
Valmanifest
Ett bra parti vill under mandatperioden starta och driva tre överordnade program som motsvarar dessa tre grundprinciper. Alla statens departement och myndigheter skall involveras i dessa tre program, vars mål överordnas och ersätter alla andra policymål. Vart och ett av dessa program får en ledare med direkt förankring i Regeringen. Han eller hon överordnas alla myndighetschefer.
Frågan som återstår är vilket detta bra parti är. Kommer något av de redan kända pretendenterna på att vara ett bra parti att ta upp detta program eller delar av det? Endast i den mån ett parti ansluter sig till detta program är det ett bra parti.
Ett bra parti tar principen i grundlagen att makten över staten utgår från folket på allvar. Ett bra parti tjänar ingen högre eller främmande makt, inget övermänskligt eller universellt ideal utan endast svenska folkets intressen. Ett bra parti hyllar hjälteprincipen att göra det bästa av den situation man befinner sig och inte vare sig skönmåla eller dra sig tillbaka i defaitism. Vi svenskar tar vårt öde i egna händer. Vi ger aldrig upp. Vi klarar det! Vi klarar allt!
Dessa tre program presenteras närmare i de tre följande artiklarna i kategorin Svensk vår.
Ett nytt miljonprogram
Ett bra parti vill att regeringens samlade politik under mandatperioden samordnas kring ett gemensamt program som spänner över alla politikens områden och alla departement och myndigheter. Alla statens tillgängliga och därför lämpade resurser skall inriktas på genomförandet av detta program.
Ett nytt miljonprogram för Sverige
Målet för detta program är att en miljon i Sverige boende utlänningar, invandrare och flyktingar till och med år tvåtusentjugosex skall återvända till sina hemländer. Avsikten är att permanent och långsiktigt förbättra levnadsförhållandena för såväl de återvändande utlänningarna och deras landsmän som för de i landet kvarvarande invånarna.
Flyktingmottagning är ett engagemang som föds ur en vilja att göra gott och hjälpa personer som har det svårt. Men engagemanget kan inte upphöra med att dessa personer kommer till Sverige. Sverige och de flyktingar det har antagit har också visat sig ha mycket litet intresse av att förena sig i en enhet. Därför är det ett gemensamt demokratiskt intresse för utlänningar och svenskar att situationen förbättras på ett enkelt, rättframt och upprätthållbart sätt med stora förutsättningar till långsiktig framgång för alla inblandade. Miljonprogrammet kommer till största delen att kunna baseras på frivillighet och till resten på en konsekvent uppslutning kring och tillämpning av rättsstatliga principer.
Mängden utlänningar som har kommit till Sverige ställer orimliga krav på snabb tillväxt av alla former av infrastruktur och näringsliv som inte kan motiveras ekonomiskt, inte finansieras hederligt och inte genomföras praktiskt och i enlighet med rättssäkra processer och i demokratisk ordning. Här finns direkta kopplingar till Sanningskommissionen och Programmet för rättsstatlighet och rättvisa.
Ett bra parti vill ha ett samhälle som växer organiskt, rationellt och stegvis, inte att hela nya centralplanerade städer irrationellt smälls upp i efterhand för att härbärgera en befolkning som tagits in i landet i förväg. Flyktingmottagningen är slutförd först när flyktingarna, sedan de omedelbara farorna de flytt från avtagit i styrka, kunnat avsluta sin resa och återvända hem. Alla former av hemvändande skall räknas in i slutresultatet: utvisningar, avvisningar, återvändande efter upplupet uppehållstillstånd och spontant återvändande.
Ett bra parti avvisar i grunden den sedan länge motbevisade marxistiska föreställningen att allt elände i världen beror på förtryck. Speciell avsmak känner ett bra parti inför den rasistiska, chauvinistiska, bigotta och sexistiska och på alla sätt och vis moraliskt och filosofiskt undermåliga uppfattningen att ”medelålders heterosexuella protestantiska vita män” ligger bakom detta inbillade förtryck. Alla samhällen där människor bor är mänskliga samhällen. Den sanna multikulturalism som ett bra parti representerar accepterar att olika kulturer på olika platser med olika historia också är olika och inte kan dömas efter vår egen måttstock. Därmed kan det aldrig vara omänskligt att kräva att människor återvänder till de existerande, vibrerande, intressanta och genuina mänskliga samhällen de har kommit ifrån.
Ett bra parti hyllar olikheten! Sverige är mycket olikt resten av världen och skall så förbli.
Ett bra parti tar principen i grundlagen att makten över staten utgår från folket på allvar. Ett bra parti tjänar ingen högre eller främmande makt, inget övermänskligt eller universellt ideal utan endast svenska folkets intressen. Ett bra parti hyllar hjälteprincipen att göra det bästa av den situation man befinner sig och inte vare sig skönmåla eller dra sig tillbaka i defaitism. Vi svenskar tar vårt öde i egna händer. Vi ger aldrig upp. Vi klarar det! Vi klarar allt!
